Åtstramningspolitiken från 1990-talet har nått vägs ände, menar Markus Kallifatides, ordförande för S-föreningen Reformisterna. Han menar att kraftfulla statliga investeringar i jobb, välfärd och grön omställning vore bäst för Sverige, och enda sättet att föra verklig S-politik.
Socialdemokraterna har den senaste mandatperioden accepterat långtgående liberala »reformer« på flera områden för att få ihop en regering. I folkrörelsen vill vi naturligtvis i huvudsak något annat, och det finns en utbredd besvikelse att regeringsförslag och partilinje blandats samman. Samtidigt har en hel del energi samlats runt den konfliktlinje som funnits i partiet ända sedan finanskrisen under 90-talet då den nyliberala åtstramningsdoktrinen fick sitt grepp även om Sverige: spara eller satsa.
Det nuvarande finanspolitiska ramverket som etablerades i den krisens kölvatten får nu hård kritik.
Läget är inte detsamma som för 26 år sedan. År 1995 motsvarade statsskulden runt 70 procent av BNP, räntan på 10-åriga statsobligationer var över 10 procent och realräntan (efter inflation) var mycket hög. I dag är den reala statslåneräntan negativ. Ramverket med sitt överskottsmål för hela den offentliga sektorns finansiella sparande har blivit en nyliberal tvångströja som kväver och håller tillbaka Sveriges ekonomi och samhälle. Välbehövliga offentliga investeringar och välfärdssatsningar uteblir till förmån för avbetalningar på en redan rekordlåg statsskuld.
Klimatpolitiska rådet har gjort tydligt att den nuvarande politiken och satsningarna inte räcker på långa vägar för att uppfylla vare sig Sveriges egna klimatmål eller Parisavtalets. Bristerna i välfärden – socialtjänst, äldreomsorg, skola – kan ingen seriös människa ha missat. I mindre samhällen finns knappt någon lokal samhällsservice kvar. Många sjuka har blivit utförsäkrade. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer, även i högkonjunktur, och arbetsmarknadspolitiken i vid mening har slagits i spillror.
Tillväxt och arbetstillfällen har under lång tid koncentrerats till större städer och Sverige har blivit ett alltmer kluvet land. De socioekonomiska klyftorna har vidgats. Det är för en del socialdemokrater en främmande tanke att vi själva skulle ha något med saken att göra. Men det stämmer tyvärr inte. Vi har under lång tid varit talespersoner för den rådande borgerliga ordningens kärna: de reaktionära ramarna för den ekonomiska politiken.
Internationellt har det svängt! Både EU och USA har lagt om sin ekonomiska politik och sjösätter stimulanspaket av historiska proportioner för att öka sysselsättningen, minska de ekonomiska klyftorna och accelerera klimatomställningen. Expertrösterna från IMF som OECD har ändrat uppfattning om det mesta: de ser nu ojämlikhet som tillväxthämmande, aktiv finanspolitik som viktig för ekonomisk tillväxt, och de välkomnar lånefinansierade offentliga investeringar inte minst i klimatomställning och digitalisering.
I Sverige har många ekonomer länge efter-frågat samma omläggning av politiken. Även regeringens Jämlikhetskommission – som leddes av en av ramverkets arkitekter, Per Molander – föreslår en långsiktig förändring av det finansiella ramverket. Klimatpolitiska rådet rekommenderar i sin rapport från mars 2021 att översynen av det finanspolitiska ramverket bör tidigareläggas – något som även Finanspolitiska rådet höll med om. Enkelt uttryckt: staten kan och bör låna mycket mer pengar, investera och spendera mer. Det vore bra för vårt samhälle.
Dessa ekonomiska frågor är helt avgörande för socialdemokratin och en ny partiledning. Utan ett förändrat finanspolitiskt ramverk saknas förutsättningarna för en socialdemokratisk politik som stärker välfärden och tar itu med vår tids stora utmaningar med en politik som skapar jobb, trygghet och klimatomställning genom kraftfulla offentliga investeringar, inte minst utanför Stockholm.
I november är det partikongress för S. En kongress som har ett antal tunga motioner om ändringar av ramarna för ekonomisk politik att ta ställning till. Detta är ett ödesmättat vägval för den demokratiska socialismen. Antingen tror SAP på sin egen ideologi och sin egen ekonomiska teori,
eller så gör vi det inte.
Och gör vi inte det finns faktiskt inte så värst mycket verkligt spännande att erbjuda medborgarna. Det är dags att formulera en rejäl vision om ett grönare och rättvisare samhälle, och en konkret plan för hur vi tar oss dit.
Markus Kallifatides Ordförande S-föreningen Reformisterna.
