Island ger klimatkrisen ett ansikte. Ett ansikte som smälter. Clara Wanders har besökt en nordisk granne som mobiliserar mot ett mycket påtagligt globalt hot.
Få islänningar tvivlar på klimatförändringarna. Naturen har varit deras bundsförvant – försett dem med fiske, fossilfri energi, färskvatten och värme från jordens inre. Men islänningarna är också vana vid naturens hårda sida. Köld, stormar, vulkanutbrott och jordskalv har tvingat människor här att leva anpassat till stora och nyckfulla naturkrafter. Men nu drabbas Island av något helt nytt, och större. Konceptet >klimatförändringar< går bortom naturkatastrofer som vi känt dem hittills.
Under en vecka reste jag runt på Island och såg hur naturen påverkas. Jag fick också lära mig mer om landets ofta skarpsinnigt byggda infrastruktur för energi och utsläpp. Det är, som så ofta i klimatförändringarnas globala orättvisa: de länder som släpper ut väldigt lite drabbas hårt av andras utsläpp. Överallt på ön har saker förändrats med klimatet, i stort som smått. En skidanläggning som kan hålla öppet färre dagar för varje år; fåglar och fiskar som svälter. Det mest storslaget tragiska och synliga symtomet: Islands glaciärer som bokstavligen rinner iväg.
I Reykjavik träffade jag författaren, poeten och samhällsdebattören Andri Snær Magnason. Med sin senaste bok Om tiden och vattnet: en berättelse om vår framtid vill han göra oss redo för en nästan obegriplig omvälvning.
Han berättade att forskare förutspår att planetens alla vattendrag kommer att vara ur balans inom hundra år. Hav, sjöar, floder. Och glaciärer. På Island och Grönland, i Norge, Alperna, Anderna, Himalaya krymper de undan. På många håll i världen är färskvattenkriser med oöverblickbara konsekvenser inte en fråga om om, utan när.
Alla Islands 300 glaciärer smälter. Jättar som legat här sedan istiden. En tiondel av glaciärytan har försvunnit bara under min relativt korta levnad. Och när en glaciär är bortsmält är den ju bara ett berg. Den första isländska som förlorade sin glaciär-status var Okjökull. Det var 2014. Sedan dess har 55 andra lagts till på listan.
Jag såg glaciärdöden med egna ögon vid Sólheimajökull. En snabbt smältande knäckt isjätte som ser ut att hamna på listan över före detta glaciärer inom några decennier. Vid dess fot finns en för varje år tilltagande lagun av smältvatten. Glaciären svettas, droppar. I sjön flyter mesiga isblock, en aning om något som en gång i tiden var en del av något stort och mäktigt kan numera rymmas på ett personbilssläp. Lava-askan som pudrar Sólheimajökull ser ut som Stockholmstrottoarslask under mina fötter. En av mina reskamrater beskriver synen som en ledsen elefant.
Den globala glaciärsmältningen är både en effekt av klimatkrisen, och påskyndar den ytterligare. Avrinning av smältvattnet kommer att få en enorm global påverkan. Havsnivåerna kommer att höjas, länder översvämmas och floder torka ut. Vi kan redan se effekterna. Till exempel då stora delar av Pakistan låg under vatten i veckor. I framtiden kan låglänta områden som Bangladesh, Nederländerna, Egypten och Florida komma att bli helt obeboeliga.
Fler, ännu okända, konsekvenser kan vi räkna med – exakt vilka vet vi bara inte än. Som att det vi kan förutspå av den globala uppvärmningen inte är illa nog?
Och vad gör vi för motstånd? Under Sólheimajökull finns vulkanen Eyjafjallajökull, som med ett utbrott 2010 stängde ner en stor del av flygtrafiken över Europa under ett par veckor. Det fick ner utsläppen mer än det mesta vi gjorde medvetet det året. På något vis är det ändå ganska mäktigt att ett lokalt naturfenomen kan ha en sådan verkan, en liten känsla av att den slog tillbaka. Men naturliga nycker är förstås inget vi kan räkna med ska rädda oss. (Not: vulkanutbrott släpper naturligtvis också ut koldioxid, men människans utsläpp motsvarar 666 vulkaner).
Det vi borde veta vid det här laget är att naturen är föränderlig. Och vi håller på att förändra den. Till någonting vi inte kan leva i. Det är maktskifte vars ansvar vi måste ta på oss, och det snabbt. För vi står inför något oerhört.
Hotet är större än språket, sa Andri Snær Magnason när jag träffade honom. Han menar att begreppet >klimatförändringar< inte räcker för att omfatta allt som händer. Dessutom gäspar folk när man nämner ordet. Och för det kan man inte klandra någon allt för mycket, det mesta vi pratar om när det kommer till klimatet är datum bortom våra synfält och siffror som inte har någon konkret mening för de flesta av oss.
Men att blicka ut över en döende glaciär är att se klimatkrisen i ögonen. Där framgår magnituden av det som pågår, men också trögheten i de globala systemen. Att katastrofen som håller på att ske går snabbare än vår förmåga att agera på den. Det värsta har inte ens börjat. Vi borde gjort mycket mer för länge sedan, och varje dag vi inte tar klimatkrisen på allvar och minskar utsläppen, kommer den att bli värre.
Clara Wanders
