Södra Bergens balalajkor fick ställa in en stödspelning för Ukraina. Kefir fick sin Kreml-logga bortsuddad från paketet Stalin-style och den internationella raskattsutställarföreningen FiFe uteslöt alla katter uppfödda i Ryssland, och alla katter med ryska ägare från att ställa ut på deras raskattshower. Något som fick halva internet att smälta, eftersom man ville förstå att det var ryska kattraser som förbjöds. (Det var det alltså inte.)
Protesterna mot sådana påhitt fastnar ändå lite i halsen när man läser om att en viss klass välbärgade och bildade ryssar nu tillfälligtvis går i exil från sitt hemland och slår bort allt tal om något pågående krig med »men straffa inte den ryska kulturen« och möter ord som Butja och Mariupol med »Tjajkovskij« och »Dostojevskij«. Frågan är: Ska rysk kultur straffas – och isåfall vilken, och varför?
Stjärndirigenten Valery Gergiev förlorade alla uppdrag ett par dagar efter krigsutbrottet. Han är Putins bästis nämligen. Att han hjälpt den ryske despoten med månget halvskumt trick har förut accepteras: med rysk trupp på ukrainsk mark blev »den störste nu levande dirigenten« persona non grata (till slut).
Om vi i ett par rader avstår från att moralisera över fenomenet och bara observera det, så kan man se att det är återkommande. Det som har för stark smak av den hatade fiendens etnicitet får också hat mot sig. Schäfrar, »german shepherds«, slogs ihjäl under blitzen i London, och att spela Beethoven sågs under 1940-talet som ett ställningstagande för nazism.
Och jag har i dagarna sett flera sociala medierpostningar med hat mot Ryssland som kultur och folk. De är asiatiska, grymma av blodet och tradition, imperialister som aldrig kommer förstå demokrati. Ryska soldater i Ukraina kallas allt oftare för »orcher«, ickemänskliga varelser i JRR Tolkiens böcker. Och hur lätt är det inte att förstå att bitterhet och hat sipprar fram där bomber och mördare i uniform slagit ner.
Ändå är det att springa ännu längre in i krigets återvändsgränd. Se på alla de stora ryska motståndspersonerna, som Putinregimen metodiskt motarbetat, mördat och jagat i exil: Anna Politkovskaja, Maria Aljochina, Arkadij Babtjenko, Peter Pomerantsev, Boris Akunin – de är också ryssar. Babtjenkos Krigets färger skildrar Tjetjenienkriget ur en 18-årig rysk värnpliktigs perspektiv. Och hur jobbigt det än kan vara är det bättre för framtiden att förstå att många av soldaterna i Ukraina idag ofta inte är omänskliga orcher, utan unga män lurade och tvingade att utföra ett krig.
Tre dagar efter krigsutbrottet undertecknar och publicerar över 1 600 personer i förlagsvärlden i Ryssland dekretet »Ryska skribenter mot kriget«, i ett land där bara användandet av ordet »krig« om Rysslands krig mot Ukraina kan ge många års fängelse:
»Vi, ryska bokförläggare, bokhandlare, redaktörer, översättare, kritiker och illustratörer, layoutare, sättare, korrekturläsare, tryckare, bibliotekarier, protesterar mot kriget som den Ryska federationens styre kastat över Ukraina. Kriget måste omedelbart stoppas, och de som startat och deltagit i det måste fråntas all militär rang och maktställningar och föras inför rätta. Boken är en av de viktigaste formerna för att bevara och förmedla den mänskliga erfarenheten. Och all den erfarenhet de har samlat över århundraden lär oss: Krig är ett brott, och människolivets värde är ovillkorligt. Kriget måste stoppas.«
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
