Medan den överväldigande majoriteten av svenskarna vill ha en restriktiv narkotikapolitik och ett förbud mot användning av narkotika gör vänstern gemensam sak med libertarianer i Centerns ungdomsförbund och Liberala ungdomsförbundet i en missriktad kamp för att avkriminalisera eller legalisera cannabis.

Debattartikel ur Ordfront magasin 1.2017. Debattsvar till denna artikel finner du här: »Folk dör, Staffan«.

I OM (5/2016) tar Daniel Berg farväl av Nils Bejerot, »den hårda linjens fader«, vars böcker Ordfront under många år gav ut. Daniel Wiklander omfamnar samtidigt legaliseringsrörelsens Soros-finansierade portalfigur och grundaren av Drug Policy Alliance, Ethan Nadelmann.

Om Berg och Wiklander istället hade tagit del av alla så kallade medborgarlöften som nu formuleras lokalt runt om i landet mellan kommuninvånare och polisen hade de upptäckt att medborgarna knappats är intresserade av att cannabis ska tillåtas. Tvärtom är det just insatser mot narkotika och ungdomar som ofta hamnar högst på listan. Det är i verkligheten bland ungdomar och medborgare en vänster behövs, inte som medlemmar i libertarianernas cannabiskör.

Den svenska narkotikasituationen kan förefalla motsägelsefull. Samtidigt med en jämförelsevis låg användning av narkotika är den narkotikarelaterade dödligheten hög. Orsaken är enligt kritikerna förbudet mot användning av narkotika.

I stället för en förbudspolitik byggd på ideologi och »moralism« vill kritikerna se en »vetenskapsbaserad narkotikapolitik« och evidensbaserade metoder. Bruket av narkotika ska avkriminaliseras eller legaliseras, så kallad medicinsk marijuana tillåtas och vården inriktas mot skademinimering och medicinering. Målet ändras från att minska bruket av droger och drogfrihet vid behandling till accepterande och normalisering av bruket och att rädda liv med hjälp av livslång medicinering. »Rekreationskonsumenten« ska ha rätten och friheten att i lugn och ro njuta sin cannabis medan de som har oturen att fastna i missbruk och beroende ska erbjudas medicin. Med en avkriminalisering eller legalisering försvinner narkotikabrottsligheten, resurser kan föras över från rättsväsendet till vården och staten får in skattepengar för att förstärka välfärden. Kan det bli bättre? Verkligheten är dock en annan.

Narkotikadödligheten

Att narkotikadödligheten har ökat kraftigt under senare år, att den är oacceptabel och att något behöver göras för att minska den är alla överens om. Att orsaken skulle vara förbudet och den restriktiva narkotikapolitiken är dock knappast en rimlig förklaring.

En svag ökning av den narkotikarelaterade dödligheten ägde rum från 1994 till 2000, därefter en svag minskning till 2006 för att sedan öka mycket kraftigt. Denna ökning är i allt väsentligt relaterad till metadon, bubrenorfin och fentanyl. Från 2015 kan även ett 100-tal dödsfall relaterade till opioiderna tramadol och oxikodon läggas till. Den viktigaste källan till dessa läkemedel är hälso- och sjukvårdens förskrivningar av smärtlindrande medicin och läckage från LARO-programmen (läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende). Även illegal import förekommer.

Förbudet mot användning av narkotika har funnits sedan 1993 och kan knappast vara förklaringen till den utveckling vi sett från 2006. Trendbrottet och den snabba ökningen från 2006 sammanfaller däremot med Socialstyrelsens ändrade regler för förskrivning av metadon och buprenorfin som inneburit ökad tillgänglighet och mindre kontroll av förskrivningen.

Samtidigt med en ökad medikalisering har missbruksvården rustats ner. Socialtjänsten befinner sig i något av en systemkris som slår hårt mot missbruksvården, Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) används inte i den utsträckning den borde för att rädda liv, drogfria behandlingsalternativ har skurits ner till ett minimum, lågtröskelboenden utan kontroll har blivit vanligt. Den dokumenterat väl fungerande MUMIN-verksamheten i Stockholm med tidiga insatser för unga missbrukare i samarbete mellan polis och socialtjänst har lagts ner som ett resultat av polisens omorganisation. Den specialiserade narkotikapolisen har upphört och insatserna i gatuledet försvagats. Till det kommer ekonomiska incitament där socialtjänsten helst inte vill ha några klienter som belastar budgeten medan patientbesök inom sjukvården genererar ersättning och är en drivkraft för särskilt privata vårdgivare. Även faktorer som segregation, ökade klasskillnader och bostadsbrist kan ha bidragit till en svårare situation för missbrukare.

