Ledare

Exilens erfarenhet

Intellektuella har genom historien har påpekat att välja författarskapet är att välja en sorts mental exil, att ställa sig utanför sammanhang och betrakta, beskriva och förstå. Kanske bidrar detta det faktum att just intellektuella först drivs i exil, det som gör dem misshagliga och farliga i odemokratiska staters ögon. Att de tar sig rätten att berätta sin version av verkligheten.
Vi har frågat en rad författare och poeter i Sverige idag om vad exilen är. För dem själva, i allmänhet, hur den påverkat deras litteratur. Det blev det här numret av Ordfront litterära magasin. Ämnesvalet kan förstås också ses mot bakgrund av den politiska situationen i Sverige idag.
Efter valet kom högerpartier överens med det stora radikalhögerpartiet om ett avtal, större än regeringsförklaringen, där de skriver ut vad de vill politiskt med Sverige. Avtalet genomsyras av en stor avsky för det utländska, kommande från invandrare. Vårdsökande och asylsökande ska inte få tolkhjälp. Sverige ska knappt ta emot en enda flykting, och de som kommer ska få så lite chans att stanna som möjligt.

Ja, du har läst om Tidöavtalet förut. Bort med hemspråk. Folk ska utvisas för minsta lilla, de som varken är kriminella eller har »dålig vandel« ska ändå gärna fås att »återvandra«. Medborgarskap ska sitta löst, och inga uppehållstillstånd ska vara permanenta.

Allt andas en skräck för det osvenska, en övertygelse om att det är skadligt, och en övertygelse om existensen av en renodlad svenskhet, och att den besitter högre moraliska och samhälleliga värden. 

Låt mig stilla påminna om att under de nationalstatsformativa åren 1860-1920 flydde en fjärdedel av svenskarna från Sverige. Medan populasen svalt och försökte komma undan armodet på alla sätt, utropade överheten med svällande bröst Sverige unika, storståtliga härlighet.

Vikingavurm, porträtt av diverse hjältekonungar, svenska vetenskapliga och litterära »genier«, ett enhetligt språk, enhetliga traditioner, allting lanserades uppifrån på samma sätt som i många länder i Europa. Man kan till och med säga att rasismen kom ur ett behov att hävda och hylla den nationella särarten, unikheten, »renheten«.

När demokrati infördes kunde brösttonerna minska. Solidaritet, moder-nisering och jämlikhet tog plats som centrala nationella projekt istället. Det vi ser nu är en återgång till fördemokratiska visioner.

Att göra den sena 1800-tals-överhetens propagandabild av Sverige till vision för samhällsbygget 2022 är lika idiotiskt som farligt. Diskrepansen mellan visionen och den faktiska verkligheten i landet 2022 är alltför stor. Det statliga våld som kommer behöva appliceras på det verkliga folket i det verkliga Sverige 2022 blir alltför stort. Och hemskt onödigt.

Den demografiska förändring som pågår i Sverige är varken kataklysmisk eller farlig, som radikalhögern så förtvivlat vill påstå för att börja kunna separera människor i närande och tärande, goda och onda – äkta svenskar och oäkta. Avgörande blir hur man hanterar förändringen. Solidaritet, öppenhet och jämlikhet är lika viktigare som någonsin, för att motverka segregation och ekonomiska klyftor. Och en kulturpolitik som inte syftar till exkludering.

Som del i dessa bittert paranoida Tidöförslag ser jag även det om en svensk kulturkanon. Det är handlar inte om någon välmenande kulturell best-of-lista, vilken bibliotekarie som helst kan ge dig en sådan, utan ännu en »äkta svensk«-gräns att dra mot det oäkta. För att göra kulturen till ett tillhygge ovanifrån.

Men så ser inte kulturen ut, och så ser inte Sverige ut. Här blandas kulturer konstant, och friskt, och det är inte illa eller oäkta. Det bara är.

Två miljoner svenska medborgare är idag födda utomlands. De kommer inte återvandra eller försvinna på något annat sätt. Om staten med exkluderande lagar försöker skapa ett »de« mot ett äktsvenskt «vi« av var femte person i landet kommer kulturen göra motstånd, och fortsätta medskapas av alla. Kultur flyter och flyger lätt över gränser, liksom den kan hämta näring ur rötter. 

Låt mig retas genom att föreslå »den osvenska svenska kulturkanonen«: en lång lista på fantastiska svenska kulturskapare med osvenskt klingande namn, från Theodor Kallifatides till Tarik Saleh. Men ändå inte. Det är öppenheten som är fruktbar – inte uppdelningen.

Exilkulturen är idag en del av den svenska kulturen. En del av det verkligt verkliga folket, och det de skapar är vitalt och del i allas vår rikedom. Vad vi bör göra i det verkliga Sverige 2022 är att hålla fast vid vad som gjort tillvaron här så dräglig globalt och historisk. Solidaritet, frihetssträvan och intellektuell och kulturell öppenhet.

Och leva så gott vi kan tillsammans, istället för att påbörja en plågsam strävan mot någon kulturellt enad och rasren fascistfantasi. I en sådan skulle många börja känna sig i exil i sitt eget hemland – en erfarenhet som svenskar som flytt från diverse diktaturer kan vittna om. Låt oss ta deras varningar på allvar.

Johan Berggren

Svensk-arabisk språkrikedom

I Sverige 2022 har 400 000 människor arabiska som ett av sina modersmål. Detta faktum planerar Tidöregeringen möta med att … få se nu … slopa hemspråksundervisning och tolkstöd i vården, med mera. Mot all pedagogisk forskning, mot vårdpersonals protester. Det är svårt att se det som annat än kulturellt hat, kontrafaktisk strävan mot kulturell renhet, och något som i praktiken kommer skapa lidande och segregering. Som kulturell motvikt till denna separatistiska politik kan vi väl ställa den nya kritikerhyllade svenska långfilmen »Boy from heaven«, som utspelas på arabiska, av den svenska succéfilmskaparen Tarik Saleh med svenska filmstjärnan Fares Fares.

Eller, i mer blygsam skala, de sidor i detta nummer av OLM där vi publicerar Rasha Alqasims essä på både svenska och arabiska.

Medarbetare

Vi gjorde detta nummer och tycker till om förslaget om en statlig kulturkanon

Vi ber en rad författare verksamma i Sverige att dela sina upplevelser, erfarenheter och lärdomar av att hamna i exil, verka som författare skild från sin uppväxt och ursprungsland.

ANA L Valdés 

är författare och journalist som flydde från militärdiktaturen i Uruaguay till Sverige. Här har hon arbetat på bland annat DN Kultur, översatt svensk skönlitteratur som Karin Boye till spanska och skrivit flera böcker, bland annat Er tid skall komma (2008) om sin fängelsevistelse och tortyr i hemlandet. Ett nyskrivet manus till romanen Tolken letar som bäst forläggning. 

»Jag är helt emot en statlig svensk kulturkanon liksom alla andra kanon.

Den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom försökte slå fast en västerländsk litteraturkanon, det blev en lista på 26 författare där återfanns få kvinnor eller dissidenter.

Staten bör inte vara delaktig i skapandet av någon kulturell kanon. Det är exkluderande och sätter gränser och skapar falska myter av ursprung och nationell tillhörighet. Ett tankehaveri och ett fåfängt försök att konstruera ett ovanifrånstyrt narrativ.«

Jasim Mohamed

föddes 1962 i Ur i Irak.

Han översätter både poesi från arabiska till svenska och från svenska till arabiska. Bland annat har han till arabiska översatt Trilogin av Bruno K. Öijer, poesi av Hanna Nordenhök och barnböcker. Från arabiska har han översatt Brev från isoleringscell 13 av den syriska poeten Faraj Bayrakdar och Ett hjärta av torkad lera av Rasha Omran. 

Han debuterade 2005 som poeten med diktsamlingen Övningar in i ett annat språk (Faedler förlag), och är aktuell med diktsamlingen Uppror mot ingen (Bokförlaget Edda).

2010 fick han Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands. 2022 fick han Samfundet De Nios vinterpris, samt tilldelades Klas de Vylders stipendium.

»I den här frågan tycker jag att staten inte ska behöva blanda sig, inte minst när syftet är nationalistiskt. Däremot, för mångfaldens skull, tycker jag att svenska språket behöver förstärkas mot invasionen av engelskan.«

Rasha Alqasim

är poet och journalist, född i Samarra, Irak, 1989. Sedan 2014 bor hon i Göteborg. Rasha al-Qasim tillhör en grupp unga irakiska poeter som har fått en hel del uppmärksamhet i Sverige.

