Efter valet 2022, mitt elpriskrisen, hände något magiskt. Kärnkraften blev plötsligt problemfri. Lösningen på energikrisen, SMR, »Små Modulära Reaktorer« fanns plötsligt. Eller skulle finnas i alla fall, snart, sen. Om ett par 10-20 år. Kanske. Väl? Professor Tomas Kåberger har lite jobbig fakta att störa de rosenröda visionerna om framtidens energikälla med.
Av Tomas Kåberger
Små, fina kärnreaktorer som är utsläppsfria och helt säkra, använder kärnavfall som bränsle och alltid producerar billig el när den behövs som bäst; Det är en fantastiskt trevlig vision!
Men när kärnkraftens visioner närmat sig verkligheten har de ofta blivit något annat. Det som kallas små, modulära reaktorer, »SMR«, kan vara halvstora konventionella kokarvattenreaktorer som dock fortfarande påstås gå att bygga snabbt och ge billig el. GE-Hitachi säger sig ha ett »kontrakt« på att leverera en sådan (1,) kanske två. (2)
Men trots »kontrakt«, saknar man ännu pris och investeringsbeslut.
Reaktorn producerar samma sorts farliga avfall som dagens reaktorer, förmodligen mer per kWh än stora reaktorer per kWh. Utsläppen av radioaktiva gaser har man inte hittat något sätt att undvika. Om de är säkrare per kWh än de reaktorer som finns, går att ifrågasätta.
Men förhoppningen lever: Tänk om det nu ändå, till slut, skulle gå att snabbt bygga reaktorer som åtminstone producerar billig el?
Det är inte första gången en sådan vision har lanserats. Alla har, så vitt jag kan se, lett till besvikelser. När Sveriges första kommersiella reaktor, liten och i någon mening »modulär«, började byggas 1957 var planen att den skulle kosta 40 miljoner kronor och vara i drift 1961. Den togs i drift 1964 och hade då kostat över 200 miljoner kronor.(3)
Trots inledande förseningar och höga kostnader drevs utbyggnaden av kärnkraften vidare med förhoppningen att kostnaderna skulle minska ju mer erfarenhet man samlade. Men det fungerade inte för kärnreaktorer. Det tycks snarare vara tvärt om: Kostnaderna växer med erfarenhet.(4) I USA har man i början på 2023 inte byggt färdigt någon reaktor beställd efter 1973. I Sverige fick staten gå in med kontanta subventioner på 5 miljarder kronor när de senaste reaktorernas el kostade fyra-fem gånger så mycket som elen var värd i slutet på 1980-talet.(5)
Men visionen om en framtida, denna gång framgångsrik, industriell satsning på kärnkraft återkommer – gång på gång.
Just nu ser vi resultaten av den stora satsningen på standardiserade, serietillverkade europeiska tryckvattenreaktorer, EPR. När dessa marknadsfördes i början på seklet skulle de producera el för ca 25 öre/kWh(6) och ta mindre än 5 år att bygga. När en första EPR i Europa snart skall tas i kommersiell drift i Olkiluoto i Finland, är den 14 år försenad – om det går bra från och med nu. Kostnaden för el från dessa europeiska tryckvattenreaktorer angavs av franska riksrevisionen 2020 till mellan 125 och 135 öre/kWh(7). Sedan dess har ytterligare förseningarna och fördyringar skett.
Medan Västeuropa satsade på stora tryckvattenreaktorer, satsade Ryssland på riktigt små modulära tryckvattenreaktorer. De kallades »Akademik Lomonosov«, skulle ta tre år att bygga, bli 7 stycken(8), och kosta 6 miljarder rubel. När de två första togs i drift, nästan 10 år försenade, hade de kostat minst 37 miljarder rubel (1 rubel= 0,14 kr). Därför blev det bara två.(9)
I USA satsade man på fyra Toshiba-Westinghouse tryckvattenreaktorer. År 2006 hävdade man att dessa AP-1000 reaktorer skulle byggas för 1,4 miljarder US dollar per styck (10). De började byggas 2013 och skulle vara i drift efter 4-5 år. Man utlovade att denna gång skulle det inte gå lika illa som tidigare. De skulle vara »modulära« reaktorer. Modulerna skulle serietillverkas i fabriker istället för att byggas på plats. Politikerna ville hjälpa projekten och gav företagen rätt att lägga kostnader på kunderna utan att riskera egna pengar, och dessutom fick de statliga lånegarantier(11). Två av projekten, »Virgil C. Summer 2-3«, gav man upp 2017 när man redan gjort av med 9 miljarder dollar och leverantören gick i konkurs. De två andra reaktorerna, »Alvin W. Vogtle 3-4«, fortsatte man bygga efter konkursen. Byggena pågår fortfarande. Efter upprepade förseningar och fördyringar, beräknas de nu kosta 10 gånger mer än man sade 2006, och mer än dubbelt så mycket som man trodde vid beslutstillfället(12). Men man hoppas att åtminstone en skall producera el under 2023.
