Statistik visar specifika bitar av verkligheten i reda siffror. Den visar inte orsakssamband eller ger lösningar. Men om man som många till höger i svensk politik inte ens utgår ifrån de reda siffrorna, hur ska man då komma till rätta med något?
Av Maria Robsahm
Ingen kan ha undgått att frågan om brottslighet i Sverige har blivit en av de hetaste i den samtida politiska debatten. Åtminstone hos de tre partierna till höger: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Det talas om gängskjutningar. Våldtäkter. Om ökad och åter ökad grov brottslighet. Och resonemangets fortsättning lyder: det är kopplat till invandrare.
Låt oss skärskåda denna högerpolitiska diskurs. Trygghet från brott är förstås något alla vill ha, så det är ett tacksamt debattämne och en viktig samhällsfråga. Därför blir det desto viktigare att bena ut vad som är sant och vad som är alarmism och affektkryddade politiska utspel.
Till att börja med, vad, och hur mycket, kan vi faktiskt veta om brottsligheten i
Sverige?
Den centrala källan till kunskap om denna är statistiken över polisanmälda brott, insamlad av polisen. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har i uppdrag av staten att sammanställa dessa siffror. Debatten är idag så infekterad att många från den svenska högern misstänkliggör BRÅ och den statistik de presenterar. Särskilt då förstås om den motsäger eller komplicerar den av högern uttalade och önskade diskursen. Att ha på fötterna i sitt misstänkliggörande verkar mindre viktigt, i denna vår tid av Trumperier.
Vi struntar tillsvidare i ogrundade misstänkliggöranden och tittar på BRÅ:s nyligen publicerade preliminära statistik över 2020, och jämför den med tidigare år. Det finns jämförbar statistik över den polisanmälda brottsligheten från 1975 och framåt.
Den totala polisanmälda brottsligheten har inte ökat efter 2008. Den ökade en bit in på 2000-talet. Ökningen under dessa 45 år beror delvis på att det har tillkommit nya brottsrubriceringar, men hur stor andel av ökningen som beror på detta kräver en särskild utredning.
Men även under 2000-talets två decennier har nya brottsrubriceringar kommit till. Och under det senaste årtiondet ser vi ingen ökning av den polisanmälda brottsligheten.
Att utvecklingen har gått från en ökning under tidigare decennier till ett avstannade under senare tid blir tydlig om vi tar ett mycket vanligt brott, och ett som har funnits hela tiden i statistiken över polisanmälda brott – misshandel.
Den polisanmälda misshandeln har minskat stadigt sedan 2011, med 17 procent om man justerar efter befolkningsökningen. År 2020 har den lägsta nivån sedan 2004. Även det faktiska antalet fall har minskat med nästan 7 000 anmälda fall sedan 2011 trots att vi har blivit över 900 000 fler invånare sedan dess.
Innebär detta att den befolkningsökning vi har haft de senaste tio åren har bidragit till att den polisanmälda misshandeln har minskat? Det vet vi inte. Orsakssamband är svåra att dra säkert ur statistik. Minskingen kan bero på en rad faktorer. Men faktum är att den polisanmälda misshandeln har minskat. Detta är alltså den fakta som vi har att förhålla oss till. De siffror som vi ska försöka ha en åsikt om.
Problemet är att dessa siffror inte passar med det narrativ som partierna till höger försöker bygga sin världsbild på. I deras värld ökar brottsligheten. Våldet ökar. Blir grövre.
Denna världsbild må kännas sann. Enskilda fall må visas fram som bevis för att den är det. Men tesen att det pågår mer misshandel i Sverige 2020 än för 10 år sedan stärks inte av några hårda fakta. Ändå saluförs den med svavelosande emfas. Eller kanske just därför. Där kalla fakta inte finns, använder man varma känslor.
Dessa osanningar och att de har fått spridning är ett problem i sig, vid sidan av själva brottsligheten. Det sker i samma anda som när Donald Trump och hans anhängare på olika sätt försöker sudda ut gränsen mellan sant och falskt. Ibland med begrepp som »alternativ sanning«, ibland genom ett systematiskt upprepande av lögner. Detta sker inte bara i USA, vi har liknande tendenser i vårt land.
