Maria Robsahm trodde att något kanske skulle förändras med #metoo, men det som serveras oss som underhållning vältrar sig fortfarande frustande i sexualiserat våld mot kvinnor i parti och minut.
Av Maria Robsahm
Jag var en av dem som jublade när hela världen tycktes koka av #metoo. För ett ögonblick såg det ut som om något hände. Men idag har spåren av #metoo bleknat och försvunnit.
Efter att Harvey Weinstein åkt i fängelse, Jeffrey Epstein begått självmord (eller mördats) och hans donna Ghislaine Maxwell åkt i fängelse, så var det som en gigantisk THE END föll ner över alltihop. Det hade till sist gått illa för »the bad guys« och vi kunde nu streama en annan TV-serie.
Kanske den med zombies är bra? Eller varför inte se Game of Thrones igen, en Sagan om Ringen »för vuxna« – vilket betyder våldtäkter och ymnigt med nakna kvinnokroppar som dekoration. Det signalerar inte förtryck, det signalerar underhållning. Vi lever i en kultur som är marinerad i sexualiserat våld mot kvinnor som underhållning.
Vi är vana. Det är den bakgrund som allt annat utspelas mot. Jag tror att vi är så vana att vi inte ser det längre. Men vi kan se det om vi väljer att se det. Och att inte begripa att fiktionens sexualiserade våld påverkar oss är bara dumt.
En manusförfattare för en kriminalserie berättade att efter Weinsteinaffären verkade folk i branschen ha ändrat sig. Till att börja med iallafall. Det var som att folk plötsligt kunde höra vad de själva sagt i flera år på författarmöten.
»Ska vi inte ha en våldtäkt här?« hade någon föreslagit.
»Men den karaktären har redan blivit våldtagen«, påpekade någon annan.
Då grep chefen in.
»När våldtogs hon senast?«
******
Vi är människor och vi berättar historier – det har vi alltid gjort och kommer fortsätta att göra. Vare sig de presenteras som sanning eller fantasi formar det vi berättar för varandra hur vi ser på världen. I det som kallas mainstream underhållning idag är det ofta, väldigt kvinnor som misshandlas, förföljs, våldtas, jagas, lemlästas, mördas. Ofta med mycket litet kläder på sig.
Som försvar för övergreppen mot kvinnor i de fiktiva kriminalhistorierna så sägs det att de motsvarar hur det ser ut i verkligheten, hur det ser ut i naturen. Är det så det ser ut? Kvinnor är bräckliga, lätta byten och naturliga offer? Vi är i grunden som savannens antiloper – det är hemskt när vi blir uppätna, men det är naturligt?
Nej, det är inte naturligt. Vi är inga antiloper. Och dessa historier speglar möjligen en liten del av verkligheten, men mycket mer hur det ser ut i huvudet på männen som bestämmer vad som ska underhålla oss, det är världen sedd genom ett traditionellt manliga heterosexuellt fantasifilter, där kvinnor ska anfallas/skyddas, åtrås och förfäras över.
Våldet ursäktas ibland med att den skyldige ändå åker fast till sist. På vägen dit kan fruktansvärt våld utspela sig, men eftersom »det slutar bra« så är det ursäktat, ja, till och med en förutsättning för att det ska kunna sluta bra.
Vi här i Skandinavien har lett utvecklingen, med Bron och Förbrytelsen (som blev The Bridge och The Killing). Självaste Stieg Larsson låter sin hjältinna Lisbeth Salander utsättas för en brutal våldtäkt i första Millennium-boken. Det hör liksom till i det som kallas Nordic noir. »Killing women i Scandinavia« kunde det också hetat.
I en artikel i The Guardian härom året skriver Zoe Williams att extremt våld mot kvinnor har blivit stapelvara i tv-kriminalhistorier. Hon citerar en anonym manusförfattare som på ett författarmöte fick följande fråga: »Här är premissen: en kvinnas kropp hittas naken insvept i plastfolie, hur fortsätter vi härnäst?«
Idag finns boken. Så här säljs den in till läsarna: »Her body is broken. Wrapped in plastic. Dumped on the side of the road. She is the first. There will be more.« /Dead End Girl (Violet Darger FBI Mystery Thriller Book 1). Känns igen på nåt sätt. Hur många procent av deckare/thrillers öppnar inte med denna stympade kvinnokropp? Det handlar om en specifik uppsättning klichéer som förminskar kvinnor på konkreta sätt. Det handlar om att kittla genom att objektifiera och sexualisera kvinnokroppen. Så det är uppenbart att det är pornografiskt. Men inte vilken porr som helst, utan våldsporr, nekrofili, maktfantasier.
Att det i berättelsernas diskurs är något dåligt med sexualiserade kvinnormord gör att våldsporren kan serveras som legitim underhållning. Den lilla moraliska frisedeln.
»Kvinnan hittas naken, en sexig död kvinna«. Nej, men usch då! »Låt kommissarie XX ta en titt på kropppen. En noggrann titt. Det är väl för hemskt vad naken och våldtagen hon är. Jaa. Titta bara.« Att kommissarie XX sedan hittar den stygge förövaren och dödar honom också tvättar inte bort det faktum att vi åter serverats sexualiserat ultravåld mot kvinnor som underhållning. Det finns enighet om att våld mot kvinnor i det verkliga livet är dåligt. Det finns en nästan lika stor enighet om att det är en av de viktigaste ingredienserna i vår underhållning.
Men det är fiktion, säger du. Javisst. Berättelser som formar vår syn på världen, våra roller i samhället. Polisen är god. Kvinnan är död. Eller ska snart dö. När jag ser en deckare där en kvinna ensam går på en trottoar, då vet jag att hon ska bli överfallen. Inte så att vi kvinnor går omkring och är rädda hela tiden eller att vi blir rädda när vi ser en kvinna bli mördad eller våldtagen i en kriminalserie. Snarare handlar det om kunskap, att vi vet hur det kommer att gå i den här deckaren också. Och denna kunskap spiller över i verkligheten.
Påverkar hur vi ser på den där kvinnan som går där ensam på trottoaren. Om du är den kvinnan. Om du är en man. Det kan inte hjälpas, våra blickar är inlärda.
Vi kan berätta andra historier.
Det är möjligt.
Och vi bör ställa frågan: cui bono? Vem gynnar det här?
Maria Robsahm
