För snart åtta år sedan gick tunisierna ut på gatorna för att störta sin diktator, i det som kommit att kallas arabiska vårens lyckade exempel. Men nya protester mot fattigdom och arbetslöshet skakar nu landet. Hur djupa är sprickorna efter revolutionen?

Text: Kajsa Olsson. Foto: Anton Klepke.

Morgonluften i Tunis är varm och staden börjar långsamt vakna. Folk skyndar till sina arbeten och handlare rullar upp jalusierna. Överallt säljs vita blomknippen med en söt, ren doft. Jasmin-blommor. Tunisiens nationalblomma fick ge namn åt revolutionen 2011 som ville tvätta rent landet från korruptionen, förtrycket och fattigdomen. Men mångablomförsäljare är barn, inte äldre än 6-7 år. Tunisien har inte lyckats få igång ekonomin sedan revolutionen, och många familjer lever i fattigdom.

I början av 2018 tvingade situationen fram landsomfattande protester. Runt om i landet gick tunisier ut på gatorna för att protestera mot regeringens åtstramningsbudget som slog hårt mot vanligt folk, med höjda skatter på bland annat matvaror och bensin. Många av de demonstrerande var unga, precis som under revolutionen. Rörelsen kallade sig »Fesh Nestanew« som kan översättas »Vad väntar vi på?«. En av demonstranterna var universitetsstudenten Nawres Zoghbi Douzi. Över en kaffe och ett paket cigaretter pratar hon snabbt och engagerat om varför hon protesterade mot åtstramningsbudgeten.
– Budgeten gör folk ännu fattigare, jag förstår inte ens hur vissa ska ha råd att köpa mat längre. Människor har fått nog. Vi har haft nio regeringar sedan revolutionen, men ingen har kunnat lösa de ekonomiska problemen, säger hon.

Nawres Zoghbi Douzi var bara 14 år under revolutionen 2011, men under sin uppväxt har hon sett förtrycket från landets tidigare diktator Zine el Abidine Ben Ali på nära håll. Hennes far var engagerad i islamistpartiet Ennadha. Under diktaturen var partiet förbjudet och många islamister fängslades, också Nawres Zoghbi Douzis pappa.
– Min pappa torterades i fängelset . Så jag såg tidigt hur diktaturen behandlade oliktänkande, säger hon.
Idag är hon en av Tunisiens unga högutbildade som ser med hopp på landets demokratiska utveckling. Men hon oroar sig ständigt för att hamna i arbetslöshet. Många av hennes vänner är arbetslösa trots fina examen och de som har möjligheten flyttar utomlands. Själv vill hon helst stanna i Tunisien. I landets första kommunalval som hölls i maj kandiderade Nawres Zoghbi Douzi. Men hon är bekymrad över det låga valdeltagandet på 33,7 procent som hon tror beror på uppgivenhet.
– Om inte ekonomin förbättras är jag rädd att människor tappar förtroendet för det demokratiska systemet. Att de tappar hoppet. Kanske blir det en ny revolution, säger hon.

Tunis gator är stekheta. Stadskärnan är full av gamla, vackra byggnader. Flera av husen från kolonialtiden är förfallna, på sina ställen finns hus där taket är så håligt att den klarblå himlen skymtar fram mellan springorna. I vart och vartannat gathörn står polisbilar. Polisnärvaron är hög på grund av det undantagstillstånd som infördes 2015 efter att landet drabbats av flera allvarliga terrordåd. Attackerna riktades mot turister, först på Bardomuseet i Tunis och sedan på stranden i Sousse. Sammanlagt mördades 60 personer, mestadels europeiska turister.

Terrordåden 2015 gav Nawres Zoghbi Douzi en obehaglig känsla av att vad som helst kunde hända. En av gärningsmännen som genomförde terrordådet på Bardomuseet hade studerat fransk litteratur på hennes universitet.
– Han var en helt vanlig kille, vad hände med honom? Han försvann plötsligt från universitetet och vi tänkte att något hänt, kanske hade en flickvän gjort slut eller något sådant? Nästa gång jag såg honom var på nyheterna.
Hon tar en paus.
– Tydligen kan vem som helst bli terrorist. Jag förstår det inte. Men kanske blir det värre av fattigdomen och arbetslösheten. Om du känner att du inte har några möjligheter, och plötsligt kommer någon och säger att allt ska lösa sig. Att du ska bli som en kung om du går med i IS, säger hon.

Den 17 december 2010 dränkte frukthandlaren Mohammed Bouazizi in sig i bensin och tände på efter att polisen beslagtagit hans grönsaksvagn. Han avled av sina skador, men hans protest skapade landsomfattande uppror mot förtrycket och korruptionen. Uppror som sedan spred sig till andra länder och kallades den arabiska våren.

