För 20 år sedan fanns de knappt på kartan. Nu är de tredje störst i riksdagen, snabbast växande parti, och det ideologiskt mest aparta. Ett stort, fett »varför?« har hängt över Sverige sedan valet 2010. Nu har det hunnits bedrivas forskning. Det statsvetare och psykologer kommer fram till borde få de övriga partierna att revidera sin taktik mot Sverigedemokraternas framgångar.

Av Johan Berggren

I en debattartikel i Dagens Nyheter presenterar statsvetarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne en undersökning som visar att de ökade ekonomiska klyftorna i Sverige ligger bakom ökat stöd för SD.
De nämner särskilt den så kallade arbetslinjen som regeringen Reinfeldt införde efter valsegern 2006, och finanskraschen 2008. »Arbetslinjen« innebar jobbskatte-avdrag och nedmontering av socialförsäkringar och a-kassa. Skillnaden mellan de med anställning och de utan blev i ett slag rejält större. När finanskraschen 2008 kom, ökade arbetslösheten – och extra mycket hos de med osäkra anställningar i låglöneyrken.

Forskarna delar upp svenskarna i »outsiders« och »insiders«, och i den undergruppen »osäkra insiders« – de syftar på graden av anställningstrygghet och ekonomisk säkerhet. I kommuner med många outsiders och osäkra insiders har SD högre stöd. Undersökningen visar också att representationen av de missgynnade grupperna är mycket högre bland SD:s politiker än i något annat parti, där outsiders och osäkra insiders istället är underrepresenterade. Forskarna spekulerar i att detta också kan locka väljare. Då SD:s väljare mer än något annats parti misstror politiker och de som framstår som samhällselit, lockas de av politiker som mer liknar dem själva.

Statsvetaren Sirus Dehdari undersöker också sambanden mellan arbetsmarknadsvillkor och SD-stöd, och kan visa att i gruppen lågutbildade svenskfödda arbetare ökar stödet för Sverigedemokraterna markant när de varslats om uppsägning. 31 procent av SD:s ökning i valet 2014 från valet 2010 kan ses som ett direkt resultat av denna effekt, menar Dehdari. Resultaten av de två statvetenskapliga undersökningarna stärker varandra: ökad ekonomisk osäkerhet på arbetsmarkaden ger ökat stöd för SD. Dehdari kan också visa att i de orter där varsel gett ökat SD-stöd har under perioden invandringen inte ökat på ett sätt som kunnat förklara den lokala ökningen. Samma sak kan Folke, Persson och Rickne visa i sin undersökning.
Opinionsanalytikern Markus Uvell ger mothugg på DN Debatt: SD:s ökade stöd beror visst på att de är motståndare till invandring, som de ser som mycket problematisk, framhåller han. Och tillägger att man kan vara motståndare mot invandring på riksnivå även om man inte sett så mycket problem i sin närmiljö.
Dessa invändningar motsäger dock egentligen inte de visade kopplingarna i socioekonomisk situation som statvetarna visar. Men de stämmer i sak, SD:s väljare är mycket negativa till invandring. Hela 98 procent menar att den är för kostsam för Sveriges offentliga utgifter, till exempel. De tycker också i mycket hög utsträckning att invandringen är den viktigaste samhällsfrågan.
Det kan bland annat utläsas av en rapport från Institutet från Framtidsstudier. 3500 personer, de flesta SD-väljare– har fått svara på många och utförliga frågor om sina liv, politiska åsikter och värderingar. Denna rapport visar inte, till skillnad från de två statsvetenskapliga, att SD-väljarna i allmänhet befinner sig i större socioekonomisk utsatthet än riksgenomsnittet: däremot att de upplever ett större utanförskap i samhället än de som röstar S eller M.
Rapporten finner också att SD-väljarna kan delas upp sig i två grupper: 57 procent hyser inte djupare rasistiska/främlingfientliga värderingar. Det gör dock 43 procent, där också flest uppger att de inte skulle rösta på något annat parti om de inte fick rösta på SD. Rapportförfattarna spekulerar i att denna »högxenofobiska« minoritet är SD:s »kärnväljare«. Man kan våga sig på en tolkning: hälften röstar på SD för att de är rasistiska nationalchauvinister, som partiets ledning. Den andra hälften har på något sätt blivit övertygade om att invandringen är ohållbart kostsam, hotar svensk kultur och ökar brottsligheten.