Dessa erfarenheter betyder inte att det är omöjligt att den nya idén om halvstora kokarvattenreaktorer från GE-Hitachi skulle kunna vara en ekonomiskt lönsam och fungerande lösning. Det går att bygga reaktorer enligt tidplan. I Kina togs två reaktorer i drift mellan 2019 och 2021 som byggts enligt tidsplanen, fem andra blev klara efter förseningar i Kina och de tio som startade i resten av världen var alla försenade. Men två höll alltså tidsplanen(13).
Ambitionen att lyckas med kokarvattenreaktorer är djärv eftersom ingen av de fem reaktorer av den typen som man börjat bygga efter sekelskiftet är i drift idag. Två har man försökt bygga klart i mer än tolv år. Tre har varit i drift, men sedan stått stilla i mer än tio år(14).
I Kinas 12e: femårsplan 2011-2016, pekades den lilla modulära reaktorn ACP-100 ut som ett nyckelprojekt som skulle bli en flexibel liten tryckvattenreaktor som kunde fylla flera funktioner. Konstruktionen var färdig 2014 och fick ett slags godkännande av IAEA 2016 och av kinesiska myndigheter 2017. Den första reaktorn, Linglong 1, skulle enligt planen börja byggas 2019 och stå färdig i maj 2025. Den är nu försenad i starten, och det är oklart vad ambitionen nu är för start-tid.
Det är ju inte bara GE-Hitachis 300 MW kokarvattenreaktorer som presenteras som små modulära reaktorer med potential. Flera andra företag, bland annat Nu-Scale och TerraPower har alla idéer till nya mindre reaktorer. Bland dessa finns också det svenska Blykalla som fått 100 miljoner kronor från Energimyndigheten för bly-stål-korrosions-experiment tillsammans med ryska Rosatom. Beroendet av rysk kärnteknik har försenat planerna både för Blykalla(15) och TerraPower(16).
Rolls-Royce har också lanserat en ny tryckvattenreaktor. Men den är större än den reaktor som havererade först i Fukushima Daiichi och större än Oskarshamns första reaktor.
Det går inte att bevisa att det är omöjligt att förverkliga någon av dessa visioner. Men man bör inte bortse ifrån hur en av reaktorbyggandets mest erfarna pionjärer, Hyman Rickover, beskrev sådana visioner när han kallats som vittne den amerikanska kongressen 1970(17). Rickover hade varit ledande i utvecklingen av amerikanske flottans reaktorer och för den första kommersiella tryckvattenreaktorn i Shippingport. Han var kritisk till akademiska reaktorkonstruktörer, som han menade »ägnade sig år lyxiga utsvävningar i eleganta idéer vars praktiska problem avfärdas som tekniska detaljer. Verklighetens reaktorkonstruktörer måste leva med dessa tekniska detaljproblem. Fast de är obehagliga och svårhanterade måste de lösas i verkligheten och kan inte skjutas på framtiden. Att lösa dem kräver arbetskraft, tid, och pengar.
Tyvärr är det så, för dem som måste fatta stora beslut och som saknar detaljerad kunskap om reaktorteknik, och lika illa för den intresserade allmänheten, att det är mycket lättare att förstå den akademiska beskrivningen än den praktiska.«
Det han säger är en tydlig varning för att kärnkraftentusiaster kan övertyga politiker och allmänhet med visioner som det är svårt för mer kunniga personer att förklara bristerna i.
Hur relevant hans vittnesmål är för dagens kampanjer för små modulära reaktorer blir ännu tydligare när han senare i förhöret karikerar skillnaderna mellan akademiska visioner och verkligheten.