Utanför socialdepartementet i centrala Tunis pågår en strejk sedan månader tillbaka. Guermazi Idriss är en av dem som slagit läger utanför departementet för att protestera mot arbetslösheten. Små plasttält fungerar som sovplats åt ett dussintal strejkande. Han kommer från Sidi Bouzid, staden där Bouazizi satte eld på sig själv och där revolutionens första protester hölls. Guermazi Idriss är arbetslös dataingenjör och kommer från en fattig familj. Arbetslösheten i landet ligger runt 15 procent, men är mer än dubbelt så hög bland unga akademiker i inlandsregionerna.
Tunisiens nya grundlag från 2014 slår fast att staten ska verka för social jämlikhet mellan landets regioner. Men klyftan mellan landets rikare kustregioner och de fattiga inlandsregionerna är fortsatt stor.
– Om jag inte får något jobb har jag inget val, säger Guermazi Idriss.Då kommer jag att försöka ta mig till Europa, även om det innebär att jag riskerar mitt liv.

I början av sommaren drunknade över hundra migranter utanför Tunisiens kust. Många av dem som försökte korsa Medelhavet var tunisier som ville skaffa sig ett bättre liv i Europa. För en tid sedan försökte
Nawres Zoghbi Douzis 17-åriga granne ta sig över Medelhavet, men drunknade på vägen.
– Hans föräldrar var sjuka och de hade inte råd med diabetesmedicin till hans mamma. Så han kände sig tvungen att försöka ta sig till Europa för att skaffa ett arbete, säger hon.

Med en skranglig tåglinje går det snabbt att ta sig till den anrika staden Sidi Bou Said två mil från centrala Tunis. Här är husen vita och blå. Röda rosor klättrar runt de blå burspråken och utsikten över havet är överväldigande. Men Sidi Bou Saids
turistgator gapar tomma. Efter revolutionen gick turismen ner markant. Och efter terrordåden 2015 förvärrades situationen för näringen ytterligare. Och även om turisterna nu börjat återvända till Tunisien sysselsätter turismen inte alls lika många tunisier som innan revolutionen. Nära var fjärde jobb inom turistnäringen har försvunnit, enligt World Travel and Tourism Council. Flera butiksägare på de vackra turistgatorna ber med en viss desperation om att få sälja sina varor. Några berättar om sina barn som de måste försörja. Nasser Rezguis antikhandel har funnits här i mer än 40 år. Han minns de stora färjorna som brukade komma med turister dagligen.
– Normalt sett är det en bra sak med demokrati, säger han. Men sedan revolutionen har affärerna gått sämre. Det är oroväckande. Presidenten måste göra mer för oss vanliga människor.

Ytterligare några stationer utmed järnvägen ligger den rikare förorten La Marsa. Havsbrisen är varm, och på stranden bygger barnfamiljer sandslott i vattenbrynet. Men plötsligt hörs skrik och föräldrarna tar sina barn i händerna. En av strandens badvakter har gett sig på en yngre kollega och riktar hårda slag och sparkar mot kollegans huvud och mage. Innan människor i närheten hinner fram för att hålla fast den aggressiva badvakten har den unga mannen på marken hunnit få rejäla sparkar. Han ligger kvar och kvider innan han bärs bort till en bil och körs till sjukhuset. Nästa dag är han tillbaka på jobbet, med uppsvullen näsa och sprucken läpp. Han heter Aziz och är i 20-årsåldern. Han berättar att han pratade med polisen på sjukhuset, men att de inte kommer att upprätta en anmälan.
– Han som slog är kompis med polisen. Det går inte att anmäla då. Dessutom kan jag bli av med jobbet. Rösten är låg och han slänger oroliga blickar över axeln. När kollegan som slog Aziz närmar sig skyndar han haltande iväg med blicken ner i sanden.
Att den nyfödda demokratin inte på allvar kunnat tackla korruptionen i Tunisien är något som oroar Anouar Ben Kaddour, som sitter i fackförbundet UGTT:s styrelse.
– Under diktaturen utgick korruptionen i Tunisien från en familj, diktatorns släkt. Men nu finns den på alla nivåer i samhället. Det är väldigt oroande. Det är inte ovanligt att maffia skapas under övergången från diktatur till demokrati, säger Anouar Ben Kaddour och drar paralleller till länder som ingick i forna Sovjetunionen.