2017 gav hon ur Jag matar kriget med de jag älskar
(10-tal) 2018 fick hon Karin Boyes litterära pris. Hon arbetar till vardags på bibliotek.

»Jag tänker att idén att klassa böcker som bra eller mindre bra eller dåliga är begränsande och skapar mer orättvisa och mindre lust för läsning.«

Andreas Lundberg

är författaren bakom romantrilogin Ofarbar tystnad (2019), Storm i den pelare som bär (2016) och Gerontion (2021), Dessa har prisats med Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare, Aftonbladets litteraturpris och Tidningen VI:s litteraturpris. Han är också översättare och skriver ibland litteraturkritik i Ordfront magasin. 

»En statlig kulturkanon. Ja! Med de 7 000 viktigaste verken sedan Floden. Jag skulle även gärna se motsvarande kanon för filosofi och teologi (främst på grekiska och latin självfallet). Alltsammans ska tentas av var femte år, och kuggar man blir det förstås landsförvisning.«

Masha Malekmarzban

är en iransk författare, journalist och översättare. Numera befinner hon sig i Linköping, som exilkonstnär enligt ICORNs fristadsprogram.

»Under mina månader i Sverige har jag sett att biblioteken här är fulla med lättillgänglig litteratur där barn och vuxna själva kan hitta sina favoriter. Med det sagt – att välja specifika böcker och författare för en litteraturkanon blockerar demokratin. I praktiken tar man då bort delar av författarskap, utan att låtsas om det.«

Elin Labba

är samisk författare och journalist. År 2020 tilldelades hon Augustpriset för sin fackbok Herrarna satte oss hit, i vilken hon samlat berättelser om tvångsförflyttningarna i Sverige. 

»Jag är rädd att en statlig kulturkanon skulle leda till ännu mer likriktning i ett litterärt landskap som, redan som det är, har för lite mångfald och bredd.«

Robab Moheb

Robab Moheb föddes 1953 i Iran, kom som politisk flykting till Sverige 1992. Hon är en av samtidens mest uppmärksammade persiska författare. Hon började som poet på persiska, började senare att översätta och skriva även på svenska, samt även skriva romaner och facklitteratur. Hon är utbildad till och verksam som specialpedagog. En fullständig lista över 30-talet egna och översatta verk på de två språken finns bland annat på Wikipedia.

Eugene Wolynsky

född 1970 i Kiev är ukrainsk-svensk poet, översättare och musiker.

» Förslaget låter oskyldigt, men jag har ingen anledning att lita på det. Det är ambition med den klassiskt bakåtsträvande tonen. Risken är att det blir som i Ryssland – att forum öppnas för antisemitiska tankar att etableras i, då viss litteratur hör till den ›klassiska‹.«

Clara Wanders

är journalist med en bakgrund i utvecklingsstudier. Under hösten praktikant på Ordfront magasin. 

»Jag tycker att en kulturkanon, statlig eller inte, bör återspegla hela landet och representera en bredd erfarenheter och aspekter hos befolkningen.«

Prosalyrik

13 aspekter av exil

Av Jasim Mohamed

1
Går det att närma sig en exil med en sammanhållen berättelse, en text som säger allt om den jag är, den jag har blivit, den jag inte har blivit tack vare flykten, om platsen jag drevs ifrån, om människor jag skildes från? Vad blir det då för berättelse? Går det att åstadkomma en sådan text utan att det blir en myt, en dödlig myt? 

2 

Om exilen var en varelse vad skulle den då vara, en best eller ett kramdjur, kanske bådadera? En Hulken! Om du inte retas med den är den vänlig, harmlös och kan kanske till och med vara en kraftkälla. Men om den skulle ligga framför mig sjungande på sin sista vers med rosslande korta andetag skulle jag bara vara likgiltig, kanske även glad. 

 3 

Exilen är praktik, ögonblick av tillbakahållen gråt och tomhet som ger sig till känna vilken tid som helst på dygnet, livsprocesser som stannat av, avbrutna livscykler.   

4 

A 

Exil betyder att du lever ett dubbelliv; ett i dagsljuset och ett i drömmar/mardrömmar. Ett tredje med oändlig variabilitet, det är det liv man kunde få ifall livet hade gått sin gyllene gång, dvs om jag aldrig tvingats återvända till min barndomsplats enbart i mardrömmen. 

B 

Min historia som landsflyktig är lika mycket privat som allmän berättelse. Vem som helst kan bli obotligt sysselsatt med fantasier kring det liv som kunde ha varit ett alternativ för det liv man har. Vem som helst kan befinna sig uppe i en underbar eller djupt miserabel tillvaro och plötsligt känna att man bara fördes dit av strömmen. Det egentliga livet man hade drömt om som liten eller ung är blott en vacker tanke. Platser och människor som skulle vara en del av det alternativa livet är utom räckhåll för sinnena.  

5 

Häromdan hörde min storasyster av sig. Hennes omedelbara ärende var att erbjuda mig ekonomisk hjälp utan att jag på något sätt hade klagat vare sig inför henne eller inför någon annan överhuvudtaget. Jag har det bra, bättre än miljontals människor både i Sverige och i andra delar av världen. Men nyheterna om energikrisen och de stigande levnadskostnaderna i Sverige verkar ha nått Irak på omvägar. Kanske en sverigedemokrat åkt runt i Irak och delat flyers om saken. Det gjorde henne orolig för sin lilla brors och hans barns tillvaro.  

När jag slutligen tilläts bedyra vår ekonomiska stabilitet (och Sveriges förmåga att hantera kriser utan att säga hur) kom vi in på andra saker. Vi tillhör inte de minst bemedlade. Vi har det bra än så länge. 

Nu är det omvända roller. Under de mördande sanktionerna mot det irakiska folket på 1990-talet var det jag som skurade toaletter i Stockholm för att skicka några slantar till mina närmaste anhöriga så de kunde överleva. Exilen är inte alltid hemsk. 

6 

Efter samtalet kom det jag missat i mitt liv över mig som ett skyfall och jag drunknade i motstridiga funderingar. Frågan om exil har alltid dykt upp i små skurar och duggregn. Då jag i dessa tillfällen fäste blicken på exilens varma, inspirerande sida och förklarat den inte bara som en naturlig utan även en nödvändig del av människans existens. Jag satte mig själv i ett större sammanhang. Det är kanske en bra överlevnadsstrategi. 

Sidan som lämpade sig för att vara upphov till sorgsna stunder och klagosånger förklarade jag däremot som abstraktion. 

7 

Jag har glömt hur det känns att omfamna en syster, att kyssa hennes hand, önska henne Glad eid, äta helgmåltider tillsammans. Jag vet inte hur det känns att komma med en present, följa med till läkare, ta hennes inköpslista och komma hem med allt hon önskade, att gå tillsammans till begravningsplatsen, lägga några blommor på vår lilla systers, lillebrors och våra föräldrars gravar, att tillsammans minnas med skratt eller gråt våra barndomsdagar, de löjliga situationerna som skapats av missförstånd och misslyckade försök till att förmedla något med kreativa formuleringar.  

Jag kan bara ana hur det är att begrava en far eller en mor, att minnas deras bröllopsdag och deras födelsedagar. Jag vet inte hur man beklagar sorgen. 

Jag är som kommen från ingenstans. En förvildad människa.  

8 

Jag har den övertygelsen att varje exil är unik, unik i både sina känslomässiga stunder och sin lärdom. Min exil är knappast helt påtvunget som Dantes och Nazem Hikmets eller självvald som Etel Adnans. Den liknar bara sig själv och inget annat. Som liten drömde jag om att upptäcka landet bortom motorvägen. Vid tiden då jag tog studenten hängde livet i en skör tråd om man var politisk medveten. Framför mig fanns en enda väg. Ut. Så började min exil och resa till landet bortom motorvägen. Den vägen var enkelriktad. 

9 

Min exilhistoria i korthet: Jag lämnade mina föräldrars hem i ett litet samhälle i södra Irak 1980, 18 år gammal. Efter studier i Balkan och arbete i Grekland kom jag hit augusti 1990 och ansökte om asyl. Jag fick ett par sängkläder, bland annat ett blommigt påslakan. Jag vårdade dem så fint att de överlevde en massa händelser, men framför allt en sådan våldsam återkommande mardröm: Jag åker till min hemstad för att hälsa på mina föräldrar. Men blir jagad så fort jag anländer. Jag kommer aldrig fram till deras hem. Mardrömmen höll på i åratal.  

