Hong Kong förlorar sin demokrati. Turkiet fängslar ytterligare en journalist. Ett val kuppas i Honduras. I Burma tar militären över igen. Det lilla som fanns av demokrati i Afghanistan faller som ett korthus. Texas avskaffar rätten till abort. Den arabiska våren är ett minne blott. Till och med EU-länder klassas som illiberala.
Text: Johan Berggren. Bild: Fabian Göranson.
Ingen som följt nyheterna har missat att demokrati och mänskliga rättigheter är på reträtt. Och ingen som rört sig i civilsamhällets det senaste årtiondet har kunnat undgå att höra talas om »Shrinking space«, det övergripande begreppet för hur civilsamhällets plats att agera och existera minskar. Fenomenet är globalt, och innebär en rad akuta och långsiktiga problem.
Trenden är säkerställd. Enligt paraplyorganisationen Civicus undersökning för 2020 lever 25,4 procent av världens människor i länder där friheten för individer att organisera sig är helt stängd 43,4 procent i länder där den är kringskuren, 18,3 procent där organisationsfriheten är förhindrad, 9,3 procent där den är begränsad i någon mån – och bara 3,4 procent i länder där den är helt fri. Civicus rapporterar också att situationen försämrats i elva länder sedan 2019, och bara förbättrats i två.
Civicus rapporter under hela 2010-talet beskrivit samma tendens, och även många andra organisationer rapporterar om samma dystra utveckling. Ett exempel är en omfattande undersökning av Kvinna till Kvinna från 2018, där 123 kvinnorättsaktivister från 32 länder har svarat – en bedövande majoritet berättar om inskränkningar, begränsningar, hot och våld mot dem och deras verksamheter.
Shrinking space är ordagrant ett något missvisande begrepp. Utrymmet för civilsamhällets organisationer, föreningar, stiftelser och rörelser minskar inte bara – det kringskärs med vilja och mening av politiska åtgärder: lagändringar menade att just inskränka civilsamhällets inflytande och ibland blotta existens. Med minskade anslag eller möjligheter att anskaffa medel. Och med hot och våld, ofta från informella grupperingar lierade med partier eller regimer.
Utvecklingen går parallellt med en trend av att auktoritära och illiberala politiska krafter har haft medvind världen över i två decennier. Denna tid har också inneburit ett uppvaknande för civilsamhället. De har blivit tvungna att inse att även om de själva vill definiera sig som bredvid och bortom den politiska sfären, och fristående från politiska partier, så har andra sett dem som synnerligen politiska, och till och med ibland den allra främsta politiska fienden.
Populistiska högerradikala ser sig själva som Folkets eller Nationens enda sanna representanter. Röster som säger emot dem, kritiserar dem, eller aktörer som presenterar sig som moraliska vid sidan av dem, kan inte accepteras. Då säger de ju emot Nationen, eller påstår sig ha moral högre än Folkets sanna företrädare.
Den fascistiska monolit-staten, om än bara tänkt, tillåter inte fria aktörer. Att många MR-organisationer aktivt organiserar och talar för minoriteter, etniska, kvinnor eller hbtqi-personer till exempel, och hävdar deras rättigheter gör dem också till motståndare rent praktiskt i de högerradikalas förtryck och attacker på dessa grupper, som högerradikala regelmässigt gör till syndabockar, demoniserar och illegaliserar.
Shrinking space är inte något som bara pågår i auktoritära stater eller fullt utvecklade diktaturer. Graden av minskande civilsamhällesutrymme kan nästan ses som en mätare av graden av fara demokratin i ett land befinner sig i. Om man i den mildare ändan av skalan hittar USA:s Republikanska partis pågående kampanj i och utanför lagstiftande församlingar för »voter supression«, kan man i den hårdare ändan hitta diktatorn Ramzan Kadyrovs järnhand över Tjetjenien med systematiska mord av oppositionella och massförföljelser av homosexuella.
Trenden är att det blir värre, nästan överallt. Med Ungern som exempel kan vi se hur Viktor Orbáns regim steg för steg under åren såsom följt en Shrinking space-handbok; fristående MR-organisationers arbete har försvårats successivt, samtidigt som de demoniserats i regeringens propaganda som »utländska spioner«; den fria akademin har sakta underfinansierats, tagits över och ersatts med regimlojala strukturer, domstolarna har besatts med regimlydiga domare; liksom de stora kulturinstitutionernas chefer. Fria medier har underminerats, baktalats, lagstiftats bort. Snart kontrollerar regimen allt, makt och pengar koncentreras till en liten klick i toppen.
