14 juni, 2011
Sommarlov – en dörr som slår upp på vid gavel. Frihet. Frihet till vad?
Av Kristian Lundberg
Den som skriver blir en dubbelgångare. Han blir ibland rent av en gengångare. Du skriver och återvänder till platser, människor och händelser.
Du lever som en skugga i ditt eget liv. Vidrör föremål som för länge sedan imploderat. Vidrör människor som knappt ens länge är minnen.
Du skriver för att namnge det som är namnlöst; förstå det som sker omkring dig. Så blir denna tidiga morgon i Malmö genomkorsad av mina minnen. Den som skriver återkallar världen.
Det som sker förvandlas också till det som skedde. Nu är det strax efter fyra. Det är tidig morgon. Ja. Det är så enkelt.
Efter det att jag skrev om min mor, om min uppväxt och om varför det var så självklart för mig att återvända till kroppsarbetet (Yarden) så upptäckte jag allt det som jag inte hade talat om. Jag ligger kvar i sängen; bara andas. Under en kort stund återskapar jag verkligheten: ja, fortfarande är jag nykter. Det finns idag ingen som jagar mig. Det finns ingenting som jag jagar. Andas ut. Friheten är i rörelse. Trots det: den här känslan av främlingskap omger mig. Det är så sant. Hemma ingenstans. Hemma bara i rörelsen. Ljuset kommer glidande in över Öresund. Havet blir långsamt varmare. Utanför fönstret: fåglar genomborrar verkligheten. Huset sover. Pojken rör sig, pratar. Det är stilla, självklart och det är en skugga som hinner ikapp mig, igen och på nytt. Det är morgon och jag kommer aldrig längre bort från mig själv, än att jag hinner ikapp den som jag har blivit – minnet av den som jag tvingades vara.
Nu är det sommarlov; en dörr som slår upp på vid gavel. Frihet. Frihet? Frihet till vad? Frihet från vad? Den som är fattig är inte fri. Den som är fattig begränsas hela tiden.
En sommardag kom Kronofogden för att mäta ut inventarierna i vår bostad. Jag minns det fortfarande. »Nej, ni har ju ingenting«. Detta var en erfarenhet jag delade med mina vänner. Ingenting jag pratade om i skolan. En annan sommardag sade min mor att det inte längre fungerade, att jag skulle låsas in på en ungdomsvårdsskola. Låt mig få förklara. Nej, vi följde aldrig med på skolläger eller klassresor. Nej, för oss var sommarlovet allt som oftast en oändlig rad av meningslösa dagar; ett slags irritation som låg under huden, ett hat ingen av oss kunde artikulera. Inte då. Det tog sig andra uttryck. Och gör så fortfarande, även om min frihet nu rymmer ett större område.
Nej, det blev inget seglarläger, ingen utflykt med fältbiologerna, ingen resa till Medelhavet. Vårt område var aldrig större än att det nådde bort till utkanten av Rörsjöparken, Värnhemstorget.
Sommarlov. Låt mig sammanfatta. Busskorten var inte längre giltiga och det fanns ingen skollunch att äta. Man var hungrig och ensam, omgiven av andra som var hungriga och ensamma. Så blir det så märkligt när jag lever tätt intill min son som lever ett helt annat slags liv än det som tvingades på mig. För honom blir sommarlovet en oändlig frihet; för oss var det precis tvärtom. Aldrig kände vi fattigdomen så tydligt som just då – när alla lämnade staden och bara vi fattiga barn fanns kvar och befolkade torgen, parkerna, portuppgångarna. Så också nu när jag ser klasarna av spensliga tonåringar kretsa omkring i city, oroliga som fladdermöss. För oss var den stora friheten familjen Pedersens vardagsrum (området Zenith) där man kunde röka på i lugn och ro, i alla fall om man bjöd föräldrarna på en knes.
Så var vi förutbestämda att föra fattigdomen vidare, ofriheten. Det var först när jag hade förlorat allt som jag kunde börja återskapa mitt liv. Så. Det vilar en skugga över denna dag när sommarlovet öppnar sig på vid gavel. Vi rör oss under samma måne och når olika stränder.
Kristian Lundberg författare. Hans senaste bok är Och allt skall vara kärlek (Ordfront, 2011). Den prisbelönade romanen Yarden kom 2009.
Publicerad i Ordfront magasin nr 4/2010.
