Oljan och kolet sinar just nu. Vi måste göra allt för att permanenta den utvecklingen. Nyckeln ligger i infrastrukturinvesteringar, skriver Johan Berggren.

De globala utsläppen av koldioxid förväntas minska med 8 procent, eller upp emot 2,6 gigaton, till de nivåer de låg på för 10 år sedan. En så stor minskning från ett år till nästa skulle isåfall vara det största någonsin, sex gånger så stor minskning som den 2008-2009 på 0,4 gigaton, orsakad av finanskrisen, och dubbelt så stor minskning som alla tidigare åtstramningar sedan Andra världskriget sammanlagt. Liksom efter tidigare kriser kan dock återhämtningen innebära en ökning som är större än denna minskning, om inte vågen av investeringar för att nystarta ekonomin riktas mot en renare och mer uthållig energiinfrastruktur.
Ur IEA:s Global Energy Review 2020

Som noterats på många ställen förut, men kanske inte med sådan exakthet i siffrorna som i energibranschens egna mätningar, så har covid-19-pandemins följdverkningar bland annat inneburit en kraftig nedgång i energiefterfrågan och därmed förbrukning globalt. Vilket innebär (kraftiga) nedgångar i globala utsläpp av växthusgaser. Men, liksom IEA själva skriver ovan, gäller det nu för världen att välja att investera rätt, när energi-sektorn och ekonomin ska börja växa igen (för det går inte att undvika).

IEA analyserar: kol, olja och energi i stort har minskat 2020. Men förnybara energikällor har ökat – beroende på politiska prioriteringar. Det är alltså en minimodell för den väg mänskligheten behöver gå – men i mycket större och snabbare utsträckning – framöver.

Låt oss konstatera: det vi investerar i idag, blir verklighet imorgon. Den infrastruktur som börjar byggas idag, ger koldioxidutsläpp – eller renare solenergi – om två år. Investeringarna är framtiden. Och just nu är de mer i vågskålen i energisektorn än kanske någon gång under de flesta våra livstider. Det är nu det gäller.

Tyvärr visar en rapport från branschkonsultfirman Rystad att 250 nya större olje-och fossilgasutvinningsprojekt är på väg att realiseras under 2020 – upp från 160 2016. Inte minst i mexikanska golfen expanderar oljeborrningen starkt: USA:s nuvarande regering går enligt devisen »drill baby drill« och struntar i klimatförändringar. Presidentvalet i höst blir också ett ödesval för klimatet. Med demokraten Joe Biden i Vita huset går det åtminstone att hoppas på att USA inte går »all in« på olje- och fossilgasutvinning.

Guyana i Sydamerik: Oljejätten ExxonMobil storsatsar i det fattiga landet, och proklamerar att dess BNP kommer öka med 80 procent. Frågan är hur mycket som kommer dess invånare till del?

Att dra sig tillbaka från utvinning i rikare delar av världen och satsa på fattigare är en global trend i fossil-utvinningsindustrin. (Även om Nordsjön sägs vara ett område »på tillbakagång«, så rapporterar Rystads om 30 nya projekt i området, från Storbritannien, Norge och Danmark). Då får man också fördelen av medgörligare lokala regeringar och politiker. Ett annat sådant jätteprojekt är Total Oils planerade pipeline genom östra Afrika, som om den byggs klart blir längre än den omstridda Alaska-pipelinen. Den ska gå tvärs igenom Uganda och Tanzania, genom några av Afrikas känsligaste vildmarker, från Victoriasjön till Indiska oceanen. En 20-miljardersdollar-investering som de lokala regeringarna förstås har svårt att motstå – men som skulle dels bringa miljoner ytterligare fat olja till klimatförstörelsen, och dessutom hjälpa till att »låsa in« Afrika i den gamla tidens energisystem – istället för att en kontinent under utveckling kan gå direkt till uthålligare energisystem (Afrika lämpar sig utmärkt för solenergi).

I Sverige har vi problemet i miniatyr i utbyggnaden – eller inte – av Preemraffs raffinaderi i Lysekil. Ett globalt problem måste tacklas lokalt, överallt. Vi måste stoppa investeringar och nybyggen i fossil infrastruktur överallt. Påtryckningar på politiker, investerare och bolagen själva. Det är nu det gäller.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.