De unga flyktingarna, lagarna och rättssäkerheten – en advokats iakttagelser 2015 – 2020

En våg flyktingar hösten 2015 fick Sverige att slå in på en väg av ständigt hårdare asylpolitik. Hela systemet med lagändringar och praxis är emot de unga som i åratal kämpat för att skaffa sig en plats i Sverige. Politiken har anfrätt juridiken, och såväl rättsäkerhet som humanism har offrats när politikerna tävlar om att vara tuffast mot invandring, skriver Emilie Hillert.

Sverige ansåg sig för inte länge sedan föra en generös flyktingpolitik och ha ett rättssäkert asylsystem. I jämförelse med idag var det väl så. Och toppolitiker härjade inte emot invandrare. »Öppna era hjärtan« sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal 2014. Han vädjade till det svenska folket att välkomna flyktingar. Statsminister Stefan Löfvén talade vid en manifestation för flyktingar i september 2015: »Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor«.

Men några månader senare vände Sverige kurs. Hösten 2015 kom ovanligt många flyktingar till Sverige. Den 24 november 2015 drog regeringen, som det heter, i nödbromsen. En ny, tillfällig, lag skulle införas för de som sökte asyl. Vi var många som redan då förstod att den tillfälliga lagen var här för att stanna. Bland oss kom den att kallas begränsningslagen. Just för att den begränsade möjligheterna till uppehållstillstånd. 

Ett lapptäcke av undermålig lagstiftning 

I jämförelse med tidigare lagstiftning, bildad av ett långt och omfattande reformarbete, kom den nya lagen till i rekordfart. Snabba förarbeten och yttranden från remissinstanser som lämnades utan åtgärd, resulterade i en lag som var bristfällig, otydlig och lämnade många frågor obesvarade. Till att börja med började den gälla retroaktivt. Det är väldigt ovanligt och sällsynt av lätt begripliga skäl. Och det satte ribban för den godtycklighet som snart hela asylsystemet skulle präglas av. Den som sökt asyl ett dygn senare än en annan fick en helt annan, och sämre, behandling.

Politik och juridik blev intimare än någonsin förr. När de kraftiga politiska svängningarna fick genomslag i lagstiftningen verkade det inte finnas tid för eftertanke eller ordentliga analyser.

Och det bara fortsatt i samma spår. Sedan november 2015 har vi fått ny lagstiftning på migrationsrättens område i princip varje år. Politikerna har skapat ett lapptäcke av lagar och regler som gör det svårt för till och med väl insatta jurister att förstå vad som gäller.

Parallellt med detta har Migrationsverket blivit allt mer restriktiva i sina bedömningar. Som exempel kan nämnas att fler rättsliga ställningstaganden har utfallit negativt för de sökande, även i fall där detta inte föranletts av någon lagändring eller annan legitim grund.

Brister i alla led

Under de senaste åren har vi allt oftare sett Migrationsverket brista i sin myndighetsutövning. De brister i sin utredningsskyldighet. Asylutredningar ägnas inte tillräckligt mycket tid. Frågeställningar utreds inte tillfredsställande. Frågor vid muntliga utredningar ställs inte i kronologisk ordning. Följdfrågor ställs inte vid behov. Protokoll från asylutredningar innehåller stavfel, syftningsfel och ofullständiga meningar. Ingen annan myndighet skulle kunna eller tillåtas hålla den låga standard.

Vi har bevittnat tolkar brista i utförandet av sitt uppdrag. Trots att de har svårt att förstå sökanden säger de inte till. Trots att tolk och tolkad talar olika dialekter eller till och med språk avbryts inte utredningarna. Tolkar som inte behärskar den terminologi som krävs får fortsätt arbeta. Samtalen ska genomföras till varje pris, hur dåligt det än går till. Ingen domstol skulle acceptera genomförandet av utredningar och rättegångar med tolkning på så låg och slarvig nivå. 

Vi har sett offentliga biträden brista i utförandet av sina uppdrag. Det handlar om personer som saknar utbildning, erfarenhet och kompetens som har åtagit sig uppdrag som de inte behärskar. Asylsökande har fått offentliga biträden som inte kallar till möten, inte svarar i telefon, inte går igenom protokollen i enlighet med sitt åtagand,e inte skriver erforderliga inlagor eller framför nödvändig argumentation, inte åberopar landinformation och inte hjälper sökandena med bevisning. På inget annat område skulle sådant agerande av offentliga biträden accepteras. 

Samtidigt som kraven är låga på utredare, tolkar och offentliga biträden, så har de blivit desto högre på de asylsökande. Även här utan stöd i lag eller annan saklig grund. Det som tidigare var tillräckligt är inte längre det. Någon som tidigare skulle ha bedömts vara trovärdig bedöms nu inte längre vara det. Handläggare inför egna kriterier för sin bedömning, som de använder som grund för ett avslagsbeslut. Ingenting är som det var tidigare, och allt är förändrat till det sämre.

Alla detta har bidragit till att rättssäkerheten för de asylsökande är urholkad. I klartext innebar det att personer som varit berättigade asyl har nekats det. Systemet har fallerat på många plan samtidigt. Som de abnormt långa väntetider som gjort att asylsökande barn hunnit bli vuxna. Som ogrundade åldersuppskrivningar som framställt barn som vuxna. Som medicinska åldersutredningar utan tillräckligt vetenskapligt stöd.

Listan över vad Sverige utsatt de ensamkommande flyktingbarnen för är lång. Och det har också lett till att mängder av barn och unga asylsökande har behandlats, och fortfarande behandlas, inhumant, brutalt och orättvist. Systemet har blivit ett lotteri.

LÄS HELA ARTIKELN