I över 30 år har det svenska skattesystemet lagts om till att gynna de allra rikaste och de största företagen. Samhällets kostnader har skjutits över på löntagare och småföretag. Erik Sandberg om en utveckling som bör brytas för att minska klyftorna och stimulera ekonomin.

Av Erik Sandberg

»Det förblir, fru talman, naivt att tro att vi kan åstadkomma en lugn och balanserad utveckling i vårt land om klyftorna ökar och makten alltmer koncentreras till en liten grupp kapitalägare.«

Det är Olof Palme som står i talarstolen. Året är 1980 och det är allmänpolitisk debatt i riksdagen. Olof Palme är oppositionsledare i världens mest jämlika välfärdsland. Under decennier har klyftorna minskat. Det har de gjort i andra länder också, men inte så dramatiskt som i Sverige. Det tidiga 1900-talets klassamhälle har steg för steg brutits ner och miljoner svenskar har vant sig vid allt högre privat levnadsstandard, allt kortare arbetstid och en ständigt ökande tillgång till offentliga välfärdstjänster. De jämlika svenskarna har börjat säga »du« till varandra. Att som förr tilltala människor efter rang, att säga »frun«, »direktör’n« eller »doktor Berglund« känns plötslig ålderdomligt. Men 1980 är en politisk brytningstid i Sverige. Och i världen. Palme varnar där han står i riksdagens kammare för vad som kan hända om den ekonomiska utjämningen stannar av – nya motsättningar hotar, och kriser, om klyftorna börjar öka igen.

»Den svenska modellen bygger på vissa grundläggande förutsättningar«, säger han. »Den första förutsättningen är en samhällsutveckling i riktning mot utjämning och social rättvisa. Det krävs inte väldiga förändringar på kort tid men färdriktningen mot utjämning ska vara alldeles klar.«

Det är underligt att lyssna på inspelningen av Palmes tal, snart fyra decennier senare. För färdriktningen som han talar om har sedan dess varit alldeles klar, men i motsatt riktning. Utjämningen upphörde just vid den tid då Palme yttrade sina varningsord. Sverige skulle aldrig bli mer jämlikt än det var då, i början av 1980-talet. Inkomstskillnaderna i landet har istället ökat, i högkonjunktur såväl som i lågkonjunktur, och oavsett färg på regeringen. Klyftorna har faktiskt ökat snabbare i Sverige än i något annat industriland. Ja, faktiskt snabbare än i något land på jorden, för i många utvecklingsländer verkar tendensen istället vara fortsatt minskade klyftor och i Kina och Indien växer allt starkare medelklasser fram.

Så hur kunde det bli så här? De växande klyftorna här i Sverige handlar inte i första hand om att människor blivit fattigare. Stora grupper har visserligen haft låga inkomstökningar under lång tid, men det som framför allt har hänt är att de superrika drar ifrån alla oss andra. Allt mer av frukterna av den ekonomiska utvecklingen hamnar i toppen. Sedan 1980 har den rikaste procenten av den svenska befolkningen fördubblat sin andel av de totala inkomsterna i landet, från fyra till åtta procent. Ersättningarna till den ekonomiska eliten sätter ständigt nya rekord. 1980 tjänade en toppdirektör nio gånger mer än en industriarbetare. Idag går det 54 arbetarlöner på en direktör. Sverige har nu fler dollarmiljardärer, i förhållande till befolkningens storlek, än något annat EU-land. Till och med fler än USA. Några få äger allt mer.

Finansmannen Melker Schörling, ägare till Assa Abloy med mera, kunde öka sin förmögenhet från en miljard i slutet av 1990-talet till fem miljarder i början av 2000-talet. Nu är han uppe i 55 miljarder. De 15 rikaste svenskarna – det är förutom Schörling, Ingvar Kamprad, syskonen Rausing, barnen till H&M-grundaren Erling Persson och några till – har idag en samlad förmögenhet på otroliga 1 500 miljarder kronor. Det motsvarar en tredjedel av Sveriges BNP. Motsvarande siffra på 1960-talet – när man lade ihop vad de 15 stora finansfamiljerna ägde – var en sextiondel av BNP.

