När Sverige ska »återindustrialiseras« så blir den första industrieran åter intressant. Johannes Daun om hur fabriker och textilarbetare i Borås och Norrköping dyker upp i kultur och historieskrivning.
Av Johannes Daun
Plötsligt är industri och fabriksarbete åter på tapeten i samhällsdebatten i det annars så postindustriella Sverige. Runt om i landet, men särskilt i norr, planeras batterifabriker, vätgasstålverk och andra »gröna« industrier. Satsningarna är så storskaliga att det i dagsläget är oklart hur man ens ska kunna frammana den elektriska kraft, den transportinfrastruktur och den arbetskraft som de nya industrierna kräver.
Liknande tal om inhemsk industriell tillväxt och arbetskraftsbrist har väl knappast förekommit sedan början av 1970-talet. Det talas till och med om en svensk »återindustrialisering«. Ordet återindustrialisering är intressant eftersom det för tankarna både fram och bak i tiden. Varför har vi behov av att blicka bakåt för att motivera initiativ som för oss framåt? Och vad är det egentligen vi vill tillbaka till?
Det verkar nämligen finnas ett stort behov av att uppleva, beskriva och läsa om en förgången svensk industri. Under 2000-talet har det förra seklets svenska industrisamhälle på allvar flyttat in i det allmänna historiemedvetandet och blivit en del av vårt gemensamma kulturarv – dels de expansiva rekordåren på 1950- och 1960-talen, men även de kristyngda decennier som följde. Industrin och därmed industriarbetet har förändrats så radikalt att detta numera är kunskaper som bevaras genom museer, föreningar, studiecirklar och forskare.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