När jag fick svenskt medborgarskap kom jag äntligen in. Där såg jag min far. Det kändes som om jag slutligen kunde gå in i sorgen efter hans död och bearbeta den, kunde börja ett liv med mindre mardrömmar.  

När Iraks diktatur störtades gick det blommiga lakanet sönder. Det tog jag som ett tecken för slutet på min exil. Tingen blir nästan laddade med religiösa symboler. Jag kunde återvända på riktigt. Och när jag återvände var jag inte hemma.  

10 

Häromdagen fick jag höra att en familjevän med judiska föräldrar berättade hur hennes far har börjat förbereda sina släktingar i Australien på att han och hans dotter kan hamna i en sådan situation att de måste lämna Sverige och söka skydd där borta. Han bad dem ifall han inte var vid liv då att lova att ta hand om henne och hennes barn. Det är inte bara denna människa som känner sig övergiven av det borgerliga etablissemanget som allierat sig med ett parti med nazistiska rötter. En hel del människor i min närmaste omgivning tänker i samma banor. Jag har oförtjänt kallat dem alarmister.  

Men den här mannen har dessutom erfarenhet av en förintelse som började just så. Han ser tecken och likheter. 

Jag ser tecken i min sömn. Jag drömde häromnatten att kopior av det blommiga påslakanet hängde utan minsta skråma runt hela Uppsala där jag nu bor. 

11 

Det var en vit och en blå spetsklänning som dök upp i samtalet med min syster. Det är min mors morgongåva. Jag måste ha haft en speciell relation till dem när jag var lite. Jag minns deras passform, deras färger och deras textur så tydligt, så starkt. De dyker upp i mitt huvud i tid och otid. Jag håller fast vid minnet av dem, kanske för att inbilla mig själv att jag hade en vacker barndom, kanske för att ha en vacker hållpunkt i livet, kanske för att påminna mig själv att jag alltid befinner mig i exil. Min syster, som förövrigt heter Miaad, rättar mig: Nej, den ena var inte vit, den var rosa. 

Vilka andra minnen behöver korrigeras?  

12 

Den landsflyktigas exil är påtaglig. Hans själ finner ingen tröst i geografin. Men hur kommer det sig att den som har levt hela sitt liv i Uppsala eller Göteborg, lever i en djupare exil än jag, med själen någonstans och kroppen annanstans? Vilka medel kan den i ultrarapid snurrande neoliberalistiska maskineriet erbjuda själen för att finna ett hem, en viloplats i egen kropp? 

13  

2004 återvände jag till barndoms-staden. Då råkade att min systers man vara dödssjuk. Det sista han yppade innan han gav upp andan var: Jag går hem nu. 

Poesi

Svarta oliver

Av JASIM MOHAMED. Ur Övningar in i annat språk (Fredlaer förlag 2005)

Som natthimmel, men inte alls ouppnåelig

Jag lyser var än du befinner dig

vare sig i en lyx butik i Paris 

eller i en basar i Marocko 

I mitt mörker gömmer jag solen du längtar   

Men ta inte på mig med gaffel

Jag älskar det fräcka fingrars beröring;

det raka språket till förstånd

Allt järn betyder avstånd,

en längre omväg till mitt innersta väsen

på vilken något går förlorat, 

kalla det vad du vill 

koncentration eller närvaro 

och varför inte ärlighet

Se på mig nu när en spets 

försiktigt närmar sig, rädd att tappa ansiktet

Jag glider bort 

snabbt

likt en blick som tittar i smyg vid upptäckten 

Och se på gaffeln, den jagar mig 

som en man middagens alerta kyckling

Hud mot hud lyft upp mig ur fatet 

och låt dina fingrar 

vila på min kropp tills dörrar 

till världen du känner slår igen

Inget mera förutom mitt mörker ska andas i dig

Närvaro är när en sorg öppnar sig vid

och låter dig att bäddas i den

Men bli inte för ivrig

Tugga mig sakta. Jag vill slungas 

mellan städer som norpar luften i dig

Jag avskyr när jag slukas

som en väg slukar en rymling

Naken eller marinerad

blir jag i din malande mun 

en skönhetsform bortom tid och rum 

Tugga mig sakta som kalla nätter tuggar dig

de där, sömnlösa, tankspridda, 

med pendlande fötter mellan

sängkanten och rummets fönster

vilkas rätt och fel

plockar dig isär och åter samman

då ingenting talar i din mun

t.o.m. dadelfrukten, din barndom 

passerar tyst din tunga 

Mitt kött blir ditt gömme, 

där min sol värmer dig inifrån

Tugga mig sakta och njut

även om saltet bränner såret i din mun 

Jag är lyckan i din sorg 

Jag 

är 

din 

exil.

Autofiktion förkortad till myten om Taliesins andra födelse

Dikt ur Om himlen alls kan tänkas är det som ett hål omringat av rovdjur av Andreas Lundberg.

Ur häxans kittel stänkte tre brännande droppar upp på pojkens tumme, och han satte den i munnen för att lindra smärtan. Seendet blåste in över honom, orden smällde som segel. Men häxan hade inte låtit brygga dekokten för honom, utan för sin vanskapte son, kråkbarnet, mörkerbarnet, för att kompensera hans fulhet med ändlöst strömmande visdom. Den gåvan fanns bara i de tre första dropparna, resten var en sörja av frätande gift. Av rädsla för häxan förvandlade sig pojken till en hare, men genast blev hon en vinthund och rusade efter honom. Han förvandlade sig till en fisk i floden, men hon blev en utter. Han blev en fågel, hon en hök. Utmattad förvandlade han sig slutligen till ett sädeskorn, men hon blev en svart höna med röda klor och slukade honom. Hon blev gravid med sädeskornet och födde pojken efter nio månader. När han kom ut i världen igen var han så vacker att hon inte kunde förmå sig att strypa honom, så hon sydde in honom i en skinnsäck och slängde den i havet. Därför är hennes son, däruppe på klippbranten, fortfarande grotesk och enfaldig. Därför är pojken, därnere i mörka bränningar, full av syner. Och därför är hon en gudinna.

Högre studier

Dikt ur Om himlen alls kan tänkas är det som ett hål omringat av rovdjur av Andreas Lundberg.

Så säger Magistern: Kortfattad utvikning således … man kan alltså med viss fog säga att jaget – om ni nu tvunget ska envisas [skratt] – bara är något slags ojämnhet i glaset, om detta helt klara »glas« [han klipper citationstecken med fingrarna i luften] föreställes som inbegreppet av ingenting alls – ett intet a priori. Alltså någon ingjuten spänning i själva frånvaron, en tom bubbla som växer med åren och som till slut spränger spegeln i en skur av skärvor som om den var en ruta vidrörd av guds finger. Det är den inte. [Skratt]

Tystnad, raspet från blyertspennor, knastret från kvasarer. 

Studentens anteckningar: De av naturen slumpmässigt förgrenade hjärnvindlingarna löper ihop till en gråvit fettknut i mitten, en nod som brummar svagt, elektriskt, av råa instinkter: men på andra sidan natten finns en korsväg där sju bödlar strömmade till för att begrava skallen på den som besegrade dem. Jag jag jag. Förvägra yttervärlden ontologisk prioritet. Översätt ingenting till fiendens språk. Bara fistelgångar och virus vill »nå ut«.

Tystnad, raspet från blyertspennor, knastret från kvasarer. 

Dikter ur Om himlen alls kan tänkas är det som ett hål omringat av rovdjur av Andreas Lundberg.

Studentens anteckningar: De av naturen slumpmässigt förgrenade hjärnvindlingarna löper ihop till en gråvit fettknut i mitten, en nod som brummar svagt, elektriskt, av råa instinkter: men på andra sidan natten finns en korsväg där sju bödlar strömmade till för att begrava skallen på den som besegrade dem. Jag jag jag. Förvägra yttervärlden ontologisk prioritet. Översätt ingenting till fiendens språk. Bara fistelgångar och virus vill »nå ut«.