Nationalekonomen Magnus Henrekson konstaterar att synen på privata rikedomar måste ha förändrats i grunden i Sverige, för på 1960-talet betraktades ägarkoncentrationen i näringslivet som ett stort samhällsproblem. Frågan om att utjämna förmögenhetsklyftor engagerade hela det politiska fältet från kommunisten C H Hermansson till högerledaren Gunnar Heckscher. Folkpartiet föreslog ökad arvsskatt och Centerpartiet gjorde »spridandet av ekonomisk makt« till en stor valfråga. Idag förefaller den debatten väldigt främmande. Det är knappast troligt att Anna Kinberg Batra, Stefan Löfven och Annie Lööf skulle ägna en partiledardebatt i teve åt att diskutera åtgärder mot kapitalägarnas ökade makt. Men varför inte egentligen?

Jag tänker att det är underligt. Under de decennier som de ekonomiska skillnaderna skjutit fart har frågan varit märkligt frånvarande i politiken. Det är först de senaste åren som diskussionen om ekonomiska klyftor kommit tillbaka. Den sittande regeringen har satt som mål att vända trenden, men än syns inga tecken på förändring. Och har dagens politiker ens förstått mekanismerna bakom ojämlikheten? Utifrån debatten får man intrycket att inkomstskillnaderna beror på arbetslöshet. »Klyftan i samhället går mellan den som har ett arbete och den som inte har arbete«, slår Liberalerna fast i en debattartikel (DN 21.2.2017). Socialdemokraterna beskriver det på ett liknande sätt: »Skapandet av fler jobb är det enskilt viktigaste för att öka jämlikheten«, skriver partistyrelsen i sitt framtidsprogram.

Fler jobb är säkert bra, men kommer det verkligen öka jämlikheten? Sysselsättningen har faktiskt ökat i 20 år nu. Det har skapats 800 000 fler jobb sedan 1997. Men jämlikheten har för den skull inte ökat alls. Tvärtom har klyftorna accelererat under samma tid. Och tillgången på arbete förklarar knappast varför en finansmans inkomster kunnat öka tiotals gånger snabbare än en läkares.

Det är helt enkelt svårt att hitta stöd för politikernas uppfattning att klyftorna i första hand är ett arbetsmarknadsproblem.

Expertkåren är dessutom tämligen enig om att förklaringen är en annan. Statistiska centralbyrån rapporterar att den ökande ojämlikheten beror på snabbt växande kapitalinkomster i toppen. Nästan hälften av inkomsterna hos den hundradelen av svenskarna som har högst inkomster kommer idag från avkastning på aktier, reavinster på fastighetsinnehav eller ränteintäkter på gamla pengar. De nationalekonomer som forskat i ämnet kommer till samma slutsats. Allt mer av den ekonomiska tillväxten tillfaller kapitalägarna och den som redan har stora tillgångar får en allt större bit av kakan. Men så är det en sak till också. Och det har med skatter att göra.

I en debattartikel i affärstidningen Forbes lyfter den amerikanska skattesänkarlobbyn Tax Foundation fram Sverige som ett föredöme tillsammans med länder som Schweiz och Nya Zeeland. Skatterna i Sverige är synnerligen förmånligt för multinationella företag och för miljardärer. Affärsvärlden beskriver Sverige som »ett skatteparadis för de rika«. Det svenska skattesystemet har nämligen genomgått en revolution. På 30 år har skattesatsen på företagsvinster mer än halverats. Detsamma gäller skatten på kapitalinkomster. Förmögenhetsskatten har först halverats och sedan tagits bort helt. Arvs- och gåvoskatten likaså. Sverige tillhör den minoritet av västvärldens länder där det numera är helt skattefritt att ta emot en förmögenhet från rika föräldrar. Dagens miljardärer kan räkna med att deras familjer kommer kunna leva på räntan av gamla pengar i många generationer framåt. Fastighetsskatten har också slopats och ersatts med en fast avgift. Den förändringen gjorde att skatten på lyxvillor i storstadsområdena sänktes med över 100 000 kronor om året medan småhusägare i glesbygden fick betala mer än tidigare.

Vi är inte ensamma, i hela västvärlden har det funnits en tendens att sänka skatter på kapital och göra skattesystemen mindre omfördelande. Men Sverige har gått i täten och inget land har gjort så radikala förändringar. Ännu i slutet av 1990-talet hade Sverige ett ganska progressivt skattesystem men idag har vi istället det allra minst progressiva skattesystemet av alla de ursprungliga 15 medlemsländerna i EU, visar den holländske ekonomen Gerbinde Verbist i en jämförelse. Om klyftorna i Sverige ökat mycket före skatt så har de alltså ökat ännu mer efter skatt.