Ett steg ned från Ungern i en tänkt Shrinking space-trappa hittar vi Turkiet, där Erdoğan-regimen gjort allt Orbán gjort i Ungern, men också mördat och fängslat tusentals oppositionella politiker, journalister och intellektuella. Ett ytterligare steg neråt och vi hamnar i ett läge där inget som helst civilsamhälle tillåts existera, eller knappt ens samälle – som i Kinas folkmordsliknande förtryck av uigurerna i Xinjiang-provinsen.
Om trenden är global, påverkar den Sverige också?
– I Sverige har vi historiskt värderat civilsamhället och föreningar högt, här är inställningen att det är så vi kanaliserar samhällsengagemang och folklig kraft, säger Anton Alsander, sakkunnig på Forum
– idéburna organisationer med social inriktning.
– Vi har därför en bättre sits än civilsamhället i många andra länder, men vi är verkligen inte immuna. Shrinking space drabbar även i Sverige.
– En global trend är att organisationer av och för kvinnor samt minoritetsorganisationer, däribland muslimska organisationer och hbtqi-rörelsen, utsätts särskilt hårt, och det kan vi se i Sverige också. Sådana organisationer får ta emot mer kritik, hot, hat och till och med våld – och måste avsätta resurser och kraft för att bemöta detta, så mycket att det går ut över den verksamhet de egentligen vill bedriva, säger Anton Alsander och hänvisar till en undersökning av LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer).
– Det märks också en förändrad syn från den politiska sfären, stat och kommuner. Den är mer kritisk och granskande än förut. Det är som en svängning i grundattityden, förut var den allmänna tanken att demokratin byggdes ifrån rötterna, ifrån civilsamhället – idag är en vanlig föreställning istället att demokratin ytterst säkerställs av staten, och att civilsamhället snarare är en riskfaktor än en tillgång. Något som ska kontrolleras så att det håller måttet.
– Det har lett till en situation där kommuner ibland nekar organisationer anslag utan att ha ordentligt på fötterna, säger Anton Alsander. Det civilsamhället kan göra är att kräva enhetliga regler och transparens i bidragsgivningen, men också med tydliga och inkluderande demokrativillkor som gynnar rörelser.
– Vi formulerar också politiska förslag för att slå vakt om mänskliga rättigheter i lagstiftningen, till exempel att värna rättigheterna som är stadfästa i grundlagen bättre.
På ett övernationellt plan riskerar Shrinking space att inte bara skada civilsamhället, utan också förhindra de uppgifter det är tänkt att utföra. Sedan 1990-talet har många stater, särskilt i EU, talat sig varma och agerat för att civilsamhällets organisationer och rörelser ska vara delaktiga i samhällsutvecklingen. Och då gärna i de de stora, överstatliga och tidslängre projekt som ses som överpolitiska, som att motverka rasism, möta klimathotet och stärka hbtqi-rättigheter. Här har civilsamhället bjudits in och fått »plats vid bordet«. Gärna under synliga former som stora internationella konferenser.
Men sådana överenskommelser, som Agenda 2030 och Parisavtalet (och före det Kyotoavtalet) må syfta till storslagna förbättringar och en bättre framtid för mänskligheten, men de binder sällan regeringar till löften, vilket inte hindrar dem från att involvera en rad civilsamhällesorganisationer, stiftelser, och globala rörelser. Dessa anses inte bara förankra de globala avtalen folkligt, utan ges också kontrollerande och agerande roller.
Men när agendorna anses suspekta och angrips av politiska högerradikala krafter, eller ser ut att inte uppfyllas på grund av brist på konkret engagemang från nationella regeringar – då blir det lätt att ge civilsamhället skulden, och ifrågasätta dess anslag, agens och till slut existensberättigande. Shrinking space ligger bakom att få om något av de storslaget utropade globala målen och agendorna kommer att uppfyllas.
