Mäns våld mot kvinnor måste gå samma väg som vuxnas våld mot barn, skriver Maria Robsahm. Lagarna måste bli skarpa, och normerna flyttas. Det är dags nu!
Av Maria Robsahm
Min pappa föddes 1934. Under 1930-talet och 1940-talet blev han svårt misshandlad av sin egen far. Liksom alla hans syskon – pojkarna värre än flickorna. När han blev vuxen svor han på att aldrig slå sina egna barn. Han fick fem barn och aldrig att han lade en hand på någon av oss. Han höll sitt löfte.
Vi är alla fem födda före den lag som 1979 uttryckligen kriminaliserade så kallad barnaga. Sverige var först i världen. På de 42 år som har gått har ett stort antal länder följt efter och lagstiftat mot att misshandla barn. Också sina egna.
Idag finns det mycket få i Sverige som argumenterar mot denna lag, men det lät annorlunda på 1970-talet. Det har skett en kraftig attitydförskjutning där folk idag i allmänhet anser att det är fel att slå sina barn. Att barnmisshandel fortfarande förekommer är inget argument däremot.
Jag har tidigare uppmärksammat hur vanligt det var att barn blev så misshandlade att de dog på 1950-talet – i jämförelse är det idag mycket ovanligt att barn blir misshandlade till döds.
På 1960-talet hade nog ingen trott att den allmänna åsikten skulle bli att det är fel misshandla sina egna barn. Under debatten inför lagändringen på 1970-talet fanns det röster till höger som pratade om »disciplin«, och att landet skulle gå under med denna lag. Dessa röster har tystnat.
Liksom aga – barnmisshandel – har mäns våld mot kvinnor funnits i vår kultur i många hundra år. Även här förskjuts attityden bort från en diskurs där övergreppen ansetts nödvändiga, naturliga eller i alla fall ofrånkomliga. Vi är i färd med att göra oss av med en tradition som har varit vanlig i vårt land. Kanske är det iallafall nu det börjar.
Frågan är uppe till debatt igen. Med jämna mellanrum sker något som får bägaren att rinna över. Det vardagliga mördandet och våldet finns där hela tiden. Kanske kan det offentliga och fruktansvärda mordet vid resecentrum i Linköping få oss att säga »det är nog nu!«?
Säga att något måste göras. Men vad? Till att börja med måste vi förstå att detta är en del av den civilisationsprocess som vi har befunnit oss i sedan många årtionden. Vi försöker lämna den kultur som ansåg att det var självklart att överordnade (män) kunde och fick och ibland borde slå underlydande, kvinnor och barn.
I ett system där män slår »underlydande« etableras en hierarki. Som alla ingår i, även de som inte slår eller blir slagna (för tillfället). Låt mig därför bemöta en felaktig tankefigur som alla har mött som har försökt prata om mäns våld mot kvinnor: »Inte alla män slår«. Härmed ska förstås att alla män inte behöver bry sig om att många män slår.
Låt mig citera ur en avhandling av Maria Wendt Höjer, om synen i Sverige på våld mot kvinnor, Rädslans politik:
»Alla män slår inte, alla män våldtar inte. Ändå erhåller män kollektiva fördelar gentemot kvinnor genom själva förekomsten av detta våld.«
Den vanligaste frågan är – »vilka fördelar har jag som är man som inte slår av att det finns män som slår?«
Följande exempel är ett pedagogiskt svar: Tänk på Sydafrika under apartheid.
Den som var vit i Sydafrika under apartheid tillhörde en av tre kategorier.
1. Aktiv apartheidförespråkare. Bidrog aktivt och medvetet till ordningen.
2. Passiv – »gjorde ingenting vare sig för eller emot«
3. Aktiv motståndare till apartheid.
Låt oss göra en parallell till vårt samhälle. Ett fåtal tillhör den första gruppen. De slår och/eller våldtar. De flesta män tillhör kategori två – de varken slår eller våldtar. Men bekymrar sig inte över, eller motarbetar i alla fall inte aktivt, det patriarkala våldet i samhället.
Men det är viktigt att påminna sig att alla män i alla kategorier – även den tredje kategorin, som aktivt motarbetar våld mot kvinnor, har fördelar som man, liksom den vita apartheidemotståndaren hade fördel av att inte vara svart.
Medvetet eller inte. Fördelarna fanns där. Fördelarna finns där. Män har kollektiva fördelar gentemot kvinnor genom förekomsten av detta våld.
En annan seglivad föreställning är att det var bättre förr. När »riktiga män« gjorde upp med »hustrumisshandlaren« och »förklarade med knytnävarna« för den våldsamme mannen att riktiga män inte slog »sin« kvinna.
Det stämmer inte. Det var värre förr.
Jag vänder mig återigen till Maria Wendt Höjers avhandling. Hennes huvudkälla är de debatter som har förts i Sveriges riksdag om detta ämne. Jag fastnar för en del som handlar om en diskussion i Andra kammaren 1938 kring frågan om »hustrumisshandel«.
De som hade lyft frågan var några av de tio kvinnliga ledamöter i andra kammaren som utgjorde 4 procent av ledamöterna efter valet 1936.