– Politiker i Sverige och Frankrike och resten av Europa har under decennier fattat beslut i skattepolitiken som i det stora hela mest gynnat höginkomsttagarna och kapitalägarna, säger den franske ekonomen Thomas Piketty.

Jag intervjuar honom på ett hotell i Stockholm. Piketty har blivit världskändis genom sin bok Kapitalet i 21 århundradet. Han har utifrån 200 års data visat att stora och växande ekonomiska klyftor är något av ett naturtillstånd i vår ekonomi. Det enda som hittills kunnat rubba på det är chockartade händelser som världskrig och hyperinflation och de starkt omfördelande skattesystem som byggdes upp på 1900-talet och som fanns i många västländer fram till 1980-talet. Thomas Piketty är orolig att de senaste decenniernas skattesänkningar leder till att vår samhällsmodell faller sönder.

– Om medelklassen och mindre företag upplever att de betalar mer i skatt än folk i toppen, så lär de själva inte gå med på att betala så länge till.

De sänkta skatterna på kapital har gjort att ansvaret för att finansiera våra gemensamma utgifter alltmer skjutits över på människor med lägre inkomster. Under de 30 år som Sverige sänkt skatterna på företagsvinster, aktieutdelningar, fastigheter, förmögenheter och arv eller slopat dem helt så har andra skatter höjts. Och det är just de skatter som främst belastar vanligt folk. Kommunalskatten har aldrig varit så hög som den är nu. Momsen som vi betalar när vi går och handlar är bland de högsta i världen. De sociala avgifterna har legat på samma nivå sedan början av 1990-talet fastän ersättningsnivåerna vid sjukdom och arbetslöshet är betydligt lägre.

– Vad skattepolitiken och politiken i stort har gjort är att den förstärkt det som globaliseringen åstadkommer, det vill säga att den äter upp låg- och medelinkomstgrupperna, säger Thomas Piketty.

Han skakar på huvudet.

– Och sedan är vi förvånade över att folk är missnöjda! Och förvånade över att vissa av dem röstar på populister och extremister, som de åtminstone upplever försvarar deras intressen.

Bara det senaste året har medelklassens politiska missnöje gjort Donald Trump till amerikansk president och fått Storbritannien att besluta lämna EU. Det är svårt att se att de förändringarna kommer leda till ökad social rättvisa – konsekvensen av Brexit verkar bli ytterligare en sänkning av den brittiska bolagsskatten och Trump planerar avveckla arvsskatten i USA. Men den politiska utvecklingen är inte entydig. Förslag på mer omfördelande skattesystem har kommit tillbaka på dagordningen i flera länder. Den amerikanska presidentkandidaten Hillary Clinton gick till val på den mest radikala skattepolitik som Demokraterna presenterat på många år. Hennes program innehöll en höjning av den högsta arvsskatten i USA från 45 till 65 procent. Hon ville lägga en extra inkomstskatt på dem med de största inkomsterna och införa en ny skatt på finansiella transaktioner. »Wall Street, företagen och de superrika ska betala sin rättmätiga del av skatterna!« dundrade hon från talarstolen på Demokraternas konvent.

Internationella valutafonden och det ekonomiska samarbetsorganet OECD uppmanar numera världens länder att öka beskattningen av fastigheter och finansiella tillgångar och att höja skatten på kapitalinkomster. Det handlar om att minska inkomstklyftorna men också att få fart på ekonomin. Skatter på tillgångar kan nämligen betraktas som tillväxtvänliga – de hämmar inte den ekonomiska utvecklingen på samma sätt som skatter på inkomster och konsumtion.

Och politiken har förändrats i flera länder. Storbritannien och Italien har höjt skatten på kapitalinkomster. Frankrike har gjort sin kapitalinkomstskatt progressiv igen – ju mer du tjänar desto högre blir din skattesats. För de franska finansmännen har det inneburit en fördubbling av skatten på de högsta aktieinkomsterna medan småspararna betalar lägre skatt än tidigare. Tyskland vill fördjupa EU-samarbetet för att kunna beskatta banksektorn och för att få stopp på den skattekonkurrens mellan medlemsländerna som leder till allt lägre skatter på företagsvinster.