»En akademisk reaktor har nästan alltid följande egenskaper:
Den är enkel,
Den är liten,
Den är billig,
Den är lätt,
Den kan byggas snabbt,
Den är flexibel och kan tjäna olika syften,
Den kräver inte mycket teknisk utveckling utan kan använda standardkomponenter,
Den under utveckling och har inte byggts ännu.
En verklig reaktor å andra sidan kännetecknas av att:
Den byggs i verkligheten,
Den är försenad,
Den kräver massor av teknisk utveckling av teknik som kan verka trivial. Korrosion är ett särskilt problem.
Den är väldigt dyr,
Den tar lång tid att bygga på grund av
ingenjörs-tekniska problem,
Den är stor,
Den är tung,
Den är komplicerad.«
Tyvärr har vi inte någon i Sverige som med Rickovers auktoritet kan väcka ens lite skeptiskt tänkande hos entusiastiska politiker.
Men de samhällsekonomiska frågor som behöver kloka politiska beslut är större än de hundratals miljarder som nu skall användas till stöd för byggandet av nya reaktorer.
Dussintals utredningar kring kärnkraften under 75 år har lett till speciallagstiftning vars konsekvenser idag bara överblickas av kanske tio personer i industrin och på myndigheter. Många trodde att folkomröstningens beslut att reaktorerna skall avvecklas gällde och har slutat intressera sig för frågorna. Generationer har vuxit upp som trott sig aldrig behöva bekymra sig för kärnkraftspolitiken.
Men det är få politikområden som avgör så stora ekonomiska risker som just kärnkraften. Om man nu skall börja bygga nya reaktorer behöver dessa frågor tas upp igen. Ett antal politiska frågor som har stor betydelse för fördelningen av kostnader mellan skattebetalare och reaktorägarna. Här är fyra:
För dagens reaktorer har staten befriat reaktorägarna från att behöva kunna betala för stora olyckor. Det som drabbas kan bli utan ersättning och skattebetalarna kan behöva stå för kostnaderna. Erfarenheterna från Tjernobyl och Fukushima visar att kostnaderna kan bli många gånger större än Sveriges BNP och ännu många fler gånger större än Sveriges årliga statsbudget. Skall de som bygger nya reaktorer få samma subvention?
Ägarna av dagens reaktorer har i allt fler länder befriats från kostnaderna för kärnavfallet för att de skall slippa gå i konkurs. I Sverige var ambitionen länge att reaktorägarna ha fullt ansvar för avfallet. Men sedan man upptäckt att kapslarna för använt kärnbränsle kunde korrodera redan efter 100 år istället för 100 000 år bestämde man att skattebetalarna skulle ta över ansvaret så fort man förslutit förvaret. Skall de som bygger nya reaktorer få utsätta kommande generationer skattebetalare för samma stora risker?
Hur stora utsläpp av radioaktiva gaser skall reaktorerna få göra under normal drift?
Skall reaktorägarna eller skattebetalarna står för kostnaderna för att skydda reaktorerna mot terroristangrepp och för det avancerade luftvärn som krävs för att reaktorerna inte skall kunna förstöras under krig?
När dessa frågor formuleras reagerar många med att de är alltför svåra. Om nya reaktorer är så säkra och bra som man beskrivit dem i visionerna är väl inget av detta längre svåra frågor?
Men det är just det de är. Om visionerna var realistiska skulle de inte vara svåra. Reaktorägarna skulle med katastrofobligationer och andra försäkringar kunna betala för olyckor(18). Ägarna skulle kunna ta långsiktigt ansvar för avfallet. Utsläpp av radioaktivitet skulle kunna vara förbjudet och reaktorägarna kunna betala för israeliska »Iron Dome« eller amerikanska »Patriot«-missilsystem som skydd mot beskjutning, av reaktorerna.
Det är stora ekonomiska intressen inblandade i denna verksamhet. Möjligheterna för korruption i så här stora projekt med mycket skattepengar är betydande. Skattebetalarna och elkunderna är dåligt informerade om de ekonomiska riskerna, och de är ännu sämre organiserade. De politiska strukturer som borde försvara deras intressen har i de tidigare vågorna av misslyckade satsningar på reaktorer kommit att aktivt socialisera kärnkraftens kostnader snarare än att försvara elkunder och skattebetalare.