En erfaren behandlare inom missbruksvården beskriver situationen på följande sätt:

»I mitt dagliga arbete möter jag förtvivlade beroendepatienter och deras anhöriga som inte får hjälp trots att de är motiverade och aktivt söker hjälp. I Stockholm är läget just nu mycket svårt. Under flera år har man dragit ner på slutenvårdsplatser och flyttat resurserna ut till öppenvårdsmottagningarna. Detta har drabbat de allra sjukaste patienterna mest. Det är idag mycket svårt att få plats på avgiftning och om man mot förmodan lyckas komma in så blir man utskriven inom ett par dygn med ett recept i näven och en remiss till en öppenvårdsmottagning som har lång väntetid. Samverkan mellan beroendevården och missbruksvården fungerar inte alls och svårt sjuka patienter skickas emellan mottagningar och hamnar också i glappet mellan kommunen, som inte heller vill betala och landstinget. De senaste åren har jag träffat många patienter som berättar om sin utsatta situation och bristen på vård och detta är för mig skälet till att vi ser en ökad dödlighet.«

Läkemedelsbehandling behövs, men som systemet nu fungerar håller det på att gå över styr och ökar risken för dödlighet. Mer medicin är inte lösningen. Det som behövs är en kombination av bättre kontroll av den läkemedelsassisterade behandlingen, en upprustning av socialtjänsten och missbruksvården och en bättre fungerande polis. En avkriminalisering eller legalisering av cannabis skulle knappats minska narkotikadödligheten, däremot öka cannabisbruket.

Colorado – drömmen som spricker

Ethan Nadelmann kan nu se sitt program förverkligas i allt fler delstater i USA. Colorado har blivit skyltfönstret som rönt störst uppmärksamhet. Ett socialt experiment pågår i full skala där både så kallad medicinsk marijuana tillåts och cannabis för så kallat rekreationellt bruk är legaliserat. Data börjar nu redovisas från Colorado och även Washington.

I Colorado finns nu fler cannabisbutiker än McDonald´s och Starbucks tillsammans, 940 mot 322 och 202. Kapitalintressen och marknadskrafter har kopplat ett fast grepp om cannabismarknaden. Mest utsatt är den fattiga svarta och spansktalande befolkningen. I deras stadsdelar i Denver är antalet marijuanabutiker som störst. Efter en jämförelse mellan utbildning, inkomst och marijuanabruk konstaterar journalisten Naomi Schaefer Riley hur legalisering och ökat kulturellt accepterande av marijuana i första hand drabbar »the lower class«.

I stället för Big Tobacco, som efter decennier av kamp tvingats på reträtt, växer en ny storindustri fram, Big Marijuana, vars främsta drivkraft är ökad konsumtion och största möjliga vinst.

Colorado toppar nu USA-ligan i cannabisbruk. Konsekvenserna är en kraftig ökning av marijuanarelaterade drograttfylleriförseelser, olyckor och dödsfall i trafiken, akutsjukvård och annan sjukvård, frågor om förgiftningar hos vårdcentraler och små barn som ätit av föräldrarnas cannabisgodis. Företag rapporterar om en ökning av positiva drogtester bland anställda och svårigheter att rekrytera ny personal som klarar drogtester. Den kriminalitet och svarta marknad som skulle försvinna finns kvar och växer tillsammans med den legala marknaden. Privatpersoner kan odla upp till 99 plantor för »medicinskt« bruk och sex plantor för fredagsmyset eller »rekreationellt« bruk. Denver Post rapporterar hur privatpersoner går samman och organiserar co-ops, stora gemensamma växthusanläggningar och odlar legal men obeskattad marijuana som säljs på den svarta marknaden till lägre pris. Ungdomar under 21 år utgör en betydande marknad eftersom cannabisbruket är utbrett bland just ungdomar.