Saga om en fågel och en mask

Utan huvud, utan armar och ben, fortsatte hon ändå leva ett helt vanligt liv. Hon kröp blind som en plattmask till sitt arbete, i ett spår av blod, och kröp hem igen mot kvällen. Ingen noterade att huvudet och lemmarna bara var borta. Och lika obemärkt gick en man omkring med ansiktet utdraget i en grov fågelnäbb, och ständigt pickade och högg han i sin lever. Han var skallig som en asfågel och lika nerblodad, men ingen lade märke till det. De möttes aldrig. De hade ändå aldrig kunnat få syn på varandra. Han grävde alltid i bukens blodmörker med hopknipna ögon och hennes huvud var ju helt enkelt inte där. Samtidigt fanns det ett berg någonstans, blått skimrande utom räckhåll, och i det berget låg hennes kropp. Den var inte stympad alls. Och hans kropp låg i berget, tätt intill hennes, och hans ansikte var inte ett vasst horn på vilket han spetsade sig själv gång på gång. Och de anade vagt ibland, som minnet av en nästan helt skingrad dröm, att de blivit ersatta någon gång för mycket länge sedan och att deras liv – sådana de nu var – bara var skenliv som egentligen inte angick dem eller någon.

Saker som inte har med ensamheten att göra

Poesi av Rasha Alqasim

Jag kommer att bli en miserabel hemmafru

som aldrig lär mig passa tider

Sysslorna hetsar mig

Jag rusar mellan tallrikarna

dukar bord för stora familjer

Jag föreställer mig ett hem

fullt av liv och rörelse

där jag förbrukar mängder av

tallrikar

skedar

glas

saltkar

gafflar

knivar

Saker som inte har med ensamheten att göra

men inte heller bryr sig om i vilket hus de bor

 

Jag kommer att bli en usel hemmafru

Jag klämmer fast mina papper under armarna

Så fort en tanke kommer flygande släpper jag tallriken i golvet

av rädsla för att tanken ska försvinna

som en fågel

 

Jag kommer att bli en mager hemmafru

Det är ett faktum att jag aldrig kan få ner

mat som jag lagat själv

 

Jag kommer att bli en slarvig hemmafru

Jag minns aldrig recepten

blandar ihop alla ingredienser på måfå

kryddar med böner

och hoppas att det ska göra maten mer aptitlig

 

Jag kommer att bli en suckande hemmafru

jag försöker få soppan att kallna, men den förblir het

av min brännande andedräkt

 

Jag kommer att bli en sorgsen hemmafru

Kriget matas av dem jag älskar

Kriget möblerar om

Lämnar mig bland sakerna som blivit kvar

 

Jag kommer att bli en ensam hemmafru

Jag betraktar sorgset skolbarnen som återvänder hem

Jag lär mig skriva ordet barn som om jag vore analfabet

Jag stavar mig fram lika varsamt som någon som masserar sin hårbotten

 

Jag kommer att bli en dyster hemmafru

Jag saltar aldrig maten

Jag överlåter åt mina tårar att

smaksätta resterande liv

Jag kommer att bli en pratsjuk hemmafru

Luften är inte längre fri här hemma

Den förorenas av min ekande röst

 

Jag kommer att bli en bortglömd hemmafru

Jag tar avstånd från alla andra

och erövrar den absoluta ensamheten

 

Jag kommer att bli en likgiltig hemmafru

Nostalgin har redan skadat mitt hjärta

Jag har vant mig vid att längta

Jag överlämnar mig åt smärtan tills den inte längre berör mig

 

Jag kommer att bli en utmattad hemmafru

Mina leder har slutat samarbeta

Jag blir stående och tittar ut på vägen

Så fort jag ser någon vinka tror jag att det är till mig

 

Jag kommer att bli en galen hemmafru

Jag låter lamporna lysa varje natt

för att intala grannarna att familjen tittar på film

att familjen fortfarande är en familj

 

Jag kommer att bli en patetisk hemmafru

Jag lär mig aldrig av såren från köksredskapen

Men varje gång min vänstra hand skakar

värker hjärtat

Handen påminner mig om skadorna

 

Jag kommer att bli en misslyckad hemmafru

Jag tänker på dig

och plötsligt luktar allt vidbränt

 

Jag kommer att bli en ängslig hemmafru

Ensamheten erbjuder mig många sysslor

Jag stryker min fars uniform

bränner hål i den för att fördröja kriget

Jag tvättar kläderna åt mina förlorade bröder

Jag tvättar dem om och om igen

som en förevändning för att vänta på deras återkomst

 

Jag kommer att bli en glömsk hemmafru

Stolt bär jag dussintals skedar

men handen skakar av rädsla

Den anklagar mig

För vem bär du alla dessa skedar?

Vi är bara två nu

Tolv skedar för vem!

Handens minnen är starkare

Kan handen glömma hälsningen från dem som givit sig av?

 

en kryptisk mur runt mig eller mardrömmar i landsflykt

Poesi Av Robab Moheb

under och mellan tveeggade knivar 

leker barnjättar sitt eget

liv

ljusen är släckta

väggarna undviker tystnad

i jämbredd med fönsterrutor
växer mardrömmar

men där i fosterlandet 

tar vindarna

en främmande 

färd

långt 

ifrån 

mig

 

*

en natt

åkte jag tillbaka

till den gata som var en bro 

mellan mig och staden

det var mörkt

men mörkret var inte

det gamla mörka mörkret, 

det jag hade upplevt 

under ett långt liv

det gamla mörka mörkret 

lyste som solen

i sin frånvaro

tidigare var mörkret av en annan 

ande

trodde jag

av ett annat väsen 

som bar en måne i sitt 

sköte

den lyste upp staden och 

bron

det fanns ingen varg som kunde sluka månen och spotta blodet över 

fotgängare

som om människor var en vask 

lika stor som Aleppo

eller en vask lika stor som 

själva världen–

rättare sagt

Stockholms blodbad och 

blodbadstavlan

 

det min SFI-lärare visade mig

då jag inte visste vad Gustav Vasa var 

för Kung

hade jag glömt bort den natten

 

*

varför är himlen så tom

har jag tappat bort stjärnorna 

vid hemfärden

eller klädde jag av min blick 

för att inte se

vart har månen tagit vägen 

har Ragnarök varit här

i min frånvaro

varför lyser min kammare i blodrött 

är det mardrömmar som skänker mig sällskap

vem är den långa smala skuggan 

hon som tänder fönsterrutorna 

med blod och aldrig ger

upp

varför blåser det så 

hårt

här inne

under det här förbaskade 

taket som inte är

ett tak

vem är det som kommer in 

vem är det som går ut

frågorna är många 

men jag har inga svar

 

*

någonstans

på golvet bredvid ett lik

finns brända rester av en blick 

en baksida av en svart lögn 

lyser igenom den hand som 

lyfter ner något

obemärkt

 

*

en gång i tiden kände jag en ung 

kvinna som älskade slappkukar

hon blev våldtagen som barn 

och det var droppen

det var en avgörande droppe

för att bli hemmastadd i de fulare figurerna

men om sanningen ska fram 

bar hon en Skräcktant 

under huden

hon var en fredlig en

som Kärringa med klappträt 

hade hon jämt en fot på

ett manshuvud

och bar ett brutet svärd 

i en hand

det sägs att 

där hon stod

som en ensam varg 

i ett hörn

i åratal

växte ett träd vars blad 

var hud och

förhud

Essä

Exilen är gammal som Nilen

Text: Ana Valdés. 

Ana Valdés  växte upp bland flyktingar, i ett land av flyktingar. Sedan flydde hon undan tortyr och åsiktsförföljelse till Sverige, där svenskan blev ännu ett hem. Få har tänkt igenom exilen som hon.

Jag är uppväxt bland flyktingar. Flyktingarna var de kristna libaneserna som hamnade i Montevideo när det ottomanska riket föll 1918. De giriga europeiska stormakterna hade slagits med varandra om resterna. Gamar som flög långt och slogs med näbbar och klor. Frankrike tog norra Afrika, England tog Egypten, Irak, Palestina och Saudiarabien, Tyskland var också med. De europeiska imperierna såg resten av världen som ociviliserad och full av råvaror. Och det hörde till krigets tradition att segraren fick allt.

 
Gamla civilisationer föll som käglor och städer som hade sett världen födas blev ruiner att plundra. Ninive, Ur, Bagdad, Damaskus, Aleppo, Jerusalem, Istanbul, Aten. Europeiska arkeologer skeppade hem allt de kunde, till och med gigantiska stenlejon. Mumifierade faraoner grävdes fram ur tusenåriga gravar och fick nya hem i London och Paris. Moctezumas huvudbonad av tusentals quetzalfågelfjädrar kan idag beskådas i Wien – en av huset Habsburgs många krigstroféer. Det krävdes 5000 soldater att riva Pergamonaltaret, 36 meter brett och 10 meter högt. Ett nytt museum byggdes 1901 i Berlin för att ge ett nytt hem till altaret som hade tagits från staden Pergamon i Irak.