Retoriken blir då ofta som när man i Atomansvarighetsutredningen 1959 skulle förklara varför man socialiserade kostnaderna för stora olyckor trots att kärnkraftsutbyggnaden annars bedömdes ekonomiskt orimlig på grund av denna riskkostnad: «Såsom framgår av det ovan sagda är vi nödgade att ta atomkraften i anspråk – kosta vad det kosta vill – om vi inte vill acceptera en standardsänkning.«
När politiker väl anslutit sig till reaktorentusiasternas visioner blir de svåra att släppa. De som har makten frestas att istället undanröja risken att behöva ändra sig. De gör man genom att göra sig av med alla kompetenta eller skeptiska individer som finns i de statliga institutioner man har makt över. Man gör det genom att sätta press på medierna att inte sprida kritiska fakta eller åsikter. Därmed skapar man goda förutsättningar för att misstag i tanken skall förvandlas till ett stort, dyrt misslyckande i verkligheten.(19)
Men visst, små populära reaktorer som alltid fungerar och ger billig el är en fantastisk vision.
Tomas Kåberger är professor i fysisk resursteori vid Chalmers tekniska högskola. Han var tills nyligen ledamot i statliga Vattenfalls styrelse, men avsattes i början av april 2023 efter påtryckningar av SD.
Noter
1. Pressrealase 27 januari 2023: GE Hitachi signs contract for the first North American small modular reactor.
2. Affärsvärlden Nummer 9-10, 27 februari 2023: Vattenfall-ägt bolag först i Europa med minikärnkraftverk.
3- Leijonhufvud, S. (1994) Parentes? – En historia om Svensk kärnkraft. ABB Atom, Västerås, sid 47.
4. Grubler, A. 2010: The cost of French nuclear scale-up: a case of negative learning by doing. Energy Policy Vol 38, sid 5174-5188.
5. Värdet av elen på marginalen var 11 öre / kWh enligt Vattenfalls årsredovisning. Enligt vad som redovisades av Forsmarks VD, Alf Lindfors, för 1993 års energikommission var kostnaden för el från Forsmark 3 ca 45 öre/kWh i 1986 års penningvärde.
6. I nyhetsbrevet Kraftaffärer nr 2 år 2003 hävdas att beräkningarna som legat till grund för beslutet att bygga reaktorn i Olkiluoto visade att kostnaden skulle hamna på 19 öre/kWh. I den svenska debatten hävdade en skribent i dåvarande Svensk Energis tidning ”energi.nu” att elproduktionskostnaden i Olkiluoto skulle bli 12,4 öre/kWh (nummer 8 2004), Medan programgruppen för energi inför Folkpartiets landsmöte år 2005 hävdade att kostnaden skulle bli 27 öre per kWh från den finska reaktorn. 20 öre uppräknat med KPI blir ungefär 25 öre idag.
7. Cours des Comptes: Entities and Public Policies. The EPR Sector. Thematic public report Summary. July 2020. sid 12.
8. BBC News 17 april 2007: Russia making floating atom plant.
9. World Nuclear Industry Status Report 2022, https://www.worldnuclearreport.org/-World-Nuclear-Industry-Status-Report-2022-.html, sid 52-53
10. The New York Times Magazine: Atomic Balm, av Jon Gartner, 16 juli 2006
11. The Post and Courier: Two identical atomic projects, one in Georgia and one in South Carolina. Only one survived. Av Tony Bartelme, 29 oktober 2017, uppdaterad 28 december 2022.
12. The Post and Courier: Two identical atomic projects, one in Georgia and one in South Carolina. Only one survived. Av Tony Bartelme, 29 oktober 2017, uppdaterad 28 december 2022.
13. IAEA, Country Statistics: Japan.
14. Sveriges Radio P1, Vetenskapsradion: Ryssland kan försena Janne Wallenius kärnreaktor. Av Marcus Hansson, 27 februari 2023.
15. CNBS: Bill Gates backed nuclear demonstration project in Wyoming delayed because Russia was the only fuel source. Av Catherine Clifford, 19 december 2022.
16. Hearing before the joint committee on atomic energy, 19 mars 1970
17. Economic Management of Future Nuclear Accidents, av Tomas Kåberger, Springer Link 27 april 2019.
18. SOU 1959:34 på sidan 19
19. Svante Beckman: 10 goda råd: Lyckade Misslyckanden. Forskning och Framsteg no 1 1979.
