En gång satt den mångfaldigt prisbelönta författaren Sergio Ramírez vid Nicaraguas president Daniel Ortegas sida. Idag är han utkastad och bannlyst från ett land som på kort tid blivit en av världens hårdaste diktaturer.
Hotellreceptionen i Stockholms innerstad vilar i ett dunkel innanför vårsolen. Sergio Ramírez tar sig nerför trappen, vilket tar lite tid då ett dåligt ben sedan länge spökar. Men blicken är klar, varm och vass på samma gång när vi hälsar.
Han är här i Sverige för att tala om litteratur, motstånd och förtryck. Ämnen som denna deckarförfattare och tillika Nicaraguas förre vicepresident kan väl. Hans böcker blev till slut orsaken till att han kastades ut och sedan några år tillbaka är hans namnförbjudet i födelselandet.
Nuförtiden är min 82-årige intervjuperson mer känd av omvärlden för sina böcker än för sin bakgrund som politiker. Men faktum är att litteraturen och kampen för en rättvisare värld har gått jämsides genom hela hans liv. Som ung juridikstudent vid ett av Nicaraguas universitet drev han både en litteraturtidning och var aktiv inom de kretsar där man protesterade mot den dåvarande diktatorn Anastasio Somoza Debayles brutala styre.
Under 1970-talets andra hälft eskalerade kampen mot Somozas regim. Framstående intellektuella, präster, civila ledare och företagare deklarerade öppet sitt stöd för Sandinistfrontens väpnade uppror mot diktaturen. Ramírez var en av frontfigurerna och när revolutionen segrade i juli 1979 utsågs han till en av de fem medlemmarna i Nicaraguas nya politiska ledning.
Några år senare valdes Daniel Ortega in som landets president där Ramírez tog plats som vicepresident. Men ganska snart började hans farhågor väckas. Var landet verkligen på väg åt rätt håll? Han såg hur styret gick åt en alltmer auktoritär riktning och blev alltmer öppet kritisk. Till slut blev det ohållbart och 1990 lämnade han sin post vid Victor Ortegas sida.
–Idag finns varken opposition eller journalistik i Nicaragua. Men de sociala medierna är fortfarande en stor kraft. Oppositionen använder anonyma konton på YouTube och Facebook, även om de flesta kritiker nu flytt landet. För Nicaragua är nu ett land där allt egentligen är tystat, sammanfattar han sorgset situationen som han med egna ögon tvingats bli åskådare på första parkett till.
Han berättar om det slutgiltiga. När han insåg att han faktiskt inte hade något val. Inte som politiker och inte som människa. Han måste bryta upp. Men han måste också bearbeta. Han måste skriva för att själv förstå och skriva för att få andra att förstå.
–Jag är inte längre en ledare i kampen. Nu är jag en författare som straffas för orden jag skriver.
Att lämna landet var svårt men det enda valet för honom och hans familj. De tre sönerna är skingrade i olika världsdelar, medan han och hustrun sedan tre år tillbaka bor i Madrid. En härlig stad där han känner sig som hemma, säger han. Här finns det många som vill diskutera sakernas tillstånd. Här får han ro att skriva.
Med litteraturen som redskap, jobbar han nu vidare för sin övertygelse. Under dessa majdagar har han hållit föreläsningar i Uppsala och Stockholm om sitt skrivande och om situationen i Nicaragua. Om en stund går planet hem med honom och hans fru. Han har haft en bra resa. Många har velat lyssna på honom. Det är inte så konstigt. Banden mellan Sverige och Nicaragua är historiskt sett täta. Under 70-talet blev det en hjärtesak för Sverige att hjälpa landet på fötter, efter en lång tid av hårt vanstyre med den brutala familjen Somoza vid spakarna. Under åren har det från svenskt håll gjorts mycket för att för att bidra till dess utveckling mot ett demokratiskt samhälle.
Men det nya Nicaragua som började så lovande och där Sergio Ramírez blev vicepresident har alltså idag förvandlats till en brutal diktatur, där regimen har fängslat och landsförvisat landets ledande politiker, journalister, människorättsförsvarare och präster. Att man även tog deras nicaraguanska medborgarskap, stal deras hus, mark, bankmedel och pensioner, gav hans penna extra kraft.
Att han blev författare i sin politiska frustration är inte långsökt. Han har under åren utvecklat en raffinerad teknik för att skriva politiska deckare om Ortegas metoder och om proteströrelsen i landet. Materialet har plockats direkt ur hans eget
yrkesliv och en position där han på nära håll sett hur snabbt det kan gå att styra ett land i en ny farlig riktning.
En rak gräns mellan sitt litterära och politiska liv är svår att pricka in. Ibland krockar de ordentligt. Inför publiceringen av Dead Men Cast No Shadows, 2023 som handlade om Daniel Ortegas dödliga tillslag mot regeringsmotståndare, utfärdade åklagare en arresteringsorder för Ramírez och alla tillgängliga böcker beslagtogs. Han befann sig utomlands och vet idag inte om han någonsin kommer att återse sitt fädernesland.
Men han var inte oförberedd. Han hade tidigt anat att Dead Men Cast No Shadows skulle bli en bok som gav konsekvenser. Om det var värt det? Det fanns inget val.
–När du sätter dig ner för att skriva en bok och är fylld av rädsla, då börjar du censurera dig själv. Och det är det värsta som kan hända litteratur: en intetsägande bok, en tom bok, säger han.
Idag är Sergio Ramírez väl läst i stora delar av världen och för några år sedan blev han belönad med det mest prestigefyllda pris en spanskskrivande författare kan få, Miguel de Cervantespriset.
I en intervju i New York Times 2023 har han utryckt att bra skrivande handlar om att »hitta vilken historia du kan göra av det du hörde på gatan, på ett kafé, en bild du såg. Det handlar om att ha den där antennen, att fånga upp vad andra missar.«
Men varför är det viktigt för dig att skriva?
– Livet handlar om att vi måste behålla våra drömmar och våra visioner. Det kan vi göra genom litteraturen. Vi får inte tystas.
Beata Hansson är författare och frilansjournalist.
