Från barndomens fågelteckningar i morfars ateljé gick vägen via 90-talets datorspel- och programmerar-subkultur till Simon Stålenhags idag världsberömda hyperrealistiska hallucinatoriska visioner av framtider och alternativa verkligheter där tekniken slagit fel och kastat samhällen över ända. Ordfront Magasins Jesper Huor träffar Sveriges främsta science fiction-konstnär och författare, av en slump samma dag som det står klart att han fått kontrakt på en stor Hollywoodfilm.

Text: Jesper Huor. Bilder: Simon Stålenhag ©

Nyheten publiceras bara timmar innan jag ska träffa Simon Stålenhag – fredagen 15 december –  hans nya konstbok Passagen eller The Electric State ska bli film i Hollywood.
Rättigheterna har köpts av filmbolaget Russo Brothers och tilltänkt regissör är Andy Muschetti, aktuell med nyinspelningen av »Det«.
– De hade verkligen läst boken och intresserat sig för texten, berättelsen, och inte bara tittat på bilderna, säger Stålenhag.

Han är van vid att folk ibland blir så uppslukade av bilderna att de inte läser texterna – men hans böcker består av både text och bild som tillsammans utgör en helhet.
– De ville göra just den här historien. Det var avgörande för mig.

Filmdealen är förstås en stor sak för en 33-årig svensk sf-artist, men kommer inte som en överraskning.
– Det varit ett stort intresse från Drömfabriken för min nya bok, säger Stålenhag.

Han kom nyligen hem från en resa till Los Angeles där han och hans svenska agent träffat en rad filmbolag och producenter.
– De har försökt överträffa varandra med smicker, med argument om varför just de och inte någon annan ska få göra film av min bok.
Själv ska Simon Stålenhag vara exekutiv producent i den kommande filmen.
Han kommer ha ett övergripande konstnärligt ansvar, men inte jobba på detaljnivå eller regissera, vilket innebär att han kan fortsätta bo i Sverige.
Någon lust att flytta till Hollywood har han inte.
– Jag trivs bra här.

Vi ses på restaurang Il Forno på Kungsholmen i Stockholm.
Han har precis avslutat en lunch med Tomas Härenstam, utrikesjournalist som startat en parallell karriär som projektledare för Fria Ligan, ett förlag som ger ut rollspel, skräck och science fictionlitteratur – en liten nischad uppstickare i den krisande förlagsvärlden, som skickligt lanserar sina produkter via crowdfundingtjänsten Kickstarter.
Det är på Fria Ligans förlag som Simon Stålenhags tre böcker kommit ut. Alla har lanserats genom Kickstarter – och alltså finansierats redan innan de kommit ut – genom donationer och förhandsbeställningar från fans över hela världen.
– Jag var skeptisk första gången. Ingen kommer väl köpa den här skiten, tänkte jag. Och sen … på bara en timme hade vi vi full finansiering. Det var otroligt.
Det är inte alla böcker som funkar att crowdfunda, men Simon Stålenhags visuella berättelser har en dragningskraft som tilltalar en bred publik, eller snarare en smal men ändå relativt stor, och framförallt hängiven, global publik.

Man kan fundera över den där dragningskraften.
Kanske kunde man beskriva Stålenhag som en dataålderns Edward Hopper, vars motiv – gåtfulla maskiner och varelser i ödsliga, vardagsgråa landskap, väcker känslor av melankoli och förundran.  Stilen är distinkt, närmast hallucinatorisk i sin hyperrealism, men uttrycket inte artificiellt, utan analogt. Tittar man närmare på bilderna kan man se enskilda penseldrag, urskilja dukens fibertextur.
Men det är en illusion. Eller skickligt hantverk. För även om Stålenhag började med penna, papper och penslar är han numera en helt och hållet digital målare.
Tekniken är superb, men det finns många sci fi-illustratörer som är tekniskt skickliga, så frågan är vad som gör hans bilder unika.

Finns svaret i Stålenhags konstnärliga bakgrund? Han är långtifrån en fanboy som målat rymdskepp sedan han var fem år, hans rötter finns i landskapsmåleri, i fågel- och naturstudier. Kanske är han först och främst en landskapsmålare?
Människorna i hans bilder – ofta barn eller tonåringar – är nästan alltid bortvända, små utsatta gestalter som står inför väldiga vyer och maskiner.

Intervjun fortsätter hemma hos Simon Stålenhag.
Han bor i en liten en etta med kök nära Fridhemsplan, påfallande blygsamt med tanke på hans framgångar. I köket sitter hans fru sångerskan Josefin Peters och komponerar musik på sin laptop. Musikaliteten delar hon med sin man, som utöver skrivandet och bildskapandet gärna komponerar stämningsfulla ljudlandskap, en sirlig ambient.

Vi slår oss ner i det kombinerade vardags- och sovrummet. En säng trängs med en lädersoffa, ett skrivbord, en keyboard samt travar av böcker och DVD-skivor. Här – på en digital ritplatta – skapar han sina bilder.

Simon Stålenhag föddes 1984 och tillbringade sina första tio år på Mälaröarna, vars landskap fortfarande är viktiga för honom.  Han började rita när han var mycket liten.
Morfar var tecknare på Lantmännens Riksförbunds reklambyrå Landia och la snabbt märke till barnbarnets talang och uppmuntrade den. De stod varandra nära och tillbringade mycket tid tillsammans.
– Jag kunde sitta en hel helg i hans teckningsstudio och rita. Hans skåp var fulla med Staedler-pennor, obrutna kartonger han hade köpt på butiken Robert Matton. Jag fick ta hur många jag ville, kartong efter kartong. Han sa aldrig ett ord. Han sa inte heller så mycket om det jag gjorde, bara att det var jättefint och satte upp det på väggen. Han hade säkert kunnat komma med en massa tips, men det var han ju smart nog att inte göra.

Vad ritade du?
– Hajar. Och Fåglar. Och sen jättemycket mer fåglar. Och sen bara fåglar …Simon började med akvarell när han var nio. Blev fågelskådare och fältbiolog. Beundrade och studerade klassiska svenska landskapsmålare som Gunnar Brusewitz och Lars Jonsson. Målade sådant som finns – sådant han såg på Mälaröarna. Inga robotar, inga rymdskepp. Och han blev allt skickligare.
– Jag ritade inga robotar alls när jag var liten. Inte en enda liten robot!

Artikeln fortsätter. Vill du fortsätta läsa? Lås upp genom att köpa numret eller bli prenumerant! Klicka här!