 
Men det första världskriget leder inte bara till ottomanska rikets fall, utan också till upplösningen av det habsburgska imperiet och kartorna ritas om, på nytt. Den italienske författaren Claudio Magris beskriver i boken Donau (1990) hur man kunde åka längs floden genom imperiet utan att behöva visa ett pass en enda gång. Efter fallet korsas floden av otaliga nationsgränser.

De som föredrog att inte leva kvar under nya herrar hamnade i den Nya världen, i Nord- eller Sydamerika. Uruguay och Argentina fick helt nya befolkningsvågor, armenier som flydde från turkarna och kristna libaneser som flydde från araberna, judar som inte var välkomna någonstans, efter 1948 kom palestinier som inte kunde eller ville vara medborgare i Israel.

 
Min vän Robert, en poet, alltid klädd i svart, drog som tonåring med mig till mörka kaféer där skeppsbrutna från krigen i den gamla världen spelade schack. Forna fiender var nu kamrater i exil, och pratade med längtan om länderna som de hade lämnat, om sin delade misär och smärta. Det var ingens modersmål, men som i habsburgska riket var tyska deras lingua franca.

Vi satt många nätter i rad och skrev dikter och spelade med dem, vi översatte dagstidningar som berättade vad som hände i deras forna hem. De ville veta om de kunde återvända, om det var tryggt igen, men efter ett tag gav de upp, gifte sig med folk från platsen de hamnat på, resignerade inför exilens villkor. Deras barn glömde bort att de kom från någon annanstans.

De flesta var socialister, de bildade fackföreningar och sjöng Internationalen på tyska. Deras ikoner var Rosa Luxemburg och Emma Goldman, Lev Trotskij och Bakunin, Sacco och Vanzetti och Gramsci. Alla hade kommit i båtar, som mina egna far- och morföräldrar. Argentinas store författare Jorge Luis Borges har sagt att folk från Peru härstammade från Inkariket, de som bodde i Mexiko hade mayas och azteker som förfäder, i Bolivia och Ecuador talade man quechua och i Paraguay guarani – men vi som bodde i Argentina och Uruguay härstammade från båtarna. Båtarna som hade hämtat våra förfäder från världens alla hörn.

 
Mina tyska nunnor längtade till Bayern och sauerkraut, de uppfostrade oss strängt och vi tvangs sjunga tyska lieder. Mina italienska morföräldrar lagade pasta varje dag, och lyssnade på operor, de blickade ut över Atlanten med nostalgi, som om de kunde spana hela vägen till Medelhavet. De berättade om olivträd, om berg att klättra i, om vinerna.

  Exilen kan ha helt olika klang. För de flesta familjerna i Uruguay kändes det självklart att de hade lämnat sina hem för att ge sina barn och barnbarn en bättre framtid, på liknande sätt som den svenska utvandringen under 1800-talet som Vilhelm Moberg. Hunger, fattigdom och längtan till att kunna ha ett hopp om framtiden hade drivit dem.

 
Gamla testamentets judar är kanske de första att skildra exilen, berättelserna från deras tid i fångenskap när Babylonien tvingat dem vandra till Tigris och Eufrats stränder. De sorgsna och vackra psalmerna om den babylonska fångenskapen handlar om exil, och gjorde starkt intryck på mig;

 

Hur kan vi sjunga Herrens sång

    i främmande land?

5 Glömmer jag dig, Jerusalem,

    då ska min högra hand

        glömma att spela.[a]

6 Låt min tunga fastna i gommen

        om jag inte tänker på dig,

    om jag inte har Jerusalem

        som min högsta glädje.

 

Det blev senare, under min egen exil i Sverige, som psalmen blev kött i mig. Skulle jag klara av att skriva på svenska, ett språk så olikt våra latinska språk?

»Jag nämner dig vatten och vattnet blev till, och oceaner och hav och floder och alla fiskar och valar och hajar och makrill. Jag nämner dig himlavalv, och stjärnorna med och månen och solen och alla andra planeter, och natten och dagen skildes av och skymningen och solnedgången klistrades fast i himlen.

Jag nämner dig snön och det behövs tjugotals ord för inuiterna att nämna snön i alla former, snön som töar, snör som blir is, snön som lyser vit som marmor.«

 
Detta var min egen version av Genesis, Gamla Testamentets första bok, den som handlar om namn och ord och skapelsen. Språket var magiskt, genom att nämna saker och ting föddes världen. Skulle jag klara av att skapa min värld på nytt med ett nytt språk?

Andra hade klarat det, Joseph Conrad, en av engelskans största litterära förnyare och säkra stilister hade varken pratat eller skrivit på engelska förrän han var tjugo år gammal. Men han bytte språk, och namn: polacken Jozef Teodor Conrad Korseniovski blev britten Joseph Conrad.

  Och irländaren Samuel Beckett skrev både på engelska och på franska och byggde ett fantastiskt litterärt universum som stödde sig på bägge språkens strukturer. Och dramatikern Eugene Ionesco, en av den moderna litteraturens mest egensinniga författare var född i Rumänien men skrev mest på franska.

Men jag kände också till motsatsen, författare som aldrig lyckats bli hemma-stadda i ett nytt språk, i ett annat land, de som kände att exilen innebar isolering och andlig nöd. Känslan av tillhörighet infann sig aldrig. Exilen är inte säkert en kamp man vinner.

  I Sverige klarade på sin tid varken Kurt Tucholsky eller Peter Weiss övergången. I Tucholskys fall var hemlängtan och känslan av utanförskap så starka att han tog sitt eget liv i Göteborg 1935. Hans böcker hade varit bland de första att förbjudas och brännas i Nazityskland.

Peter Weiss fick gå tillbaka till tyskan för att hitta en svensk och europeisk publik, hans böcker och pjäser skrivna på svenska hade inte visat den mästerliga behärskning av tyskan som med tiden skulle göra honom till en av Tysklands och Europas mest hyllade författare.

Stefan Zweig fann heller aldrig ett fotfäste utanför sitt Österrike, inte i USA och inte heller i Brasilien dit han flydde 1942, i tron att Nazityskland skulle gå segrande ur kriget. Han och hans hustru tog sina liv tillsammans, och begravdes på kyrkogården i staden Petrópolis.

Alla dessa intellektuella hade en gemensam nämnare, de kände att språket var deras hem och att vara utanför platserna där det språkets talades och skrevs gjorde att de kände sig för alltid utvisade ur paradiset, från hemmet, för alltid i en ointresserad och ointressant periferi.

 
Den engelske författaren John Berger som valde frivillig exil genom att leva och verka i Frankrike, skrev en uppmärksammad essä om hur det tjugonde århundradet hade gjort slut på begreppet »heimat« (»home« eller »le pays«.) Han hävdade att migrationernas omfattning, och de stora krigens massförflyttningar hade gjort migrationer till det globala nya normala, och ett stadigt krympande fåtal kunde leva på platsen där de var födda och deras förfäder hade levt i flera generationer. Det handlade inte bara om migration mellan kontinenter och nationer, utan lika mycket om den stora migrationen från landsbygd till storstad.

John Berger skriver att alla hus nu byggs för stunden och inte längre för evigheten. Med empati för de fördrivna var John Berger djupt engagerad i den palestinska kampen och var ofta i Västbanken och hälsade på palestinska poeter som levde i flyktingläger, i exil i sitt eget land.

I den postkoloniala världen har många författare valt att bosätta sig i huvudstaden för språket de verkar i: många afrikanska författare har valt att skriva från London och många arabisktalande i Paris. För latinamerikanska författare var ofta resan till Europa ett slags initiationsresa, och både César Vallejo och Julio Cortázar skrev från Paris.

Exilförfattare som Hannah Arendt och Maria Zambrano skrev också om exilens vemod: deras språk vittnade alltid om den mångfaldiga värld de tillhörde. Författaren och forskaren Gloria Anzaldúa, född i USA av mexikanska föräldrar var banbrytande i studier av det som kallas chicano- eller chicanakultur. Kulturen uppstår i gränserna mellan USA och Mexico, i blandningen av språk, folk och kulturer uppstår ett kreolskt språk, en blandkultur som förstås blir en egen, ny, kultur. 

