Plötsligt råder opinionsstorm i Sverige. I bransch efter bransch går kvinnor ihop mot sexuella trakasserier. Män som i åratal trakasserat får i ett svep
uppleva att tålamodet har tagit slut. Men kommer den friska vinden lämna bestående förändring?

Av Johan Berggren och Hanna Gisslén

Eftersom vi står mitt i MeToo blir alla försök till summering och analys med nödvändighet provisoriska. Vi kan förstås berätta vad som hänt i korthet, men såväl orsak till uppropen som blev ett uppror, och eventuell verkan av dessa är ännu för tidigt att säga. Men några saker kan vi slå fast:
MeToo startades för tio år sedan, men fick spridning i och med New York Times granskning av Harvey Weinstein.
MeToo har blivit internationell – men i  många länder märks uppropet inte alls.
MeToo har gått längre i Sverige än i något annat land (hittills).
MeToo-uppropen har uppstått branschvis: kvinnor  går ihop och vittnar, skriver under, kräver förändring. På så vis har rörelsen en klar likhet med fackföreningstanken, som är erkänt stark i Sverige. Dock har facken ingenting med uppropen att göra.
De politiska partierna har inte heller del i uppropen. Flera partier skakas under MeToo av skandaler, utpekanden och avgångar av trakasserande män: från SD till S och MP, det finns ingen tydlig färg. Inte ens Fi har lyckats plocka upp MeToo och göra rörelsen till sin.

En spekulativ tanke är att MeToo-rörelsen får sådant genomslag i Sverige därför att feminismen kommit så långt här. Regler, lagar och förväntningar på jämställdhet och rättvisa mellan könen finns. När dessa sedan inte följs och levs upp till blir ilskan större. Sverige har trots allt internationellt sett många kvinnor i ledande ställningar. På Aftonbladet, i Stockholms stadshus och i Svenska Akademien sitter kvinnor i toppen. Flera av skandalerna hade annars kanske inte lett till de kraftfulla åtgärder som de gjort.
Rörelsen har inga konkreta krav. De befintliga maktstrukturer som råder i företagsledningar, politiska församlingar (kommun, landsting, stat) och rättsväsendet anmodas inte göra några specifika förändringar. Istället kan kraven sägas handla om att leva upp till de regler och lagar som redan finns. Här finns en potentiell risk att rörelsen inte leder till de förändringar den efterlyser: när passionen och aktualiteten ebbar ut, vad kommer finnas kvar? Räcker en attitydförändring?
Den fackliga karaktären sätter fingret på en i debatten ibland lyft, men kanske inte tillräckligt, aspekt. Många av trakasserierna och övergreppen mot kvinnor har skett där det råder osäkra arbetsförhållanden. Skådespelare anställda för en pjäs, vikarier, svartarbetare på den av DN:s Matilda Gustavsson framlyfta »Kulturprofilens«»kulturklubb«. En prekär och utsatt arbetssituation gör en person mer sårbar.
MeToo-rörelsen är också en kritik mot rättsväsendet, där få anmälningar om sexualbrott leder till åtal. Män(niskor) har nu börjat klaga på att förövare hängs ut utan rättegång. Visst är det problematiskt, men också: Vad ska man göra när det är omöjligt att få någon dömd, där förövare gång på gång går fria? Någonting som har varit gemensamt för de vittnesmål där förövarna namngivits i medierna har varit att människor runt omkring verkar ha känt till övergreppen, ibland i flera decennier. Nu blev det slut på detta: på Dramaten, på Stockholms stadsteater, på Musikhögskolan, i Stockholms stadshus och i Svenska Akademiens närhet.
Så detta går också att slå fast: de ruttna frukter som alltför länge tillåtits hänga kvar – männen som i många år, ofta öppet, utsatt kvinnor för grova övergrepp – har fallit i MeToo-rörelsens vind.
Nu återstår att se vad som blir de mer varaktiga resultaten av en nationell resning. Attitydförändring? Lagändringar? Tar facket upp branschfolkens vittnesmål och krav? Kommer fler ruttna frukter falla? En sista sak kan vi slå fast: radikala, folkliga, oväntade, starka opinionsstormar kan ännu uppstå och förändra samhället.