Torpet rökfyllt trots nyinstallerad vedspis! En stackars uggla hade fastnat i skorstenen. Men vad gjorde jag där? Frågade ugglan Daniel Berg, vedspisens ägare. Här är hans försök till svar på den rökta ugglans fråga.
Av Daniel Berg
Jag har ett litet torp utan el, vatten eller väggar. Planen är att det ska få allt det där, jag jobbar på det. Om 10 år ska det också ha skogsträdgårdsodlingar. Slutmålet är en självförsörjande liten enhet: energi, mat, vatten, allt.
Verkligheten låter sig dock endast trögt formas efter planen. Men i vintras installerade jag iallafall en vedspis. Vilket betyder att en hantverkare gjorde det, förstås. Det brinner fantastiskt, sa han.
Det ryker fantastiskt, sa jag efter att ha trotsat snö, SJ och corona för att testa själv. Hantverkaren akutinkallad igen. Det brann inte ens för honom. Bara rykte. Efter någon timme enades vi i jublande samförstånd om att det faktiskt kan finnas rök utan eld. Varför? Mystiskt. Vi anade ugglor i mossen. Sedan upptäckte vi en uggla, i skorstenen. Vid demontering trillade den ut. En stackars mycket död uggla, som fastnat i rökkanalen. Men vad gjorde den där?
Den mycket döda och rökta ugglans var alldeles grå om näbben. Dess frågande uppsyn har plågat mig. Varför dog jag såhär i din spis? Varför, människa?
Jag har inte kunnat släppa frågan. Där här är svaret jag kommit fram till: Det är komplicerat, ugglan. Du hamnade i min skorsten av flera skäl faktiskt, några paradoxala, många oväntade, alla sammankopplade, och hela svarsbatteriet avslöjar mycket om vår tid. En uggla i en vedspis säger mer än tusen ugglor i en mosse.
Du sökte föda, är mitt första, något frågande, svar till ugglan. Ugglor äter sork och sådana springer inte sällan över, och runtom, min vedspis, nästan lika lätt och ledigt som de springer över och runt mina sorkfällor.
Kanske lockades du av gnagardoft genom rökkanalen? Doften av sork i köksregionerna vill jag skylla på min hund. Pom-Puff Diogenes Hundsson, denna dvärg till schnauzer på nätta tio kilo muskler har tysk stamtavla och rasintyg på att vara en råttdödare av rang.
Men dagens sorkmördare är inte vad de än gång varit. Denna Diogenes jagar rusig allt från fåglar, rådjur, kossor och helst barn. Hunden gapar efter mycket, men aldrig efter sork. Den låter han bli, också när vi sitter vid brasan och vi båda hör dem prassla kring vedspisen. Då och bara då har han självbehärskning och suckar milt åt världens världslighet och fåfängans fåfänglighet.
Så, om det är sorken som drev ugglan till sin död är det något som hen får ta med herr Hundsson. Men, då det varit sorkår också bland mina misslyckade planteringar kan denna möjlighet snabbt avskrivas förklaringarna. (Faktiskt! Varför är det så jäkla mycket sork bland mina grödor!? Ska inte ugglor hålla reda på utemiljön i det avseendet?)
En erfaren odlare med en välmotiverad råttjagarhund av den gamla skolan hade förstås fått bukt på råttorna. Jag själv då? Nu har jag nätat skorstensöppningen. Varför tänkte jag inte på det med en gång? Min och Hundssons brist på förutseende och förmågor, ugglan, vill jag förklara med forskningen om kunskapsförluster vid ekonomiska omställningar.
Komplexa förmågor förloras fort och går knappt att hämta igen, ens om man fötts in i en jordbruksmiljö. (Det har jag inte, alls.) Ett slående exempel på den förlorade tysta kunskapen i jordbruket kan hämtas från Jared Diamonds allt mer aktuella bok Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall från 2005.
Ungdomar från stillahavsön Tikopia fick utbildning i staden – bra förstås. Men det fanns en hake. När de efter bara några års frånvaro försöker ta upp släktens odlingar fallerar skördarna. Under sin formella utbildning hann de gått miste om tusentals små lärdomar om samband och tumregler i jordbruket som nedärvts från tidigare generationer jordbrukare utan att någonsin skrivas ner i handböcker.
Hur mycket sådan »tyst kunskap« har försvunnit i 1900-talets »kunskapssamhälle«? Mina eventuella torpar-förfäder hade nog fnyst åt mina valhänta trevanden i spishantering och odlingsförsök. Liksom Hundssons rättmördaranmödrar morrat åt hans mesiga hållning visavi sork.
Visst har vetenskap och teknik påfört massvis med nya rön och kunskaper. Vad vi sällan tänker på är den parallella kollapsen i äldre kunskapssystem när traktorer och datorer rullas ut i produktionen. Detta gör så kallade omställningar tillbaka till äldre praktiker svårare än man kan tro.
Kort sagt, ugglan: klart en och annan sork och uggla slinker in i huset i början; klart jag inte kan förväntas kunna odla genast.
