En reportagebok om hur värdsligt och religiöst förtryck går hand i hand och förpestar människors liv och hjärntvättar dem att bli medbrottslingar i förtrycket från Marocko ger Marianne Steinsaphir perspektiv på begreppet frihet.

I somras såg jag en baddräkt hänga och fladdra på ett streck, och av någon anledning fick den mig att tänka på frihet, inte bara kvinnors utan även mäns frihet. Inte på sexuell frihet. Frihet bara. Den som de flesta kvinnor och män uppvuxna och fostrade i det sekulära Sverige idag tar för given. Inte beroende av vare sig familjens eller religionens regler, än mindre heder, tabu, skam. 

Hur annorlunda är det inte i Marocko; när den marockanska författaren Leïla Slimani tar sig an de sexuella rättigheterna, som hon menar är en del av de mänskliga rättigheterna i reportageboken Sex och lögner går hon grundligt och modigt till väga. Men allra modigast är förstås de kvinnor och män som berättar om det sexuella hyckleriet, den totala fixeringen vid sex och det våld som följer i spåren. Liksom ensamheten, utstöttheten, den sociala isoleringen. Ändå är Marocko ett land som kokar av »sex«, med sex kan här även förstås den mest oskyldiga beröring, en kyss, hålla i handen. Vara tillsammans med någon av det motsatta könet, eller ännu värre, av samma kön.

Författaren garderar sig: »Jag vet att för en del människor är sexuella rättigheter eller sexuell frihet mest kuriosa. I ett land som Marocko skulle man kunna hävda att det finns bra många andra strider att utkämpa…« Men leder strax i bevis varför de sexuella rättigheterna är en del av de mänskliga rättigheterna och också en politisk rättighet: »Lagstiftar man på de områdena får kvinnorna verktyg för att försvara sig mot männens våld och familjens påtryckningar.« Männen som fostras i sådan auktoritär tradition kopierar modellen i sin egen familjekrets, på så sätt skapas en individ som är anpassad till en tvångsregim, skriver Slimani och hänvisar till statsvetaren Omar Saghi som menar att »det dolda sexuella samlivet och det dolda politiska livet går hand i hand. De som vid sexton års ålder har varit tvungna att bönfalla polisen om att inte föra dem till polisstationen för att de höll varandra i handen, eftersom de vet att familjen skulle straffa dem lika hårt, lika brutalt som polisstaten, fostras till diktaturernas amputerade liv.« Hårda ord.

Sex och lögner förmedlar en brutal verklighet, förljugen, devot och våldsam, och, tyvärr, pågående. Argumenten är väl underbyggda med såväl statistik som forskning och samtal med journalister. Tillsammans med de utsatta marockaner som författaren har intervjuat är läsningen som en sprängdeg. 

Som så ofta hos devota människor är de besatta av sex, skriver Slimani och redovisar ett fall från 2016 med två välkända sextioplussare vilka har som yrke att bekämpa »moralisk upplösning«, homosexuella, musikfestivaler och kvinnors frihet. De överraskas i en »sexuell ställning« och grips för äktenskapsbrott. Inte oväntat blev de offentligt hånade och utsatta för stort ursinne. Men, skriver författaren, de fick uppleva vad oändligt många marockaner går igenom varje dag: tillämpandet av artiklar i strafflagen som kränker individens friheter.

Leïla Slimani växte upp i Rabat men bor sedan många år i Frankrike. Hon fick sitt litterära genombrott, och Goncourtpriset, med romanen Vaggvisa 2016. En rysare där författaren går hårt åt den franska medelklassens självupptagenhet.

---

Marianne Steinsaphir