Ständigt uppstår dessa nya kulturer ur blandningen av äldre. I imperiers erövringsfotstår. Efter folkförflyttningar. Vid demografiska och industriella revolutioner och evolutioner. Exilen och dess erfarenheter är äldre än alla länder, minst lika gammal som historien. Den romerske skalden Ovidius förvisades från sitt älskade Rom till Dakien (dagens Rumänien), där han skrev några av sina vackraste dikter sin känsla av övergivenhet och ensamhet, sin oerhörda sorg över att inte kunna få återvända till Rom. Han dog i exil.

 
En gång frågade jag Eduardo Galeano, uruguyansk världsberömd författare och också min vän, om hur han upplevde sin exil. Han levde på 1970-talet först i Argentina och senare i Barcelona, Katalonien. Han svarade med ett skratt:

»Men Ana, vi författare är alltid i exil, vi är utanför hela tiden, hur kunde vi skriva annars? Det är just känslan att inte höra till någonstans som ger oss den tillräckliga distansen för att kunna skriva om allt, om vårt hem, om platser vi besöker, om folk vi möter.«

Och jag som ändå hade hittat mitt hem i svenskan med hjälp av Karin Boye kände igen detta. Boyes dikter var också skrivna ut ensamhet – och längtan till det förlovade landet den där platsen där språket blir en trollstav som skapar universum ur kaoset.

Klassen i svenska på SFI i Sundbyberg i slutet av 70-talet såg ut som FN:s general-församling, palestinier från Västbanken, flera sorters latinamerikaner. Och många iranier som då flytt från shahens förtryck och som drömde om friheten som skulle komma när ayatollan Khomeini kom tillbaka från sin landsflykt … Där var kurder och finländare som sa att de ville lära sig svenska för att arbeta – på fabriker eller i skogen. Där fanns sydafrikaner som hade rymt från apartheid, polacker, tjecker och ungrare som hade rymt från Sovjet och några kubaner som såg på alla andra med misstänksamhet.

I början förstod vi inte varandra, men svenskan blev vårt lingua franca, svenskan blev en bro mellan oss som kom från olika delar av världen, skeppsbrutna ur världens alla förlorade revolutioner eller förtryckande regimer. Förenade i svenskan och i exilen. Många har vi också-svenskar blivit med åren. Varför vissa väljer att förakta oss som blivit svenska, helt eller delvis eller också, efter födseln, är något vi alla i Sverige behöver ta itu med. Föraktet kommer ur en ilsken oro, och riktas mot oss själva och gör det sämre för oss alla.

Det tog några år innan det kändes lika hemvant i svenskan som i mina hemspråk spanska och italienska. Men då var jag också hemma, igen, på en ny plats.

För exilen har lärt mig att mina språk är mitt hemland. Svenskan och spanskan växlas i mig som årstiderna. Jag kom till Sverige den 21 augusti 1978. Ett blekt barn född den kalla vinterdagen 8 augusti i Montevideo. I Sverige pånyttföddes jag som ett lyckligt sommarbarn.

Och såsom Persefone som flyr ur Avernus 60 dagar varje år, fortsätter jag att leta en plats där min vinter och min sommar möts.

Ana L Valdés  

Personer omtalade i texten

Persefone
grekisk mytologisk gudinna

Ovidius
(43 f.Kr-17/18 e.K), romersk skald

Moctezuma II
(ca 1465-1520), aztekisk härskare 

Michail Bakunin
(1814-1976), rysk revoultionär, anarkist och filosof

Joseph Conrad/Jozef Teodor Conrad Korseniovski
(1857-1924), polsk-brittisk författare

Emma Goldman
(1869-1940), rysk-amerikansk anarkist

Rosa Luxemburg
(1871-1919), polsk-tysk socialist

Lev Trotskij
(1879-1940), rysk revolutionär och marxistik teoretiker

Bartolomeo Vanzetti
(1888-1927), italiensk-amerikansk anarkist

Ferdinando Nicola Sacco
(1891-1927), italiensk-amerikansk anarkist

Antonio Gramsci
(1891-1937), italiensk kommunistisk politiker och filosof

Stefan Zweig
(1881-1942), österriktisk författare

Kurt Tucholsky
(1890-1935), tysk journalist och författare

César Vallejo
(1892-1938), peruansk författare

Vilhelm Moberg
(1898-1973), svensk författare, journalist och dramatiker

Jorge Luis Borges
(1899-1986), argentinsk författare

Karin Boye
(1900-1941), svensk författare, poet och översättare

María Zambrano Alarcón
(1904-1991), spansk författare och filosof

Hannah Arendt
(1906-1975), tysk-amerikansk politisk teoretiker

Samuel Beckett
(1906-1989), irländsk-fransk författare och dramatiker

Eugène Ionesco
(1909-1994), rumänsk-fransk dramatiker

Julio Cortázar
(1914-1984), argentinsk författare, essäist och översättare

Peter Ulrich Weiss
(1916-1982), tysk-svensk författare, konstnär och regisssör

John Berger
(1926-2017), brittisk författare, målare och konstteoretiker

Claudio Magris
(1939-), italiensk författare

Eduardo Galeano
(1940-2015), uruguayansk författare, debattör och journalist

Gloria Anzaldúa
(1942-2004), mexikansk-amerikansk författare och forskare

Att vara författare i exil

Essä Av Rasha Alqasim. Översättning från arabiska av Jasim Mohamed.

En fruktansvärd tystnad i det ögonblick som författarens fingrar sträcker sig mot tangentbordet, som om någon lägger handen på författarens axel och säger: Se dig omkring, du är inte längre i ditt land, du befinner dig i en främmande plats. Hen stannar, ett berg reser sig framför henom. Det är exilens berg.  

Inledningsvis måste vi komma överens om att hela jorden är en exil som författaren Abdelazim Finjan säger, skrivandet i sig är ett uppror mot det vedertagna, det rådande, mot det man inte talar om. Skrivakten är en exponering av det mänskliga jaget. Detta uppror har inga gränser och lider inga specifika lagar. Därför är skrivandet en handling mot all politik som utövar sin repressiva makt och alla ideologier som berövar en människa hens rättigheter, hens frihet och värdighet.  

Ur denna synvinkel kan vi tydligt se att författaren är en förvisad varelse från det ögonblick hen antar detta uppdrag, att hen är förvisad även om hen befinner sig i sitt hemland, och att när hen av någon anledning flyttar eller migrerar till ett annat land eller en annan plats så är denna förflyttning i första taget bara fysisk. 

Författaren behöver kanske en lång tid för att på nytt kunna komma nära sig själv. Till en början kan den omgivande miljön och det nya livet med dess språk, väder, trygghet och alla andra detaljer utgöra ett hinder, en barriär mellan författaren och de tomma sidorna på skrivbordet. 

 

Av erfarenhet vet jag att detta är den värsta och konstigaste perioden som en författare kan gå igenom, att känna sig paralyserad och hjälplös, att hens enda redskap inte lyder. Det är sant att tystnad är ett hälsosamt material för texten, men inte den påtvingade tystnaden. 

 I vilket fall som helst tvingas exilförfattaren att ta nya vägar för att komma igång med sitt skrivande på nytt, om vi tror att exilen initierar ett annat sätt att skriva, ett sätt som gör det möjligt för författaren att tydligt se sina upplevelser, vilket i förlängning leder till att hen skapar nya definitioner av tidigare händelser. Vi kan till exempel inte tvinga författaren in i ett brinnande hus och be henom att skriva om branden, hen kan då vara upptagen med sin rädsla för eld, med att värja sig mot alla brända saker som flyger runt omkring och med det omgivande kaoset. Men när författaren efter några år börjar skriva om den branden gör hen det med en stor klarhet som exilen skänker på ett fat av guld. 

 

När branden pågår i hemlandet är plågan av att inte vara inne i elden är allvarligare än plågan av att vara inne i den. Man drabbas av skuldkänslor för att man känner sig trygg, för att den nya platsen erbjuder alla nödvändigheter i det dagliga livet, samtidigt som platsen man lämnat drunknar i en stor förödelse och inget av det du har, inklusive de mest triviala sakerna, är tillgängligt i ursprungslandet. Allt detta skapar en oundviklig skuldkänsla.  

 

Exilen häller ner dessa känslor i författarens huvud varje dag, som om den var en bartender, som vill att gästen ska bli full inte i syfte att få gästen att glömma det hen plågas av, utan för att få henom att se det i klart ljus framför sig.

 

Det finns författare som går tillbaka till det förflutna och fortsätter att skopa ur det ända till det sista ordet i sina liv, och det finns de som faller i klyftan mellan nuet och och det förflutna och försöker genom skrivandet att överbrygga gapet med ord trots vetskapen att de aldrig kan göra det, ens om de levt tusen år och skrivit tusen böcker. Det finns också de som tillåter alla sina sinnen att fullt ut engagera sig i nuet och försöker skapa ett nytt språk så de kan förstå saker som är helt avlägsna från deras kulturella grund och kunskapslager. 