Rapporter berättar också om hur olika organisationer och rörelser drabbas olika av Shrinking space. Stora, som är väl inbäddade i staternas elitskikt och vars verksamhet är mindre kontroversiell, och mer liknar mer traditionell välgörenhet, drabbas inte lika hårt som nya, radikalare gräsrotsrörelser. Världsnaturfonden hamnar inte i samma hetluft som Black Lives Matter, skulle man kunna uttrycka det.
Utsatta för lagändringar och ökade kontroller försöker också civilsamhällesorganisationer anpassa sig för att överleva. De som är mer i linje med regimens åsikter och låter sig styras, kan klara sig. Andra går under. Risken är att kvar blir ett tamt och kontrollerat civilsamhälle som snarare än står upp för mänskliga rättigheter, bistår en intolerant regim med välgörenhetstjänster och goodwill.
Nationell chauvinism är en stark bidragande orsak till Shrinking space. Utländsk finansiering av MR-organisationer är för högerradikala regimer ett särskilt irritationsmoment. Situationen kompliceras av att det finns och funnits en politisk dimension i många transnationella civilsamhällesorganisationer – eftersom Mänskliga Rättigheter och deras efterlevande ses som hinder för högerradikala politiska krafter. De står i vägen för deras samhällsvision och maktutövande. Yttrande- och tryckfrihet tillåter medier som kan kritisera dem, organisationsfrihet ger upphov till makthindrande fria fackföreningar och dylikt. I Ryssland, Belarus, Ungern och Polen har det också mycket riktigt också stiftats lagar mot utländsk finansiering – ens delvis – av inhemska NGO:er. Detta har till och med fått juridisk status av spioneri i flera länder, som Ryssland.
Detta gör också att Shrinking space orsakar stora bekymmer för biståndsvärlden: bistånd släpps inte igenom utom på vissa villkor, och dessa riskerar krocka med till exempel Sveriges riktlinjer och uttalade ambition att biståndet ska bidra till demokratisk förbättring.
– I en verklighet med Shrinking space måste biståndet vara flexibelt, säger Karin Gregow, policyrådgivare för demokrati och mänskliga rättigheter på ForumCiv.
– Det försvårar naturligtvis som i Kambodja när regimen inför lagar som begränsar civilsamhällesorganisationers möjligheter att ta emot utländskt bistånd. Då gäller det att hitta andra vägar via till exempel regionala aktörer eller informella organisationer så att medlen kan nå de som behöver stöd.
Flexibiliteten riskerar att kollidera med givarländernas krav på kontroll och effektivitet i biståndet. Det är många storheter som ska balanseras i en föränderlig verksamhet.
– Vi ska inte frångå grundkrav som att stöd ska nå de som behöver, samtidigt måste man ibland testa olika sätt och nya vägar, säger Karin Gregow. Ett sätt att skaffa sig en bra bild är samarbete och informationsutbyte givarländer emellan.
– Demokratisatsningen för bistånd de senaste åren är postitivt ,men ställer också högra krav, säger Karin Gregow , som menar att det är viktigt att granska grundorsakerna till olika fall av Shrinking space.
– Inte sällan är storföretag inblandade, till exempel i konflikter om naturresurser med urfolk. Då är det viktigt att vi också granskar företagen, och försöker påverka dem och deras investerare, som AP-fonderna, och departement och regering. Det ligger just nu ett förslag på EU-nivå om en lag som gör företag ansvariga att respektera och följa mänskliga rättigheter.
– Ambassader kan spela en nyckelroll, menar Karin Gregow. De tar ofta hand om såväl biståndskontakter som näringslivsfrämjande.
– En viktig sak just nu är att hålla ett öga på de demokratiinskränkningar som införts som pandemibekämpning. Vad vi ser är att sådana riskerar permanentas i många länder.
En högerradikal global trend ligger bakom Shrinking space. Men vad ligger bakom den? Vad har mänskligheten mer som är i sanning globalt? Dels atmosfären och biosfären: naturen, eller »miljön«. Och här finner vi också en kris, en tilltagande utrymmeskris. Utrymmet för att använda diverse ändliga råvaror, dricksvatten och odlingsjord krymper. Utrymmet att släppa ut fossila förbränningsgaser i atmosfären utan att orsaka katastrofer i snar framtid har är praktiskt taget borta.
