Självförsörjningsgraden för livsmedel i Sverige kan vara allt från noll till 280 procent beroende på hur man räknar. Sårbarheten är däremot i det närmaste total. Gunnar Rundgren om ett system som borde göras om från grunden. Snarast.
Text Gunnar Rundgren.
Begreppet självförsörjningsgrad saknar en officiell definition i Sverige och myndigheter brukar inte använda begreppet. Istället använder man begreppet försörjningsförmåga. Ansvariga myndigheter som Jordbruksverket och Livsmedelsverket menar att detta innebär att Sverige ska kunna ”tillse att hela befolkningen har tillgång till den mängd och sammansättning av säkra livsmedel, inklusive dricksvatten, som behövs för att upprätthålla sin hälsa under minst en tremånadersperiod av höjd beredskap och samhällsstörningar”. Detta berör egentligen inte produktionen i lantbruket utan handlar mest om lagring och distribution. Det saknas konkreta planer för att förverkliga denna försörjningsförmåga.
Lantbrukarnas Riksförbund LRF brukar säga att ungefär hälften av maten som äts i Sverige är importerad, räknat i kronor. Importandelen är högst av fisk, frukt och grönsaker. Och kaffe, choklad och te förstås. Den svenska andelen av livsmedlen som konsumeras i Sverige ligger högst på mjölk, ägg, bröd och andra spannmålsprodukter och läsk. Jordbruksverket redovisar också marknadsandelar för ett mindre antal enkla produkter beräknat på vikt. Man sammanställer däremot ingen sammanfattande siffra över dessa marknadsandelar, eftersom man anser att det är missvisande att jämföra olika kategorier av livsmedel med varandra. Hur jämför man paprika, med vete eller köttfärs?
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se