I Seattle, Washington, rapporteras från high-schools att 25 procent av eleverna i högsta årskursen på en fråga medger att de kommit påverkade till skolan. Skolor börjar anpassa sig efter den nya situationen och ändrar i sin drogpolicy så att man inte längre stänger av elever som använder marijuana. Lärare berättar att de får förhållningsorder att inte göra något så länge en påverkad elev inte direkt stör lektionen och andra elever.

Alla kurvor pekar åt fel håll och Nadelmanns paradis är på väg att sluta i en folkhälsokatastrof medan marijuanaindustrins vinster skjuter i höjden.

Varför är förbudet viktigt?

Genomsnittsåldern för cannabisdebut inom EU är 16 år. Genomsnittsåldern för den som söker vård för sina cannabisproblem är 26 år. Det tar alltså tio år innan en ung cannabisanvändare själv upptäcker att hen har problem och behöver hjälp. Förnekelsen är stark, insikten kommer sent, konsekvenserna blir stora. Omgivningen däremot, ser vad som pågår långt tidigare. Ett exempel från en fallbeskrivning kan illustrera problemet.

»När X är 16 år började han tappa kontrollen allt mer. Han började i Y-gymnasiet och där förekom det otroligt mycket droger. Redan första dagen hade han gått iväg med fem personer från klassen och rökt. Han berättade också att det såldes mycket droger öppet här. Han berättar att det gick 15 personer i hans klass varav 12 använde droger. Här kom X på idén att skolan var ett bra ställe att öka sin drogförsäljning på vilket var det som hände. Han började nu hålla på frekvent med amfetamin och ecstacy. X beskriver också att hans yttre kontrollförlust börjar bli starkare och han vet inte riktigt hur han ska göra. Han lever fortfarande i förnekelse och tycker inte problemen är så stora som folk runt omkring tycker.«

Samtidigt visar forskningen att cannabisbruk påverkar den unga hjärnan negativt och ökar risken för skolk i skolan, dåliga betyg och avhopp. De elever som av andra skäl får kämpa extra mycket för att klara skolan löper störst risk att slås ut. Om vi inte ska vänta tio år på att en ung person själv upptäcker att hen har problem måste samhället ha möjlighet att kunna intervenera och ingripa genom en kombination av konsekvenser och stöd eller behandling.

Förbudet i narkotikastrafflagen mot innehav och användning av cannabis har tillkommit av just detta skäl. Lagstiftningen är inte minst ett stöd för föräldrar och skola men också nödvändig för att polisen ska kunna ingripa.

Vård och straff står inte i motsättning till varandra som kritikerna gör gällande. Tvärtom är förbudet och straffrättsliga påföljder ofta en förutsättning för att en ung person ska få hjälp. MUMIN-verksamheten i Stockholm har under många år varit ett lyckat och framgångsrikt exempel på detta. Liknande verksamheter finns även på andra orter. I en studie av ungdomar som kommit till beroendemottagningen i Linköping uttrycker de detta på följande sätt:

»Hade inte polisen kommit så hade jag inte kunnat sluta.« »Det är positivt att bli tagen för annars hade inte soc gjort någonting.« »Att polisen kom det var nog min hjälp eftersom jag hade tänkt att jag skulle sluta men att jag inte lyckades själv.«

Att polisen och inte sällan skolan upptäcker och ingriper men att socialtjänsten och vården tar vid är också grundtanken i den restriktiva narkotikapolitiken. Det har sannolikt bidragit till att narkotikaanvändningen bland svenska ungdomar är jämförelsevis låg. Samtidigt finns brister i den praktiska tillämpningen och narkotikadödligheten är dess största misslyckande. Lösningen på detta är inte en avkriminalisering eller legalisering. Problemet är inte att skola och polis upptäcker, reagerar och ingriper när ungdomar använder droger. Problemet är »glappet« mellan skola och socialtjänst, trubbiga påföljder och brister i samverkan mellan olika myndigheter. Vad som behövs är en kraftfull satsning på prevention, tidiga insatser och vård och behandling, men inom ramen för en restriktiv politik. Kunskapen, lagstiftningen och systemen finns, de behöver bara användas på ett klokare sätt.

_______________________________________________________________________________

Staffan Hübinette är författare och lärare i socialpedagogik.

Daniel Berg och Johan Berggren svarar: ”Folk dör, Staffan”.