 

Personligen försöker jag genom skrivandet om nuet hitta en väg till det förflutna. Jag söker alltid inuti min nutid efter en väg till allt jag varit med om. När jag skriver något kan jag inte ignorera den enorma mängden av händelser som jag har upplevt och som fortfarande lever i mig, och jag kan inte heller ignorera nutidens oändliga vintermörker och det fruktansvärda lugnet, snömassorna under vilka våra liv ligger långa månader av året och tillvaron som skenar snabbare än ljuset. Jag försöker alltid hitta likheter mellan mina tidigare upplevelser och vad jag upplever nu. Jag försöker uppnå en förlikning som gör det möjligt för mig att slå samman båda. Jag kan gå på en av gatorna i staden där jag för närvarande bor och föreställa mig i samma stund en gata från min gamla stad, eller jag kan öppna dörren till min bostad och tänka på vårt gamla hus i Irak. Jag vandrar alltid där borta. Mitt minne gör sin hemläxa varje dag och visar mig gatorna, de smala gränderna, byggnaderna och till och med de hus som jag bodde i en efter en, mitt minne visar allt mycket noggrant som om det är rädd för att glömma bort något. 

 

Mina drömmar i exilen är lika invecklade som mina dikter. I dem möter jag plötsligt en vän från min skoltid i Irak när jag går på en gata i min nuvarande stad i Sverige, eller ser en marknad från min gamla stad bakom porten till hus i Sverige. Jag är alltid sen till flygplatsen i Bagdads eller till flygplatsen i Göteborg, ibland till båda samtidigt.

Exilen har alltid varit den mest lämpliga miljön för författaren. Isoleringen, alienationen, det uppenbara lidandet och möjligheten att fördjupa sig i det mänskliga jaget hjälper henom att känna en stark empati med alla miljoner människor som bor i flyktingläger och människor som berövats sina grundläggande livsvillkor och sina medborgerliga rättigheter. Författaren har kanske själv personliga upplevelser av livsfarlig flykt över hav och genom skog. Hen har kanske lämnat ett hem med alla sina bittra och vackra minnen för att få leva i fred. Hen ser kanske på nära håll i migrationsmyndighetens virvlar hur människor plågas i åratal av väntan på uppehållstillstånd. 

 

I slutändan måste författaren stanna för att vila, avståndet är oändligt till hemlandet, som är hens viktigaste litterära källa. Detta avstånd, som författaren måste överskrida för att komma åt ett ord eller en rad, är fullt av taggtrådar. Du går och går tills du blir utmattad och stannar någonstans, men du ser att du fortfarande är i början av vägen och ser att du är sårad och blöder. Du torkar exilens tårar och tänker att du någon gång ska återvända. En röst inom dig hävdar motsatsen: Du kommer aldrig att återvända. 

Rasha Alqasim 

Mitt land är mitt språk

Av Robab Moheb

Min far jobbade inom järnvägen och vi fick var tredje-fjärde år packa våra saker och flytta till okända städer. Vi bodde till och med några månader i en tågvagn i väntan på att få en bostad. Jag var då sju år gammal och att bo i en stillastående vagn var en unik upplevelse. Ingen park, ingen gård, inga leksaker, inga sagoböcker. Den bästa leken jag visste var att tillsammans med mina syskon stå vid dörröppningen och räkna de förbipasserande tågens vagnar.  

Att ständigt vara kringflyttande innebar att se olika landskap och uppleva olika klimat. Att bo i olika städer betydde också att lära känna nya folkslag, nya kulturer och nya dialekter. Att lära känna nya matvanor, nya matdofter och smaker. Och inte minst att vi barn fick möjlighet att skaffa nya kompisar och lära oss nya lekar som ofta var anpassade efter stadens klimat och kultur. Att byta miljö var en naturlig del av min uppväxt. Lite som nomader ungefär. Jag fick en chans att uppleva nya känslor. Det har också påverkat min syn på djur och människor, tror jag.

Det hände förstås att mamma blev trött på situationen. Hon saknade sin familj som bodde i södra Iran. »När ska vi sluta kringvandra som om vi vore fåraherdar?« brukade hon jämrande säga, när hon tröttnade på läget. Men pappa låtsades inte höra. Då och då kom han med besked att det var dags att flytta igen.  Det är kanske så att vissa människor – eller till och med de flesta människor – är födda till att röra på sig. Att flytta ligger med andra ord i människans natur. Men naturligtvis bara så länge man flyttar på eget bevåg. Att tvingas lämna sin stad eller sitt land är en helt annan sak.

Orsakerna till min landsflykt kan ha varit många. Först och främst att jag var flykting i mitt födelseland. Drömmen om att bo i en fri stad eller ett fritt land började redan i tonåren, parallellt med att jag upptäckte att jag kunde skriva dikter. Men plötsligt en dag fick jag veta att skriva är en ond gärning. Min far förbjöd mig att hålla på med litteratur. Litteraturen var Satans angelägenhet. Enligt den heliga boken var poeter byfånar och bydårar, tyckte min far. Jag fick till och med stryk för att jag inte slutade skriva. Här började klyftan mellan mig och min omgivning växa. Skrivandet förblev en stark drift i mig. Ingen kunde ta det ifrån mig.

Att leva i exil behöver inte betyda att man är flykting. Man kan leva i exil i sitt eget land. Så kände jag sedan unga dagar. Den här känslan växte inom mig starkt efter revolutionen. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte vad makthavarna förberedde för oss kvinnor. Över en natt förvandlades vi till mindre värda varelser med mindre hjärnor, liksom. Hijab-tvånget var då ett faktum. Till följd av hårda islamiska lagar missgynnades kvinnor inte bara i sina privatliv utan även inom utbildning och på arbetsmarknaden. Maktapparaten försökte övertala folket att kvinnor såsom varande mindre värda (eller värdelösa) medborgare är skapade till att skaffa barn,  ta hand om sin familj och vara slavinnor till sina män.  

Ja, situationen blev hårdare och hårdare, levnadsvillkoren förändrades och det slog hårt mot både män och kvinnor. Tusentals män fick ofrivilligt delta i kriget mellan Iran och Irak. Men allra hårdast drabbades kvinnor. De konstnärliga verksamheterna drabbades också. Nu skulle allt i livet passera genom Islams durkslag. Nästan varje dag kom manualer för hur det iranska folket (framförallt kvinnor) skulle klä sig och bete sig. 

Att lämna Iran var alltså inget val, utan ett måste. Eller ett ofrivilligt val, rättare sagt. Slumpen gjorde sitt förstås. Jag hamnade i Sverige utan att veta något om mitt nya land. Men nej, om sanningen ska fram visste jag en hel del. Jag hade sett ett par filmer av Ingmar Bergman, jag visste mycket om Nobelpriset, hade hört om Astrid Lindgren. Och naturligtvis Volvo, visst sådana bilar fanns i Iran också. Och alla visste var de var tillverkade. Och björnar. Svenskarna levde sida vid sida med björnar, hade jag hört och trodde att det var så. 

Hur som helst. Jag hamnade här i det avlånga landet; Sverige, Svearike, »svearnas rike«. Det rike som generöst skänkte mig sitt språk. Jag slog rot i det underbara språk som har vidgat och vidgar mina vyer. Jag är tacksam. Men priset var ganska högt: jag tappade 12 kilo de första månaderna jag flyttade hit. Stressymptom av olika slag dök upp i min kropp. Men jag tappade inte hoppet. Jag visste ju att språket var den enda utvägen. Utan ett språk var det omöjligt att göra sig hemmastadd. Så jag började från början. Från alfabetet till orden. Från orden till små meningar. Från små meningar till satser och bisatser.

I väntan på att gå på SFI köpte jag en svensk-persisk ordbok samt Bröderna Lejonhjärta på en secondhand-butik nära Skärholmen och började min språkliga färd. De främmande orden, grammatiken, syntaxen och morfologin betedde sig ibland som det blodigaste gängkriget. De hade ett enda mål: slå sönder mig.

