Genom att ge politik en självklar plats på scen gör Tribunalen sin teater viktig, hur liten scenen och publiken än må vara, tycker Johan Berggren.

Acceleration i Tribunalens tolkning må vara en liten pjäs på en liten scen. I en bättre värld skulle den vara i mitten av kultur- och samhällsdebatten. Den tar upp stora, allmängiltiga, aktuella frågor med klarhet och känsla: vad arbetsmarknaden och det postkoloniala globala systemet gör med oss. Den låter kultur och politik gå i varandra lika självklart som att kultur och politik möts i samma människa.
Emil Boss berättande diktsamling som är förlagan till Tribunalens pjäs kom 2017. Den ska ha skrivits på en kassakvittorulle, och gavs även ut både som bok och pappersrulle. Gestaltningen var igång redan då. För detta är en dikt med inte bara ett budskap, utan en vilja, en vilja att först berätta men också förändra.
Det handlar om att jobba på Systembolaget.
Det handlar om hur det är att vara en management-managerad kugge i människohamn i ett servicebolag med ständigt pågående effektivitetsarbete, en komplex organisations vars krav och order formuleras med käcka solskensformuleringar och framgångsrappakalja.

En upplevelse troligtvis miljontals svenskar, och ytterligare miljoners miljoner utanför landets gränser, delar. Den så kallade Lean-modellen som Systembolaget arbetar efter dig går igen i flera dussin svenska, ännu fler internationella storbolag. Och andra företag har liknande modeller. Det är just-in-time och gränslösa kundmöten utan motstycke och kundlöften och omvärdering av tjänandet och spaghettidiagram över rörelsemönster och tidsåtgångskontroller och problematiska ickearbetande vänsterhänder – en kavalkad av effektiviserings-behaviourism-identitetsomstöpande på scientologinivå.
»Varför ska vi lämna demokratin på tröskeln till vår arbetsplats?« lyder den självklara, och revolutionära frågan, som gestaltas och formuleras i klartext i diktsamlingen, och i pjäsen. »Klartext« är ett ord jag antecknar flera gånger. Där både poesi och dramatik ibland kan sätta upp hinder för snabb förståelse (inte nödvändigtvis alls alltid av ondo) så är Acceleration, både diktsviten och pjäsen, snarare gjord för extra tydlig kommunikation. Det är ett sätt att visa att det viktiga budskapet är just viktigt, förstås.
Men! Risken finns ju då att det pestsmitteförklarade prefixet »plakat« då uppstår! Plakatdikt, plakateater. Beskäftiga propaganda-klyschor bjäbbade från politruker snarare än konstnärer! Huga! Tja. Minns någon ens en enda sådan uppsättning längre? Eller är det bara en av många skräckbilder av radikal konst som det borgerliga kulturetablissemanget kört ner i halsen på oss tillräckligt länge och med tillräckligt mycket reklambyråfett på för att vi ska ha svalt det duktigt?
Nå, Acceleration blir hursomhelst inte »plakat«. Det är upplevt, genomtänkt, igenkännbart. Känslan av att bara råka vara en levande människa i ett system som obevekligt suger ut och använder det götta i en. Och motsträvigheten som uppstår. Och ibland blir motstånd.
Tydligheten är en desperat människas vilja att nå fram till sin medmänniska. Scenanvisningarna fanns liksom redan i diktsamlingen: tre röster, olika tonfall, infallsvinklar, alla snärjda av företaget, av arbetsdagen, av nödvändigheten: men någon måste ju göra jobbet.
Acceleration slutar inte i Sverige, på ett deprimerande inrutat golv med ölbackar. Den är solidarisk, inte självömkande. Den omsluter även de svartanställda städarna. Och vinarbetarna i Sydafrika, i stort sett livegna, som får det något bättre efter sympatistrejker.
Allt slutar dock inte bra. Utan kanske bara lite, lite bättre? Eller sämre? Genom pjäsen frågas det – kan man ens ifrågasätta en ordning som också underordnat sig  själva språket?
Men jo, ja, uppenbarligen kan man det – men det kräver kamp på många nivåer. En isande insikt är att Systembolaget – hur hemskt och dråpligt den än kläs av här – är en »bra« arbetsgivare. Där en sympatistrejk kan fungera. En ännu mer isande insikt är att den viktiga debatt som borde födas ur Acceleration … knappt förs någonstans idag.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.