Autofiktion, verklighetslitteratur, bekännelselitteratur, uppgörelseromaner eller kort och gott romaner. Olika etiketter beroende på adressat, mottagare och text. Och redan på Petrarcas tid försökte läsarna klura ut vem Laura i hans kärleksdikter var. Hur många författare har inte fått frågan: »Är det självbiografiskt?«

Text: Sofia Stenström  Bild: Fabian Göranson

»Självbiografi? Nej, det är ett privilegium för de viktiga i denna värld, på deras ålders höst och i elegant stil. Fiktion, händelser och strikt verkliga fakta, om man så vill autofiktion, har gått från språket i ett äventyr till det fria språkets äventyr, bortom romanens visdom och  syntax, såväl traditionell som experimentell. Möten, ordtrådar, allitterationer, assonanser, dissonanser, ett skrivande före eller efter litteraturen, konkret, som man säger om musik. Eller kanske autofriktion, tålmodigt onanistisk, som nu hoppas kunna dela med sig av sin njutning.« (Baksidestext till Fils av Serge Doubrovsky. Egen översättning)

Så beskriver den franske författaren och litteraturkritikern Serge Doubrovsky genren autofiktion och han om någon borde kanske veta, eftersom det var han som myntade begreppet. Å andra sidan har människor skrivit och diktat i gränslandet mellan fiktion och verklighet – eller snarare använt sina erfarenheter i uppdiktade berättelser – genom alla tider. Ett skrivande före litteraturen skulle kunna vara dagdrömmar, joller och skrönor. Det kan också vara att gå omkring för sig själv och sjunga fram små berättelser på dagisgården. När man sjunger leder språket en automatiskt, ljuden för en vidare i samklang med fantasin. Det är sannerligen ett språkets äventyr. Och dagdrömmeriet, utgår det inte ofta från en verklig händelse, för att sedan snabbt spinna iväg i allt vildare »tänk om jag hade«, »tänk om det istället«, »det var i alla fall inte« och så vidare? Drömmar tar spjärn mot trottoaren innan de studsar upp bland blixtar och röda moln.

Serge Doubrovsky använde ordet autofiktion för att beskriva sin roman Fils (trådar/son) som kom ut 1977. Han föreställde sig en blandning mellan fiktion och självbiografi där författare, huvudperson och berättare delade identitet. Tanken ställdes på sin etiska spets tio år senare. Doubrovsky hade kommit överens med sin fru Isle att han skulle få skriva om deras förhållande medan det utvecklades. Ett kapitel gick detaljerat in på hennes alkoholberoende och olika våldsamma episoder i deras äktenskap. Kort efter att han hade skickat texten till henne påträffades hon död hemma i deras lägenhet i Paris. När boken Le Livre brisé kom ut 1989 anklagade journalisten Bernard Pivot honom för att med sin text ha orsakat hennes självmord. Kan man anklaga litteratur för något sådant? Är dagdrömmandet en amoralisk zon, ett lekland där konsekvenser och ansvar saknas, en parallell värld där man inte lugnt lämnar en konflikt, utan plockar fram de värsta orden och handlingarna? Vad händer då när drömmar blir litteratur? Blir den amoralisk? Ett vapen? Debatter kring autofiktion uppstår med jämna mellanrum. Här i Sverige har det bland annat blossat upp kring författare som Kerstin Thorvall, Carina Rydberg, Maja Lundgren, Felicia Feldt och Lena Andersson. Längre tillbaka har vi August Strindberg, Agnes von Krusenstjerna och många fler.

I Norge har gränsen mellan autofiktion och fiktion förskjutits de senaste åren. Tanken på berättare, författare och huvudperson som delar identitet stämmer väl in på Karl Ove Knausgårds Min kamp, men som Geir Gulliksen skriver i en essä i DN (2018-09-21): »I den norska debatten skiljer man inte på medvetna försök att skriva ›autofiktion‹ och traditionell fiktion. Allt som påstås ha någon biografisk bakgrund stämplas som ›verklighetslitteratur‹. Inte av alla, men av några viktiga kritiker i Aftenposten, som är Norges största tidning.« Gulliksen går i polemik mot denna litteratursyn och tar bland annat upp Vigdis Hjorths roman Arv och miljö som exempel.