Jag har alltid älskat tanken på att vår planet är större och mer mystisk än vad vi någonsin kommer att förstå, att märkliga väsen rör sig i världens fjärran hörn och på vår egen bakgård. Att det vi kallar verklighet, historia, bara är en berättelse bland alla andra. Det kan vara på grund av att jag växte upp med folksagor, mytologi och berättelser om underliga kreatur på svenska landsbygden. Oavsett varför, så är det som det är.
Det var ett särskilt ögonblick att lämna Huddinge biblioteks barn- och ungdomsavdelning för att gå över till vuxenavdelningen. Där hittade jag en annorlunda hylla: Omstridda fenomen och företeelser, eller Bl i SAB:s klassifikationssystem. Jag slukade alla böcker på den hyllan och hungrade efter mer. Jag åkte in till Stockholms stadsbibliotek och tömde deras hylla, och sedan trålade jag antikvariatens hyllor med esoterika. Jag samlade på böcker om paranormala fenomen, mystiska platser och kryptozoologi. Det var särskilt två fenomen jag älskade: människoliknande väsen som egentligen inte är mänskliga, och så förlorade civilisationer. Då snubblade jag över Zecharia Sitchins bok Den tolfte planeten.
Sitchin hävdar att den mänskliga civilisationens plötsliga uppkomst utlöstes av besökare från en »tolfte planet« som passerar genom vårt solsystem med 3600 års mellanrum. Han menar att bevisen finns i den sumeriska mytologin och har sedan vandrat vidare till senare civilisationer. Han är inte ensam om sin teori. Några läsare kanske är bekanta med böcker som Erich von Dänikens Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna, eller Gerhard Steinhäusers Jesus Christ, Heir to the Astronauts. Eller möjligen TV-serien Ancient Aliens på History Channel. Tesen är densamma: utomjordingar har besökt jorden flera gånger i det förflutna, och berättelserna om deras besök lever vidare i myt och konst.

Tanken på urtida utomjordingar tryckte på alla mina knappar. Gudar fanns verkligen. Och det var ännu bättre än så: gudarna kom från yttre rymden. Kunde det bli bättre? I ärlighetens namn: tittar man på hur gudar avbildas i äldre konst, så ser de mänskliga ut … men inte riktigt. Är inte proportionerna lite konstiga? Är inte den där huvudbonaden misstänkt lik en hjälm? Påminner inte den där prylen spöklikt mycket om ett jetpack? Sitter inte den där mannen i en cockpit? Vad är grejen med de märkligt avlånga skallarna?
Myter världen över berättar om gudar som kom ned från himlen för att lära människorna jordbruk, teknologi, arkitektur. Det finns många historier om flygande farkoster och märkliga luftskepp: vimanas, shem, eldvagnar. Det berättas till och med om gudomliga kärnvapenkrig. I Bibeln kan man läsa om den nukleära förstörelsen av Sodom och Gomorra; Mahabharata berättar om »glödande kolumner av rök och eld, strålande som tio tusen solar«. I nordisk mytologi går världen under i något som liknar atomvinter. Säkerligen måste alla dessa bilder och berättelser peka mot en enda sak: minnet av utomjordiska besökare vars teknologi vida överträffade vår egen.

När jag först började skriva var jag direkt inspirerad av tanken på gudar och märkliga varelser ibland oss. Någonstans på en hårddisk vilar uråldriga ruiner med märklig och underbar teknologi; lamassu vaknar till liv; annunaki stiger ned från himlen för att sprida förödelse.
Teorin om urtida utomjordingar håller förstås inte för en närmare granskning. Med tiden insåg jag också att grundprincipen i sig är problematisk. Civilisationerna som påstods ha haft kontakt med utomjordingar i urtiden är mestadels icke-västerländska, och många av dem är områden som senare har koloniserats av västerlänningar. Det finns ett underliggande antagande att dessa uråldriga kulturers invånare var vildar som inte kunde räkna, så någon måste komma och lära dem. Insikten att en av mina favoritteorier byggde på en rasistisk och kolonialistisk idé var inte särskilt kul, men det är en del av att bli vuxen.
Men alla upplevelser lämnar spår. Allting jag ser, hör och läser landar på kreativitetens stora komposthög. Elementen blandas, jäser, muterar. Det som till slut landar på papperet skulle man kunna säga är saften som sipprar ut från botten av den där högen. Jag skriver alltså inte om urtida utomjordingar. Men alla de där böckerna om paranormala fenomen och urtida utomjordingar har lämnat efter sig en känsla av att världen är märkligare än vi förstår. Jag skriver om det nästanmänskliga, om att råka på intelligent liv med sinnen och agendor vi inte kan förstå, och ibland om den där vaga känslan av ålder som man ibland får på vissa platser: resterna av äldre världar. Min novell Listen handlar om varelser som hävdar att de är mänskliga, men vars kommunikation är enormt svår för vanliga människor att förstå. I Starfish går mystiska betongvägar längs havets botten. I min roman Amatka återfinns ruinerna av en äldre civilisation; de hör inte till huvudhistorien, men lurar där i utkanten.
Vuxenblivande och efterforskningar har slipat bort idén om att människan inte kunnat åstadkomma storverk på egen hand, och jag har accepterat att en vimana ibland bara är en vimana. Men jag gillar fortfarande idén om att äldre civilisationer visste saker som vi har glömt – även om den kunskapen kanske inte delgavs dem av utomjordingar. Och även om utomjordingar kanske inte satte igång den mänskliga civilisationen, kanske något ändå vandrade över jorden i svunna tider — något som inte var helt mänskligt. Myterna är fulla av de där nästanmänskliga varelserna. John Keel, som skrev The Mothman Prophecies, hade teorin att vad moderna människor tolkar som utomjordingar eller kryptider faktiskt existerar naturligt på den här planeten. Jag gillar den idén också.
Tanken på en rikare verklighet är en av de saker som gjorde mig till författare. Jag tror inte riktigt som Fox Mulder i Arkiv X, att sanningen finns därute. Men jag kommer alltid att vara förälskad i tanken.

Denna essä publicerades först på Tor.com på engelska med titeln My Love Affair With Ancient Aliens​

---

Karin Tidbeck, född 1977, skriver på svenska och engelska. Hon debuterade 2010 med Vem är Arvid Pekon? Två år senare kom Amatka och Jagannath, skriven på engelska, som tilldelades Crawfordpriset 2013.