Fackförbundet, som är Tunisiens största, hade en viktig roll under landets övergång till demokrati. Förbundet var en av de fyra parter från civilsamhället som ingick i Tunisiens nationella dialogkvartett som bidrog till att bygga demokratin under en turbulent tid efter revolutionen. För sitt arbete fick kvartetten Nobels fredspris. Men Anouar Ben Kaddour är bekymrad över att Tunisiens ekonomi inte kommit på fötter efter revolutionen. Han tycker att åtstramningsbudgeten som regeringen infört slår för hårt mot vanliga tunisier. Samtidigt menar han att regeringen sitter i ett skruvstäd. Att leva upp till sparkraven från långivaren IMF och samtidigt skapa bättre levnadsvillkor för vanligt folk är ingen enkel ekvation.
– Vi varnade regeringen för att människor skulle protestera mot budgeten. Men regeringen genomförde den ändå. Det är svårt att förhandla om löneförhöjningar och bättre arbetsvillkor i det här läget, säger Anouar Ben Kaddour.

På en restaurang vid havet en bit ifrån stadens intensiva trafik sitter Saloua Guiga. Hon var tidigare ordförande för Coalition pour les Femmes de Tunisie, Tunisiens största koalition av feministiska organisationer. Imorgon ska hon flyga till Mauretanien för att delta i de förberedande mötena inför African Union Summit som i år fokuserar på kampen mot korruptionen i Afrika. Hon menar att korruptionen och den försämrade ekonomiska situationen slår hårdast mot Tunisiens kvinnor.
– Kvinnor är alltid mer ekonomiskt utsatta eftersom arbetsmarknaden inte är jämställd. Jag oroar mig också för alla flickor som tas ur skolan för att hjälpa till hemma när familjerna blir fattigare, säger hon.

Samtidigt framhåller hon flera av de framgångar som gjorts efter revolutionen när det gäller just kvinnors rättigheter. Hon nämner den nya lag som infördes förra året, som kriminaliserar alla former av våld mot kvinnor. Hon lyfter också fram att jämställdhet mellan könen nu finns inskrivet i landets konstitution, och att
Tunisien lyft alla restriktioner mot FN:s internationella kvinnokonvention, CEDAW. Flera av förändringarna har hon personligen kämpat för.
– Vi har fått igenom flera positiva förändringar sedan revolutionen. Men ingen av dem har kommit utan kamp. Vi var tvungna att få politikerna att förstå att om inte jämställdhet fanns med i landets konstitution så skulle vi gå ut på gatorna igen, säger hon.

Och förändringsarbetet fortsätter. I början av sommaren presenterades en rad nya progressiva lagförslag. Utredningen hade beställts av president Béji Caïd Essebsi för att harmonisera landets lagstiftning med den nya konstitutionen och med de internationella konventioner som Tunisien undertecknat. Bland annat föreslogs att män och kvinnor ska ha lika arvsrätt, något som är kontroversiellt i Tunisien eftersom det står i Koranen att kvinnan ska ärva hälften av det mannen ärver. Utredningen föreslog också att homosexualitet ska avkriminaliseras och att dödsstraffet ska tas bort. Lagförslagen har väckt en massiv debatt och skapat konflikt mellan konservativa och progressiva krafter. Men Saloua Guiga tror ändå på att lagförslagen kommer att gå igenom.
– Min erfarenhet säger att om civilsamhället mobiliserar så kommer vi att lyckas. Civilsamhället har visat sin kraft förr och kan göra det igen, säger hon.
Men hon poängterar också att progressiva lagar inte är allt som behövs för att säkra de mänskliga rättigheterna i Tunisien.
– Även om vi får mer progressiva lagar ändras inte mentaliteten i samma takt. Diktaturen har skapat en patriarkal mentalitet som måste förändras. Det finns ett stort glapp mellan många av våra nya lagar och verkligheten. I framtiden hoppas jag att det glappet försvinner, säger Saloua Guiga.

Kvällssolen kastar långa skuggor och gatorna blir svalare medan Nawres Zoghbi Douzi går hemåt. På vägen hem passerar hon huvudavenyn Habib Bourguiba, där människor riskerade sina liv för demokratin under revolutionen. Den trädkantade avenyn badar i ett mjukt solljus och de som promenerar gatan fram gör det numera i ett fritt Tunisien. På frågan vad Tunisien behöver nu för att fortsätta sin resa mot en stark demokrati svarar Nawres Zoghbi Douzi med självklarhet.
– En riktig strategi mot korruptionen. Vi behöver en president som agerar. En ung president med framåtanda. Det var vi unga som gjorde revolutionen, och så har vi en president som är 91 år.
Hon stannar till vid en sliten valaffisch från kommunalvalet i maj som sitter kvar uppklistrad på en husfasad. På affischen finns olika partier och valbara kandidaters namn skrivna på arabiska. Hon pekar på ett av dem.
– Där är mitt namn.
Efter en stund säger hon:
– Det finns så mycket potential bland unga människor i det här landet, men vi har ingen röst. Jag skulle vilja vara med och bygga det här landet, om jag får chansen.

Kajsa Olsson, journalist som främst rapporterar från Sverige och MENA-regionen. Arbetar med både text och radio och har även producerat en dokumentärfilm om kvinnorättsaktivister i olika delar av världen.