På inget område är detta tydligare än när det gäller fakta om brottsligheten. Alla de tre partierna till höger ägnar sig åt detta. På olika sätt vill man bygga världsbild där brottsligheten inte bara ökar, den »skenar«, blir »okontrollerbar« Man vill skapa en stämning av samhällskaos, av det nuvarande styrets misslyckande. Gissa vilka de menar kommer göra ett bättre jobb? Men verkliga åtgärder (flera poliser, längre straff, hårdare tag) mot påhittade problem känns inte som någon bra politik för samhället.
Brottsligheten då? Den verkliga, för såklart begås det brott i Sverige. Kan det finnas fog för att vara orolig för brottsutvecklingen? Det gör det alltid. Den förändras och utvecklas som resten av samhället. Vi behöver en aktiv och smart brottsbekämpning – av de verkliga brott som begås, inte politikers fantasier. Men ökar brottsligheten? Nej.
Tyvärr är det mycket få inom media som reagerar på denna alarmism och dessa känsloutbrott med politisk twist. Tvärtom är brottsrubriker tacksamma. Enskilda brott spännande och otäcka draman, perfekta för dagsnyheter. Den som mest läser rubriker kan lätt känna att högerpolitikerna har alldeles rätt i sina påståenden.
Det har gått så pass långt att den som påpekar att statistiken inte visar att brottsligheten ökar ifrågasätts och misstänkliggörs. »Vad är din agenda? Varför förnekar du att brottsligheten ökar? Varför tar du inte brottsligheten på allvar?«
Men det är de som hittar på som inte tar brottsligheten på allvar – för vi kan inte åtgärda en brottslighet som är felaktigt beskriven.
Låt oss göra en parallell. Trafikdöden har minskat rejält de senaste 15 åren. År 2007 omkom 471 människor på svenska vägar, men under 2020 var siffran nere på 190 trafikdödade. Att peka på denna glädjande utveckling innebär självklart inte att man struntar i de 190 människor som dog förra året.
Den här typen av argumentation möts den av som påpekar att våldet minskat, att brottsligheten gått ner. Det skulle inte behöva sägas. Varje människas död är en tragedi. Men att påpeka att våldet och brottsligheten minskat leder till anklagelser om att inte bry sig om det våld som ändå sker. Osanning och lögnen är dock ingen betjänt av.
Förhoppningsvis ser vi slutet på försöken att radera ut skillnaden mellan fakta och påhitt, mellan det som är sant och det som är falskt. Att Trump förlorade presidentvalet i USA kanske är början till slutet för dem som hävdar att det finns en »alternativ sanning«.
Men den som är övertygad om att Sverige och världen går åt helvete låter sig inte övertygas av fakta. Det de tror, det tror de på, oavsett vilken information de får. Därför handlar det egentligen inte om brottsligheten och korrekta siffror. Det handlar om det som är sant och det som är falskt. Och hur vi förhåller oss till ny information.
Det finns likheter mellan den som tror att jorden är platt och den som tror att brottsligheten i Sverige har ökat dramatiskt. Det handlar om en inställning till det man själv är övertygad om, det handlar om en inställning till ny information.
Skillnaden är bara ämnet. Men lögnerna om brottsligheten är såklart inte bara stolligheter: de har en agenda bakom sig. Somliga av dem som driver det falska påståendet om den ökande brottsligheten vill bygga en maktbas på människors oro och rädsla.
Om vi istället kunde komma överens att diskutera utifrån fakta kan vi ta tag i viktiga, verkliga frågor i svensk brottslighet. Som det faktum att våldet mot män har minskat med en fjärdedel de senaste tio åren, medan våldet mot kvinnor är i stort sett oförändrat. Vad beror det på? Och hur kan vi förbättra dessa siffror?
Maria Robsahm är återkommande skribent i Ordfront magasin
