Att sträva efter att alltid skildra den andra sidan av myntet borde vara givet och självklart, i alla fall för de som anser sig värna om demokratin. Denna höst har det mer än någonsin varit på tapeten. Eller snarare, varit på våra reklampelare. I en klädreklam valde ett modeföretag att ha en modell iklädd slöja och reaktionerna kom omedelbart.
En folkvald politiker drog i en tevedebatt med mig paralleller mellan slöjbärande kvinnors mediala plats i Sverige och Islamiska Staten (SVT debatt, 1/10). Islamiska staten, denna barbariska sekt som härjar i Mellanöstern. Sekten som filmar när de skär halsen av människor. Doktorander i socialt arbete menade i en debattartikel att slöjbärande kvinnor i det offentliga rummet givetvis gynnar islamism (GP debatt 25/9). Andra debattartiklar antydde att självvalt slöjbärande kvinnor bär skuld för islamistisk fanatism (Expressen debatt, 7/10); och att det inte är möjligt att försvara kvinnors olika definitioner av personlig trygghet och samtidigt kalla sig feminist (Expressen debatt 5/10).
Massor av liknande, mycket aggressiva och onyanserade, artiklar har publicerats i höst. Jag har vid det här laget tappat räkningen på antalet debattinlägg som kastar runt uttryck som islamism, köns-apartheid, kvinnoförtryck, islamisering, deltidsfeminism och hedersförtryck. Det är uppseendeväckande att utgångspunkten är att kvinnor med detta attribut – slöjan – bara genom sin uppenbarelse är en fara för samhället. Den tonen börjar bli väldigt tröttsam och framförallt väldigt daterad.
Denna konstanta fascination inför att göra muslimska kvinnors fysiska uppenbarelse till ren och skär politik, är intressant. I själva verket handlar det ju om att foton i reklamsammahang kan reflektera ett samhälle såsom det faktiskt ser ut. Att inte osynliggöra grupper är viktigt för ett samhälles välmående – det brukar ses som en utveckling åt rätt håll i demokratins och mångfaldens namn. Att det denna höst på fullaste allvar har förts en debatt om huruvida det är okej att visa slöjbärande kvinnor i reklam är egentligen förbluffande.
Låt oss rikta strålkastarljuset bort från den enskilda kvinnan och det enskilda attributet till något lite större, nämligen den muslimska kvinnans frihet, trygghet och utrymme i det offentliga rummet i Sverige 2015. Vi kan notera, att de återkommande röster som välmenande tycker sig göra henne en befriande tjänst, faktiskt är de som gång på gång roffar åt sig hennes utrymme, medvetet eller omedvetet. Tyvärr gissar jag att det är medvetet.
I den svenska debatten talas det ofta om »tolkningsföreträde«. Att föra en kamp åt någon annan, är förstås per automatik också att ta dennes plats. Det är att blockera för den autentiska skildringens äganderätt. Den individ som sitter på de verkliga erfarenheterna, ska också givetvis ha företräde att tala om dessa upplevelser.
Denna analys verkar dock idag ha fallit i glömska, eller kanske snarare i ignorans,när det gäller den muslimska kvinnan. Det är personer som egentligen inte har mycket erfarenhet av muslimsk upplevelse, varken religiös eller kulturell, som berättar hur muslimska kvinnor är och vad de behöver. Måhända att de råkar ha rötter i muslimska länder.
Resultatet blir att det uppstår en allmängiltig föreställning om vad som är den korrekta definitionen av frihet för kvinnor. Och de kvinnor som inte agerar enligt denna föreställning är till följd av det i behov av en hjälpande hand för sin frigörelse.
Vi måste skildra den andra sidan av myntet, den slöjbärande kvinnans sida av myntet. Konsekvensen av att inte tillåta att båda sidorna skildras, blir en ingrodd bild där denna grupp kvinnor ses som en enda stor apatisk enhet, vilket är väldigt verklighetsfrånvänt. Det är av stor tyngd att vi har i åtanke att muslimska kvinnor idag, Sverige 2015, är en lika mångfacetterad grupp som, hör och häpna, gruppen kvinnor i Sverige 2015.

---

Sarah Delshad
Frilansskribent och debattör, samt grundare till Muslimska feminister.