Den första reaktionen från deras manliga kolleger var upprördhet. Hur vågade de? Varför ta upp detta?
»Jag är alldeles övertygad om, att om ni kvinnliga motionärer tänkt er litet för, hade ni inte kommit med detta förslag,« replikerade en av de manliga riksdagsledamöterna.
Här ges relief åt frågan om »riktiga män«. Det handlar om att »hålla pli på sin egen fru så att man inte behöver slå henne«. Den man som inte förmår hålla pli påhenne måste tyvärr slå henne. Han är på det sättet litet misslyckad. En riktig man behöver inte slå sin fru. Hon lyder ändå.
Vad mer upprörde de manliga riksdagsledamöterna? Anledningen till att frågan kom upp på dagordningen 1938 var frågan om åtal.
»Enligt då gällande rätt föll enbart svår misshandel i hemmet under allmänt åtal. Med detta menades misshandel som förorsakade svår kroppskada: förlust av tal, syn, hörsel eller annat svårt lyte. Vid medelsvår eller ringa misshandel krävdes att offret självt angav brottet till åtal, om inte misshandeln slutade med döden. Endast då kunde allmän åklagare väcka åtal. Motionärerna vill nu undersöka möjligheterna att ändra dessa åtalsregler.«
Jag kan se dem framför mig – kvinnorna som försöker hävda att det i alla fall var värt en diskussion huruvida det skulle vara fritt fram för män att klå upp sina fruar ostraffat i hemmet – bara de inte bröt några ben på dem? Men möttes av harm och reprimander av sina manliga kollegor.
96 procent av riksdagen var då som sagt män. Det var för 80 år sedan. Det har skett en attitydförskjutning sedan dess. Den behöver pågå ett tag till.
Kvinnornas förslag röstades ner. En mans våld mot en kvinna som han hade en relation till fortsatte att betraktas som en tvist mellan två parter och inget som skulle falla under allmänt åtal. I 44 år till. Ända fram till 1982.
Men även efter det årtalet lever synsättet kvar hos många. Gamla vanor har svårt att dö, som de säger i England. Än idag finns det folk som tror att kvinnan »kan ta tillbaka sin anmälan« och därmed stoppa rättslig prövning av en misshandel.
Själv mötte jag den attityden när jag blev uppringd av mina två yngsta barns farfar, pappan till den man som jag polisanmälde 2003 för att ha misshandlat mig. En anmälan som ledde till en fällande dom. Farfadern tyckte att jag skulle ta tillbaka anmälan.
När jag – med folkbildartröjan på mig till och med i det här läget – försökte förklara för honom att detta inte gick att göra sedan 1982, blev han arg. Han höjde rösten och krävde att jag slutade snacka och bara tog tillbaka anmälan! Annars … Jag polisanmälde honom för övergrepp i rättssak.
Nåväl. Vi lever fortfarande bland kvardröjande attityder och rester av den kultur som genom århundradena har präglats av mäns rätt att slå. Bland män finns det naturligtvis hierarkier (kanske behöver det sägas), men män som grupp har stått över kvinnor som grupp. Och gör så än idag.
Jag tror att vi kan få syn på denna bitvis dolda tradition genom att se hur man helt öppet kunde argumentera också i Andra Kammaren i Sveriges riksdag 1938. Här finner vi motsättningen mellan »privatlivets helgd« och »samhällets intresse«. Argumenten som framfördes mot att lägga mäns våld mot kvinnor under allmänt åtal byggde på idén om privatliv. Mannens privatliv, givetvis. Där ett visst mått av spöande av frun (och barnen) måste få plats.
Det fanns inte något intresse från samhällets sida att gå in och åtala och fälla en man för det våld han hade brukat – försåvitt inte andra blev inblandade, som sjukvården. Och knappt ens då. Om kvinnan bara låg på sjukhus några veckor för de skador han orsakat henne, men återhämtade sig, så skulle det fortfarande betraktas som en tvist mellan mannen och kvinnan.
Först om hon fick»men för livet« eller avled kunde det bli fråga om att makens våld skulle falla under allmänt åtal.
Exemplet visar att avskaffandet av acceptans för mäns våld mot kvinnor är en vital del i den civilisationsprocess som har pågått under mycket lång tid. En civilisationsprocess med ett självklart mål. Att göra män och kvinnor till likvärdiga medborgare. I ett samhäller där ingen har rätt att bruka våld för att underordna någon.
Vi vill gärna tro att vi är bättre i Sverige än i andra länder när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. På vissa plan kan det stämma. Men det har inte blivit bättre av sig själv. Det har krävts och krävs en ständig kamp.
Lagändringar och attitydsförskjutningar har växeldragit i den här utvecklingen. Lagen mot barnaga har fått ner barnmisshandeln. Men inte ensam. Även attityden mot att uppfostra barn med våld har helt förändrats på 50-60 år. Lagar och attityder mot misshandel av kvinnor i hemmet har en liknande utveckling. Men tittar vi tillbaka i historien så är mäns våld mot kvinnor en tradition som bara nyligen börjat brytas upp. Ännu återstår mycket innan vi är framme.
Vi kvinnor har väntat länge.
Maria Robsahm
