Avancerad teknik hjälper fram förintelseöverlevares vittnesbörd i effektiv utställning.

– What do you remember from the uprising in the ghetto? (Vad minns du från upproret i ghettot?).
Pinchas Gutter lyssnar uppmärksamt på min fråga, tänker efter och svarar. Han är 86 år gammal, och genomlevde som barn Förintelsen. Den gamle mannen, sobert men avslappnat klädd i en blå tredelad kostym, berättar målande, på engelska med lätt brytning.
Om de sista tre veckorna de tillbringade i en hemmagjord bunker medan de hörde striderna ovanför sig. Hur familjen till sist tvingades ut ur bunkern med hot om gas. På min förra fråga fick jag veta hur läget för de 500 000 inspärrade i ghettot sakta förvärrades: 100 000 svalt ihjäl eller dödades innan ghettot skulle rivas och invånarna skulle transporteras iväg för att mördas.
– I början fanns där små krogar, som liten pojke kunde man se in på folk som drack vin och sjöng, små verkstäder och butiker, vi hade själva en liten kiosk där vi sålde vinet pappa tillverkade. Sen plötsligt kom ett par bilar, cabrioleter, med tyska officerare som sköt på måfå på folk på trottoaren med sina pistoler.
Nej, jag har inte träffat Pinchas Gutter på riktigt. Men han är en av de två utvalda förintelseöverlevarna som intervjuats grundligt i sammanlagt en vecka, och filmats med en speciell teknik. Vars svar sedan hanteras av en AI. Så nu kan man sitta framför en extremt högupplöst skärm och fråga vad man vill, och han svarar. Det finns tydligen möjlighet att göra utställningen med ett hologram i stället, men jag är nästan glad att Historiska museet i Stockholm valt den enklare (och antagligen billigare) bildskärmen: detta är tillräckligt nära »the uncanny valley«, fenomenet när robotar blir för lika människor och kuslighet uppstår. Och ämnet som den minnesgode och formuleringssäkre Pinchas Gutter (som i dag bor i Kanada) berättar om i detalj är kusligt nog. På utställningen finns också full databastillgång till Shoa Foundations över 50 000 videodokumenterade vittnesmål (Steven Spielberg var en av initiativtagarna och tidiga finansiärerna till arkivet i samband med inspelningen av filmen Schindler’s List). Samt, och inte minst, 15 videodokumentationer med svenska överlevare.
Men vad gör denna samtidshistoria på Historiska museet, som väl ska vara ett arkeologiskt museum? Lugn, de har fått sitt uppdrag breddat. Och Speaking Memories rymmer även föremål från en utgrävning. Ett vitrinskåp visar vardagsföremål från 1940-talet, från Lovön utanför Stockholm. Där låg ett av de 120 flyktingläger som hyste 185 000 flyktingar i Sverige strax efter andra världskriget, det var dit de flesta överlevarna först hamnade. Att Sveriges största flyktingläger någonsin låg i lilla Doverstorp utanför Finspång, hur många visste det?
Utställningen är inte stor, men sober och effektiv. Med tonvikt på vittnena, deras berättelser. Det är bara att lyssna. Snart lever ingen som var med längre. Kan vi lära av historien? Vi kan försöka. Det är vår plikt.

---

Johan Berggren