Men att hunden och jag är klantiga är inte tillräcklig förklaring. Och vi kan inte heller skylla på vedspisen som sådan. Efter några vindlande tankelabyrinter kommer jag istället framtid att det verkar finnas för få vedspisar. Åtminstone om man vill gynna sådant som ugglor, lungor och skog. Häng med:
Lunghälsa har 2020-21 varit på tapeten som aldrig förr under i alla fall min livstid. Det var på tiden, då fyra miljarder människor lagar mat över öppen eld enligt International Energy Agency. Aerosolpartiklarna från mateldsröken leder varje år till mellan 2,5 och 4 miljoner dödsfall enligt WHO.
Nu är det förstås inte dessa förlorade liv som föranlett en panikartad nedstängning av världsekonomin. Antagligen för att de som dör av matlagningsrök är fattiga, mörkhyade och unga. Barn under fem är särskilt utsatta. Istället har fokus varit på covid-19 (som i högre grad kan döda vita, rika, äldre), med räddningsprogram av börsvärden som med råge överstiger finanskrisen 2008 – exempelvis Federal Reservs monetarisering av deflaterade värdepapper om fyra biljoner, 18 procent av BNP i USA till dags dato.
Man skulle få många vedspisar för fyra biljoner. Faktiskt ca två miljarder, om vi räknar på ett orimligt högt pris om över tjugo tusen kronor styck, inklusive installation. Skulle man korrigera för köpkraft på olika marknader kunde man nog möblera jordens alla hem med en modern Huskvarnaspis no. 25.
Vedspisar är med sin effektivisering av vedkonsumtionen och avledande av röken mycket bra för lunghälsan. Men inte för ugglors då förstås.
Ja, ugglan, nu kunde du, sur över mitt vedspisvurmande, invända att många fler dött globalt i covid-19 än av stekos sista tiden och att utomhusrök är jäkla livsfarligt det med.
En studie i våras räknade upp de globala dödstalen i covid-19 med det dubbla mot officiell statistik, till 6,9 miljoner. Och enligt WHO dör 4,2 miljoner människor årligen globalt av luftföroreningar utomhus. (Då räknas alla avgaser in, transporter och industri utöver aerosolpartiklarna från hushållseldning).
Faktiskt (det är nu ugglan som talar, upprörd): en studie från Harvard visade nyss att aerosolpartiklar från skogsbränder fövärrade sjuk- och dödstalen i covid-19 genom att försvaga immunförsvarets reaktion och försämra andningen. Så att skilja på skadligheterna ger en falsk bild av verkligheten!
Men, (svarar jag, pseudotorparen) detta för oss genast vidare till ytterligare skäl för att ändå öka antalet vedspisar i världen.
I den nyss släppta IPCC-rapporten om klimatkrisen beräknas aerosolpartiklarna i atmosfären sänka den globala uppvärmningen med hela 0,5 grader. Paradoxalt nog bidrar både skogsbränder och vedspisar, tillfälligtvis, med sin partikelnedsmutsning, till att mildra atmosfäruppvärmningen.
En övergång till renare bränslen, som gas, skulle riskera att rusande kvickt kasta världen över en avgrund med oåterkalleliga återkopplingseffekter som tinande permafrost i Sibirien (vars skogsbränder just nu är större än alla andra i världen sammantagna) och uttorkning till savann av Amazonas regnskog (som redan nu övergått från att vara en koldioxidbindande till en utsläppande biotop).
IPCC-rapporten rekommenderar att prioritera metanutsläppen, de som genereras av människor är från boskaphållning och gasutvinning. Eldningen i vedspis kyler och minskar därmed risken för skogsbränder. Häpp!
Vedspiseldning kunde avhjälpa skogsbränder på andra sätt med, genom en mer allmän och helt nödvändig omriktning av det moderna skogsbruket till skogsträdgårdar och kontinuitetsbruk. Skogsbränder är i sig naturliga, de bränner ner mindre och tätare stående träd till de större trädens fromma.
De öppnar gläntor för opportunistiska kantzon-arter och ökar den biologiska mångfalden. Men när bränder drar igenom monokulturella granplantager, med täta träd av samma, låga ålder där maskingallringen lämnat en halv meter eldfängd bös på marken, då kan hettan bli så hög att krigsförbrytaren Sir Arthur »Bomber« Harris som eldstormsmördade hundratusentals civila och krigsfångar i Dresden och Hamburg hade känt sig stolt. Men det är väl ändå inte meningen att vi ska brandbomba våra skogar till underkastelse?
Om åtminstone detta är jag och ugglan överens.
Om alla skogs- och småhusägare gick och skötte gallringen genom att samla in eldningsved samtidigt med skördandet i en varierad ätlig skog skulle denna bli mindre eldfängd. Med ett utbrett användande av skogsträdgårdar skulle det bli glesare mellan träden. Med ett kontinuitetsbruk för timmerproduktionen görs inga kalhyggen utan träd skördas enskilt efter deras olika ålder, träden i skogen natursås och fler än tio arter samlever istället för en eller två. Med rikare mångfald minskas känsligheten för de flesta av de skador på skogen som Skogsstyrelsen listar i sin skrämmande rapport för 2020.