Många har kommit från Moderaterna. Men samtidigt finns en stor grupp som förut röstat S. I valet nu 2018 vann SD 26 procent av LO-medlemmarnas röster. Jimmie Åkesson gör verkligen det han lovade på ett besök hos borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala förra året: levererar arbetarröster till en högerregering.
Man kan tycka att det är märkligt att en så stor grupp röstar mot sitt egenintresse. Men de arbetare som röstar på SD ser inte ett parti som tillsammans med de andra borgerliga vill försämra arbetsrätten, urholka socialförsäkringssystemen ytterligare och pressa lönerna neråt. De ser ett land som dignar under bördan av en för stor invandring, där invandrare begår fler brott och har hotfulla vanor och värderingar. Och det är ju också vad de fått höra i medier, särskilt sedan hösten 2015, då under ett par veckor så många flyktingar nådde Sverige att myndigheterna blev överlupna.

Den »systemskollaps« som då deklarerades har följts av strängare asyllagar, och medial problematisering av invandring och invandrare, särskilt muslimer. SD-färgade propagandamediers vinklade stories läcker in i respektablare tidningar, man kan kanske prata om ett ihållande drev, där media i någon slags dåligt samvete att ha missat något, rusat mot att granska allt som har med »invandrare«, »förort«, kriminalitet och muslimer att göra. Samtidigt har under många år arbetarklassen osynliggjorts i medierna. Nedläggningar av arbetsplatser, stängningar av vårdcentraler, indragna bidrag, fattiga pensionärer är inte sexiga ämnen och blir sällan mer än notiser i de få lokalblad som finns kvar.

Sverige har idag bland de strängaste asyllagarna i Europa, och asylinvandringen är mycket liten. Samtidigt är statsfinanserna ramstarka. Det råder helt enkelt ingen kris, och denna icke-kris kan heller inte bero på en mycket liten invandring. Men den som hör S finansminister Magdalena Andersson säga att barnfattigdomen och bostadsbristen i Sverige beror på att vi tagit emot för många flyktingar kan ju lätt förledas att tro något annat. Samma finansminister har under senaste mandatperioden valt att betala av 150 miljarder kronor på en redan rekordlåg statsskuld.

För S är kanske den dolda boven i dramat, trots att man i valrörelsen framstår som garanten att hålla rasisterna motstånd. Reinfeldts arbetslinje föregicks av Göran Perssons försämringar av välfärden. Och de senaste fyra åren har det funnit gott om ekonomiskt uttrymme för välfärdsreformer. Som uteblivit. Istället har S jagat SD-väljare på samma sätt som M, att prata om »ohållbar« invandring, och skärpa asyllagar. Signalpolitiken är löjligt tydlig, men har funkat dåligt som röstmagnet.
De väljare som övertygats om att invandringen är roten till allt Sveriges onda kommer sällan att välja bort SD. Istället blir fokuset på invandring, gratisreklam för SD. Och den inkorrekta samhällsanalysen att invandringen är alltför kostsam och tär på välfärden normaliseras. Något annat som stärks av mediers och storpartiers acceptans av SD:s diskurs är rörelser ännu längre ut i extremhögern än SD. Sammanlagt fick denna (Alternativ för Sverige och Nordiska moståndsrörelsen) över 22 000 röster i riksdagsrörelsen, mångdubbelt fler än förra valet.

S borde fundera på om kameleontstrategin att leverera högerpolitik light och signalera tuffhet mot invandring verkligen är vägen framåt. Nu i valet fick det rödgröna blocket S+Mp+V historiskt låga 40,67 procent. Väljarnas känslor för en politik som säger sig vara vänster men länge visat något annat har svalnat till historiskt låga temperaturer. Nu riskerar högerpolitik rullas ut över Sverige istället, med stöd av ett parti som kommer berätta för oss att utanförskapet, den ekonomiska osäkerheten, fattigpensionärerna, barnfattigdomen och arbetslösheten som då kommer öka, beror på invandringen och invandrarna.
Och utan en stark och trovärdig berättelse som säger något annat, kommer ännu fler att rösta på Sverigedemokraterna.

---

RAPPORTERNA:
Economic Distress and Support for Far-Right Parties – Evidence from Sweden, Sirus H. Dehdari, Uppsala universitet
Economic Losers and Political Winners: Sweden´s Radical Right Ernesto Dal Bó, Frederico Finan, Olle Folke, Torsten Persson, and Johanna Rickne August 2018
Sverigedemokraternas väljare. Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? Kirsti Jylhä Jens Rydgren Pontus Strimling Institutet för Framtidsstudier Forskningsrapport 2018/2 Stockholm 2018

---