Den mest radikala idén står Thomas
Piketty för. Han vill se en global förmögenhetsskatt. Som ett steg på vägen förespråkar han att EU-länderna kommer överens om att ta ut skatt på förmögenhet.

– Alltså, ekonomiska och sociala frågor är inte rocket science. Om de rikas inkomster ökar mycket snabbare än ekonomin växer, och det finns bevis för det, så är lösningen för att undvika en extrem koncentration av rikedomar i toppen helt enkelt att ha en progressiv förmögenhetsskatt. Alltså, i jämförelse med andra problem som vi har att hantera, som global uppvärmning, så är det här enkelt, säger han.

I svensk debatt framställs förmögenhetsskatt som något otidsenligt, något som inte går att ta ut i en globaliserad värld där pengar rör sig över gränserna. När skatten slopades för tio år sedan hävdade regeringen att skatten bidragit till en omfattande kapitalflykt ut ur landet. Den beräkningen visade sig senare vara fel. De reviderade siffrorna visade tvärtom ett inflöde av pengar. Och andra länder har valt att behålla skatten. Norge har förmögenhetsskatt. Detsamma gäller Schweiz, ett land dit svenskar förr i världen flyttade för att slippa skatt. Även större länder som Frankrike, Spanien och Italien har kvar skatten.

Det finns också en annan förändring som talar till fördel för den som är intresserad av att vi återigen tar ut skatt på rikedomar. Den tekniska utvecklingen och ökat internationellt samarbete gör det allt svårare att gömma undan tillgångar. Världens länder har slutit avtal om informationsutbyte för att hindra skatteflykt, och den digitala informationsåldern bjuder på allt fler läckta dokument om hemliga bankkonton och skumma brevlådeföretag. Revisionsfirman Ernest & Young ger en träffande beskrivning i en rapport: »Genom en knapptryckning sprids hemligheter som i åratals hållits inlåsta i valv runt jorden och myndigheternas kunskaper om sina mest förmögna medborgares förehavanden växte exponentiellt.«

Men är det värt besväret att driva in skatt från de rika? Ett argument som förekom när skatterna på förmögenheter och arv avskaffades var att de ändå inte gav så stora intäkter till statskassan. Visst bidrog de betydligt mindre än vad skatterna på inkomst och konsumtion gjorde – det främsta skälet till att ha dessa skatter var ju fördelningspolitiskt snarare än finansiellt – men det handlar för den skull inte om småsummor. Och i takt med att koncentrationen av privata rikedomar ökar så blir sådana skatter allt viktigare också för de offentliga finanserna. Thomas Piketty visar i sin bok att en gemensam förmögenhetsskatt i EU skulle dra in dubbelt så mycket som hela EU:s budget, trots att en sådan skatt bara skulle beröra 2,5 procent av unionens invånare. Faktum är att förmögenhetsskatten från enbart de tio rikaste svenskarna skulle inbringa 13,5 miljarder kronor årligen. Det skulle grovt räknat räcka för att anställa 23 000 sjuksköterskor i Sverige, eller att ge nästan 7 000 kronor till var och en av landets två miljoner pensionärer. Intäkten från dessa tio personer skulle faktiskt kunna bekosta hela den planerade höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö, under alla de år som bygget beräknas ta.

Antagligen befinner sig vårt samhälle återigen i en brytningstid, precis som när Palme höll sitt tal i riksdagen. Om klyftorna fortsätter växa i nuvarande takt så kommer vårt land vara helt förändrat inom loppet av en generation. Närmare hälften av inkomsterna kommer då tillfalla kapitalägarna och en toppdirektör kommer tjäna 200 gånger mer än en industriarbetare. Få skulle säga att ett sådant samhälle är eftersträvansvärt. Och det lägger förstås ett ansvar på medborgare och förtroendevalda. Vi måste återigen prata om färdriktningen. Vår demokrati har klarat av att motverka ekonomiska orättvisor tidigare, och kan göra det igen. Vi har 100 års politiska erfarenheter att hämta kunskap ifrån. Men det kräver en ansträngning.

---

Erik Sandberg är journalist och författare, aktuell med boken Jakten på den försvunna skatten – så blev Sverige ett skatteparadis för de rika.