Vedspisen finns med i detta, nygamla, klimatbättre och helt annorlunda än dagens, sätt att använda skogen. Detta skulle stärka dess hållbarhet mot annat än brand: Granbarkborrar skulle inte bli epidemiska, stormar inte blåsa omkull halva landskap.
Vi skulle också kunna vandra i de svenska skogarna, istället för att som nu ramla runt i ett ruttnande plockepinn, ner i meterdjupa, lervällningsfyllda hjulspår efter flera ton tunga skördemaskiner.
Med ett sådant skogsbruk skulle också större och döda träd kunna stå kvar. »I en levande skog finns gott om döda träd« som Kjell Ribers, pionjären inom svenskt kontinuitetsbruk sa en dag när vi stod och tittade på de döende almar som pryder åkerlappen min. Dessa träd är väldigt viktiga för stora ugglor.
Enligt Sveriges lantbruksuniversitet utgör »Industriskogsbrukets korta omloppstider […] det största hotet« mot slagugglor, exempelvis. Dessa bygger bo genom att rafsa ett hål i toppen av ett stort gammalt dött trä där de häckar. Om det saknas sådana träd, tager ugglor vad de haver: till exempel skorstenar, med trevlig höjd, bredd och hål i mitten. Är de bara nätade och torpet övergivet kan det ju funka.
Men så är det ju inte alltid. Förlåt ugglan, men jag ville hänga på en historisk trend. Vedspisen har ju en mirakulös energieffektivitet. Den fick historisk betydelse i klass med den samtida uppfinningen av säkerhetscykeln under slutet av 1800-talet.
Det fantastiska energisparandet förutsatte i såväl cykelns som vedspisens fall ett initialt ökat bränsleuttag ur skogen, när väldiga mängder järn behövdes i tillverkningen. Men sedan, när veden användes så mycket mer effektivt, fick väl skogen lite andrum? Nej, tyvärr, ugglan,
Vedspisrevolutionen ledde inte till mer skogshabitat åt ugglorna. Utvecklingen följde istället en ekonomisk lag som kallas »Jevons paradox«, som säger att en energieffektivisering vanligen leder till en ökad energianvändning på medellång sikt. I boken Power to the People visar ekonomhistorikern Astrid Kander att vedpriserna i Sverige stiger konstant då kakelugn och vedspis etableras i borgerliga hem fram till 1870-talet, för att sedan vara stabila fram till första världskriget då arbetare börjar får råd med dessa veduppvärmningens lyxkapitalvaror.
Vedkonsumtionen per capita sjunker faktiskt under denna tid, men befolkningsökningen gör att ugglorna inte kunde andas ut för det: vedkonsumtionen dubbleras i Sverige från 1800 till 1914. Det beror inte bara på att vi blev fler som skulle värmas upp. Eldningsvanorna ändrades också.
Effektiviseringen i uppvärmning ledde till att man nu istället för att värma sig vid eldstaden börjar värma hela rum. (Det var väl någonstans i den vevan vissa hundar slutade jaga sork och började såsa i soffor.)
Utvecklingen i skogsbruket går än i dag hand i hand med allt högre effektivisering. Nu handlar det om att använda allt mer av träråvaran från skogen, i allt snabbare cykler. Med ny teknik i sågverk och pappersbruk görs allt mer värdefulla kompositmaterial och biobränslen av restprodukterna från industrin. Innovationerna gör att träd kan fällas allt yngre, gallrad rödgran användas i allt högre utsträckning. Tillväxten, den som avkrävs statusen »evig«, sker inte längre framförallt genom rotsystem, utan med innovationer som klämmer ut profit ur trädens fibrer på allt mer raffinerade tekniska vis.
Men skogen mår inte bra av denna klämning. Inte alls. Habitaten minskar inte bara för ugglor, utan även för mindre fåglar, deras byten. Som även kläms av övrig »utveckling«, som ljudstörningar. Skogsmaskiner, motorsågar, skamflyg och bilvägar: allt trakasserar fåglarnas häckning.
Här kanske vi finner svaret till just din död i just min skorsten, ugglan? Mitt lilla torp befinner sig nämligen mitt i de enda någorlunda motortysta kvadratmetrarna på många kvadratmil i Katrineholmstrakten. Trängd av buller, sökande boplats i en unggransåker-natur, sökande föda i ett sorkluktande onätat hål?
Lockad i en oavsiktlig fälla riggad av en människa som bara ville dig väl, egentligen? Uggla, du blev i alla fall symbol för att det inte är tanken som räknas. Vi måste också göra rätt. Jag ska försöka, igen. Kanske misslyckas jag bättre nästa gång. Skorstenen är nätad nu, och almarna, döda som halvdöda, får stå kvar. Och jag ska odla min trädgård.
Daniel Berg är doktor i ekonomisk historia och regelbunden medarbetare i Ordfront magasin.