Men är det bristen på dricksvatten i Subsahara som får regimer att inskränka NGO:ers verksamheter? Är det de brinnande skogarna i Kalifornien som ger republikanerna drivet att stödja Donald Trump? Nja. Det behövs en länk till för att göra sammanhanget komplett.
Det finns ännu en global storhet. Vårt övernationella ekonomiska styrsystem: kapitalismen. Ett gränslöst flöde av kapital, finansinstrument och varor. Flödesriktningen är konstant uppåt, för det kontrolleras av en mycket liten klick allt rikare individer. Men nog för att en marxistisk kritik av civilsamhällets relation till kapitalet och den politiska sfären säkert skulle ha många poänger – det är inte den jag tänker på här.
Utan på den enklare observationen att ett kapitalistiskt system håller på att röra sig mot ett annat. Det öppna, liberala, marknadsvänliga, demokratiskt reglerade kapitalistiska samhälle som varit organisationernas, föreningarnas, stiftelsernas och mänskliga rättigheternas växtplats – och resultatet av dessas ansträngningar – är på reträtt, och civilsamhällets utrymme med det.
Dock lider inte kapitalismen av Shrinking space. Tvärtom expanderar den på biosfärens bekostnad, och regerar globalt mer outmanad än kanske någon gång sedan början av 1900-talet. Och den håller på att byta umgänge. Idag är den auktoritära jättestaten Kina och toppstyrda illiberala kleptokratier som Ryssland, Sydafrika, Brasilien och Indien kapitalismens nya lekkamrater – som den verkar trivas bättre med än med Västeuropas mänskliga rättighetstramsande liberal-demokratier.
Det är kanske till kapitalismen som ansvaret för Shrinking space till slut måste skickas. De enorma finansströmmar som göder de mäktiga multinationella strukturer som kallas företag – och deras kaptener miljardärerna. Om någon styr den globala utvecklingen så är det de. Inga NGO:s eller frivilliga avtal mellan regeringar tycks kunna stoppa en storsatsning på att anlägga nya oljeborrfält i Arktis. Eller Amasondjungeln från att avverkas. Eller hitta någon bättre plats för alltfler miljoner flyktingar än miserabla läger.
Sanktioner och bojkotter från varken WHO, PEN eller EU verkar kunna lägga band på despoter som Lukasjenka eller Putin – som i sammanhanget bör nämnas är en av planetens rikaste män, tack vare de svarta pengar han fört ut från Ryssland till så kallade skatteparadis – en kapitalismens säkerhetszon ingen stat tycks kunna eller vilja stoppa. Han, liksom tusentals andra»statsmän« och överutsugare, avslöjades i Panama-papers-affären för några år sedan. Ingenting har gjorts åt det systemet sedan dess. Det finns ingen makt över världskapitalismen, nämligen.
Det krympta utrymmet för civilsamhället, som getts så stort ansvar och delaktighet av regeringar och stater att förbättra världen för oss alla, är snarare ett sjunkande golv: någon monterar ned det underifrån och tar materialet och bygger något annat av det.
Antingen ber vi de superrika att hålla kvar demokratins utrymme öppet för oss. Eller så tar vi rätten att hålla det öppet eller stänga det ifrån dem. Annars får vi nog se det fortsätta minska. Två saker som i stort sätt alla rapporter och experter håller med om är att: 1. Stora som små organisationer och föreningar måste inse att de sitter i samma båt. Och 2: Krisen är politisk.
Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.
KÄLLOR:
On »shrinking space« a framing paper, (Transnational Institute 2017)
Shrinking Civic Space: The Role of Civil Society Organisations, (Raoul Wallenberg Institute 2021)
Suffocating the movement – Shrinking space for women’s rights, (Kvinna till kvinna 2018)
Civic Space in Europe Survey Report, (Civil Society Europe, paraplyorganisation 2016-2020)
Shrinking space for civil society – challenges in implementing the 2030 agenda, (Forum Syd, 2017)
Shrinking space for civil society: the impact on young people and their organisations (European Youth Forum, 2020)
Addressing the global emergency of shrinking civic space and how to reclaim it (Westminster Foundation for Democracy (WFD), 2021)
Civic Space on A Downward Spiral (Civicus 2020)
