»Söder« i Stockholm – härligt bohemiskt »bajenland« eller getto för överbetalda queerjournalister? Både och, om myterna får bestämma. Men bland mytbilderna av Sveriges mest omtalade stadsdel gömmer sig gammalt politiskt bråte. Henrik Arnstad ger oss Södermalms mythistoria.

Få svenska platser har lika stark identitet som Södermalm, Sveriges huvudstad Stockholms största stadsdel. Det beror på en riksomfattande romantisering som pågått i nära 200 år, om inte längre. Nästan lika länge har Södermalm – »Söder« i lokalbefolkningens mun – politiserats som vänster, samhällsfara och socialism. År 1879 skrev August Strindberg om revolutionshotet från Söders höjder:

»Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall!«

Bilden av Södermalm som centrum för huvudstadens – potentiellt revolutionära –arbetarklass, stod inte i motsats till romantisering. Tvärtom skildrades söderkisen och söderbönan kärleksfullt i 1900-talets omfattande populärkultur om stadsdelen.

Bilden var ungefär densamma fram till 1980-talet. Men med den urbana och globala trend som kallas gentrifiering har både verklighetens och mytbildens Söder förändrats. Arbetare, luffare och underklass har flyttat ut – till förmån för medelklass, höginkomsttagare och bostadsrättsinnehavare samt trendiga krogar, barer och kaféer. En viss alternativ, avslappnad och inkluderande atmosfär hänger dock kvar över Söder, även om bohemerna bytt namn till hipsters.

I ungefär samma takt har den offentliga romantiseringen av Södermalm delvis ersatts av motvilja och ibland hat. Rasister, populister och fascister verkar ha utsett Södermalm till symbol för allt de ogillar; »identitetsvänstern«, kosmopoliter, feminism, internationalism, hipsters, genus-dagis, lattemorsor, »globalister« och moskén vid Medborgarplatsen. Södermalm hotar med upplösning av nationella, samhällsbevarande och traditionella värderingar.

Södermalm är fjollig, snällistisk och förlegad tolerans. När Sverigedemokraterna ska provocera förlägger de ett tältmöte till Nytorget på Söder och njuter av södermalmarnas buanden som bekräftelse på att SD har rätt. I »Sverigevännernas« ögon är Södermalm fienden. Men avskyn grasserar i ett ännu bredare politiskt spektrum, från vänster till höger. Sverigedemokrater, nazister och ledarskribenter på Svenska Dagbladet samsas återkommande med socialdemokrater, vänsterpartister och renläriga marxister angående en gemensam ståndpunkt:

De själva är antitesen till Södermalm.

Fast vem är egentligen nutidens söderbo i offentlig retorik? Hur beskrivs, återges och uppfattas Södermalm och dess invånare i medier, debatt och politik? Denna artikel är ett försök att förklara stadsdelens komplexa roll i dagens Sverige.

Nutidens mytiska söderbo är inte längre en romantiserad arbetare utan en antinationell medelklass-»andre«, som definieras som motsatsen till populismens uppfattning om »riktiga svenskar« och »verklighetens folk«. Enligt denna retorik existerar inte verklighet på Södermalm – utan tvärtom någon sorts overklighet. Söder är ett godhetsknarkande, bortskämt och hycklande Disneyland för feminiserade, antinationella, naiva, lättkränkta och förment antirasistiska invånare. Södermalms »snöflingor« vore enbart värda förakt om det inte vore för deras enorma inflytande. Via konspiratorisk styrka är söderborna oerhört mäktiga. De kontrollerar medier, journalistik och censuren inom »åsiktskorridoren«.

Känner du igen denna otäcka, mytiska och degenererade gestalt? Det är ingen slump – liksom det inte är en slump att Södermalm anges som högborg för »globalisterna«, den nutida antisemitismens kodord för judar. Hatet mot Södermalm överens-stämmer till stor del med historiska konspirationsteorier om »juden«; urbaniserad, antinationell, feminin, konspiratorisk och mäktig – ofta via fördold kontroll av medier. Därmed inte sagt att kritik mot Södermalm är antisemitism. Poängen är istället att ultranationalismens hat mot den anti-nationelle »andre« ständigt hittar nya objekt, samtidigt som kontinuiteten bevaras. Allting går igen i tidens grums och mögel.