Det självbiografiska har en särskild genomslagskraft. Låt oss bortse från att det föregivet »sanna« i varje självbiografisk text: dagboksanteckningar, memoarer, vittneslitteratur och reseskildringar naturligtvis inte är hela, eller den enda, »sanningen«. Det är ändå anspråket, upplevelsen av sanning, faktiskt inträffade händelser, riktiga personer – verklighet – som ger det självbiografiska dess styrka. Vi är så intresserade att vi till och med söker det i texter som är uttalat och deklarerat fiktion. Naturligtvis använder även den mest skönlitterära författare sig av saker ur verkligheten, sitt liv: en person där, ett sätt att prata där, en märklig slump eller en hel miljö: men det självbiografiskt »äkta« har ändå något särskilt. Dels får den direkta observationen och tanken ofta en särskild lyster, en förmåga att tala till läsaren – hur skulle annars till exempel Karl Ove Knausgårds tegelstenar nått en sådan popularitet, eller Lars Noréns minimalistiska dagboksanteckningar sådan skärpa?

Gränslandet är minerat: vi har i Sverige sett debatter runt till exempel Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Carina Rydbergs Den högsta kasten och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Alltså alla romaner som är fiktiva men också till någon del – offentligheten har kappats om att gissa hur stor och vilken – självbiografiska/verkliga/sanna. Sofia Stenström försöker reda ut riktningarna i detta gränsland utifrån den aktuella norska debatten kring Vigdis Hjorths roman Arv och miljö, uppståndelsen kring Lidija Praizovic texter för ett par år sedan, och den franske författaren Serge Doubrovsky, som myntade begreppet »autofiktion« – han tyckte självbiografier var förbehållet kändisar och politiska storheter.

Och det kan han ha haft rätt i. Åtminstone såtillvida att självbiografin i stort sett är ett måste för varje politiker som vill ha gjort avtryck i historien – eller verka som den gjort det. Från Adolf Hitlers Mein Kampf från 1925 – som Knausgård lånat titel av, av någon anledning – till Michelle Obamas Becoming som just nu toppar varje tänkbar säljrekordslista. Man kan notera att forna dagars politiska ledare – tycka vad man vill om deras budskap – från den lille korpralen till anarkisten Emma Goldman (Living My Life, 1931) för att ta någon från diametralt motsatt läger – handlade mer om politik än det som kommit att bli stapelvara för dagens politiker:  något slags välkammad blandning av Sommar-program, CV, välvillig skvallerjournalistik och varumärkesbyggar-copytexter. Skräckexempel är Maud Olofssons Jag är den jag är och Annie Lööfs Sanningens ögonblick (som Johannes Klenell inte önskar sin värsta fiende).

Men politiska självbiografier kan ha sitt värde, hur självhyllande de än är. Det visar Anna-Lena Lodenius, som tecknar Sverigedemokraternas märkliga historia genom deras ledares självbiografier.

För mig själv var just en politisk självbiografi mitt första stora intryck av genren: Malcom X självbiografi från 1965, skriven tillsammans med Alex Haley, författaren till bland annat Rötter. Att en skönlitterär författare var inblandad, som ofta när politiker självbiograferar, signalerar förstås tillrättaläggelse, renodlande och »fiktion«. Men boken gav mig ändå en känsla av närvaro: historisk och personlig. Efteråt undrar jag om det inte beror mycket på dess struktur: den har inte en romans »narrativa båge« med etablering av personer och problem och miljö, upptrappning och så vidare. Tvärtom tar den precis som riktiga liv, oväntade och aparta vändningar. Just som spänningarna är som störst i medborgarrättskampen, med Malcolm X i centrum, åker han till Mekka och boken börjar handla om hans upplevelser där och Islams kärleksbudskap istället.

---

Johan Berggren