Det må vara över alla nyheter – men är det verkligen en nyhet att Putin anstiftar ett anfallskrig för att utöka sin makt? Nej, han har gjort det förut. I Tjetjenien, i Georgien, till och med i Ukraina, nyss.
Att han samtidigt förvandlar Ryssland från en auktoritär till en totalitär stat kan väl sägas vara lika mycket mål som medel för att genomdriva ett krig mot ett så kallat broderland. Det som förvånar mig mer än att Putinryssland beter sig som en brutal diktatur igen, är att så många först nu får upp ögonen för att det är en brutal diktatur.
Fram till 24 februari var det gangsterstyrda Ryssland en accepterad och flitig affärspartner, en god deltagare i den rikedoms- och maktgivande världskapitalismen.
Oligarkerna, rövarbaronerna, som stöttat Putin och berövat Ryssland rikedomar och demokrati i årtionden, kunde fram till 24 februari 2022 leva som sagoprinsar i hela världen, inte minst i EU. De lät bygga sina groteska jätte-yachter på europeiska varv, de köpte upp halva Londons innerstad, juveler i Paris och mode i Milano, satt sprätt på stulna miljarder på Rivieran och pengapumpade folksporten fotboll till en cirkus för ultraförmögna.
Tyskland, som nu ökar sina militärutgifter med 100 miljarder euro, byggde hela sin »energiewende« där kol och kärnkraft ska slopas samtidigt, på massiv import av diktaturen Rysslands fossilgas.
Boris Johnson besöker nu Kyiv och låter bestycka Odesa med sjömålsmissiler. Men hans Toryparti har år efter år manglat brittisk lag så att oligarkernas miljarder obehindrat ska kunna flyta in i brittiska företag, fotbollslag, egendom.
EU har kommit samman i solidaritet och stöd för Ukraina på ett sätt som säkerligen överraskat och stört Putin. Inte minst de ekonomiska sanktionerna. Som genomförts samtidigt som EU importerat gas, kol och olja från Ryssland för över 35 miljarder euro under samma tid som kriget pågått, hittills. Jag säger inte att det går att bara stänga av, eller att EU inte nu försöker hitta sätt att minska denna import. Men att de med öppna ögon gjort oss beroende av diktaturen.
Goda affärer sminkar över ont styre, även i svensk-ryska sammanhang. Carl Bildt, Moderaternas grand old man, sitter i Svt och är putinkritisk rysslandsexpert. För inte länge sedan satt han i Vostok Naftas styrelse och hjälpte med sina politiska förbindelser till att få gasledningen Nord Stream 1 byggd.
Magdalena Andersson skickar Boforsvapen till de ansatta ukrainarna – men rysk fossilenergi ska Sverige inte sluta köpa, Vattenfalls kraftverk i Tyskland är beroende av denna. Och när svenska Swedbank 2019 avslöjades ha tvättat minst 40 miljarder kronor åt ryska rövarbaroner, då ryckte ex-S-statsministern Göran Persson in som
styrelseordförande i banken. Fackföreningar och KF behåller sina medel i oligarkernas favoritbank.
Expressen avslöjar 30 mars att det under senaste årtiondet har skett 1000 affärer mellan svenska industrikoncerner och Rysslands krigsmakt.
Så när vi kartlägger vilka som stöttat Ryssland kan vi för all del visa fram den svenska radikalhögern där Sverigedemokrater vurmat för Putins homofoba, reaktionära styre, eller »vänsterkrafter» så USA-kritiska att de efter ett par dialektiska kullerbyttor ursäktar diktatorn Putin hit och dit.
Jämfört med kapitalismen är de småpotatis. Det som lett fram till ett krig, och ett katastrofalt försämrat säkerhetsläge för Sverige och hela världen, är att världens eliter inte bara låtit Putin hållas – utan tjänat pengar tillsammans med honom i årtionden.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