 

Men jag gick inte sönder. Jag växte ännu mer. Kort sagt: Exilen blev grund för mitt skapande. Att skriva på sitt andra språk är som att gå på upptäcktsfärd. En upptäcktsfärd i mig själv: Vem är jag? En upptäcktsfärd i den historiska geografiska rymden: Var befann jag mig då? Var befinner jag mig nu? En upptäcktsfärd i två språk. Två språk som två oändliga galaxer: persiska och svenska. Ibland går de hand i hand. Ibland vågar de gå sin egen väg. Och jag är så lycklig att äga dessa klangfulla språk. De berikar min själ. 

Här vill jag prata kort om det jag upplevt här i Sverige. Det mest intressanta som hände mig här i mitt nya land var att hitta många gemensamma egenskaper hos mina nya vänner, alltså svenskar som kände sig som exilmänniskor i sitt eget land. Men jag tror att vi människor har en djup hembygdskänsla, så länge vi har ett drägligt liv. Det sägs att känslan av samhörighet avtar ju större det geografiska avståndet blir, men det stämmer inte alla gånger. Jag tror på livskvalitet som grund till välmående och samhörighet. Sedan tror jag att språket är en viktig faktor. 

Mitt land är mitt språk, är mitt motto. Utan språk finns ingenting. Så den morgon (år 1994 en höstlig dag) jag vaknade ur nattsömnen och såg en dikt på svenska på nattduksbordet hade jag lyckats slå rot i Sverige. Den här dikten skrev jag nämligen mitt i natten. Det kan vara bra att berätta här att jag inte kan sitta vid skrivbordet och skriva poesi. Mina dikter bortsett från om de skrivs på svenska eller persiska är skapade antingen när jag går på promenader eller när jag sover. På dagarna, vid skrivbordet kan jag finskriva dem.

Som avslutning på den här texten skulle jag vilja påstå att det finns folk som vill få oss tro att jordklotet är ett litet trångt rum med mycket begränsat utrymme. »Exil livnär sig på hopp«, säger den grekiske dramatikern Aischylos. 

Exilkänslan är en känsla bortom det geografiska avståndet, enligt min uppfattning. Ni som tror att det Lilla jordklotet tillhör kärntrupper och en handplockad skara, ni ska läsa vad Albert Camus sagt en gång i tiden: »Du är förlåten för din lycka och din framgång endast om du storsint samtycker till att dela med dig.«

Robab Moheb

En knäpptyst fest i Kafkas hotellrum

Av BERTIL JANSON

Tänk att du är ute och reser, bor på ett hotell, men knappt kan hitta entrén.
Inte heller ditt bokade rum. För hundra år sedan beskrev Franz Kafka en sådan hotellvistelse.
Den finns det nu särskilda skäl att tala tyst om.

I år har, precis som vanligt, hundraårsjubileerna duggat tätt. Vasa-loppet har fyllt jämnt, liksom Agronom-förbundet. Ålands »100 år av egensinne« firas under hela året med konserter, föreläsningar, middagar och kalas. Ett rekord i jubileumsfirande sätter kanske Liseberg, som brassar på med nya områden och attraktioner både innan och efter det egentliga hundraårsjubileet, som i kalendern hör hemma nästa år.

Hundra är något extra. Klart det ska märkas. Det ska vara fest och fyrverkerier.

Är det kanske därför de minsta jubileerna kittlar mest? De knäpptysta, näst intill osynliga. De som upptäcks först under mikroskop.

I år är det till exempel hundra år sedan Franz Kafka skrev en mycket kort text om ett hotell. Texten publicerades inte då, utan långt senare, men det är i höst exakt hundra år sedan han skrev den. Det vet forskarna. Kafka var 39 år vid tillfället, hade två år kvar att leva, redan svårt märkt av tuberkulos. Hålögd och kraftlös fortsatte han ändå att skriva, så länge han orkade styra pennan. Han hade det här året, 1922, påbörjat romanen Slottet, men kört fast, och fram mot hösten i stället skrivit vidare på några kortare, fristående textbitar, varav många förblev oavslutade. Allt det här kan fiskas upp ur Kafkas samlade skrifter, framför allt den del som fått titeln »Till frågan om lagarna – och andra texter ur kvarlåtenskapen (1920–1924)«, med översättningar och kommentarer av Hans Blomqvist och Erik Ågren (Bakhåll förlag 2001). Sänk ner kroken hundra, var beredd på napp.

Texten om hotellet är bara ett par sidor lång, saknar titel, och är ett oansenligt litet guldkorn på botten av en till synes oändlig ström av texter och ofullbordade fragment. Berättarjaget beskriver en vistelse på ett hotell som han efteråt inte riktigt kan erinra sig namnet på. Mycket talar dock för att det var ett hotell. Det mesta, men inte allt. Helt hundra, som det heter, är berättaren inte. Men det som sannolikt är ett hotell har han i alla fall upplevt som både välskött och trevligt inrett. Visst finns små problem. Under sin vistelse är berättaren till exempel tvungen att ideligen byta rum, varför kan han aldrig förstå, och måste ständigt fråga städerskan var han för tillfället bor. Det brukar lösa sig. Ett något större osäkerhetsmoment är att han, efter sina utflykter i staden, ofta har svårt att hitta hotellets ingång. Det är näst intill omöjligt. Kanske för att ingången är mycket liten, kanske för att man möjligen, men inte helt säkert, måste gå genom dörren till restaurangen för att komma in i hotellet, och inte ens restaurangens dörr lyckas berättaren alltid hitta. Till förvirringen bidrar att hotellet tycks ha en oklar förbindelse till en intilliggande byggnad, en kasern, och att de officerare som rör sig där liksom organiskt flyter in även i hotellbyggnaden, om det nu är ett hotell, där officerarna ständigt är närvarande, även när berättaren söker sitt rum. 

Att vara vilse, inte hitta hem, inte veta i vilket sammanhang man befinner sig. Hela existensen som sviktande gungfly. Det är typiskt Kafka. Men det bestående intrycket är ändå en stillsam och avklarnad humor. Det går att läsa den korta texten som en lättsam och försonande kommentar till det i alla avseenden tyngre romanbygget Slottet. Berättelsens avslutning är också värd att nämna, eftersom den i ton och efterklang är rätt ovanlig när det handlar om Kafka. När berättarjaget till slut har lyckats hitta en ingång, manövrerat förbi horderna av officerare, återfunnit sin korridor och slutligen även sitt rum, blir han lugn igen. »Jag kände mig verkligen hemma där och var lycklig att jag hittat ett så trevligt ställe i den främmande storstaden.« 

Den som vill kan förstås läsa in en subtil ironi i dessa rader.

Det gör dem inte sämre.

Eftersom ett hundraårsjubileum alltid är en stor sak har det blivit något av en tradition att – som Liseberg – påbörja firandet i god tid, redan året innan själva jubileet, så att det hinner präntas in riktigt ordentligt. Därför vill jag här påminna om att FAR nästa år fyller hundra. Det handlar inte om min pappa, tyvärr, utan om Föreningen Auktoriserade Revisorer, som alltså grundades 1923. Franz Kafka fyllde det året fyrtio. Han hade ett år kvar att leva.

Bertil Janson är frilansjournalist och tycker att Ernst Pawels Franz Kafka – Ett liv är en riktigt bra författarbiografi. 

Intervju

Det förlorade gränslösa landet i norr

Av Clara Wanders

Författaren Elin Anna Labba berättar om hur det är att befinna sig mellan den nya och gamla världen, och om en ärvd längtan tillbaka till Sápmi.

Sedan innan Sverige grundades har samerna följt renen, levt i symbios med den. Renen fanns här innan människan. I norr vandrade den över fjäll, skogar och dalar, mellan platser där begreppet gräns ännu inte införts. Renskötsel springer ur djurets premisser, på ett fritt naturbete och en ständig rörelse.

Under 1700-talet påbörjas den process som sätter det fria under civilisationens, statens kontroll. Och naturen under kulturens. Den svenska majoritetskulturens. Gränser som inte består av fjäll, skog och dalar upprättas. Streck på kartor appliceras på verkligheten. Finska Ryssland skiljs från Norge, Sverige från Finland och Norge, först på papper och sedan i praktiken. 

Den svenska statens vinstintresse går först. Under tiden finns redan idéen om att fördriva skogssamerna från sina marker i söder. Skogen ska bli timmer. Samerna här assimileras under statens förtryck och blir i många fall ett sorts tjänstefolk hos svenska bönder. I norr tvingas fjällsamer anpassa sig till nya marker. Mindre marker. Avgränsade marker.

I Norge finns under tiden sedan länge planer på att kolonisera Sápmi, på 1800-talet kommer allt fler nybyggare söderifrån, och i början av 1900-talet tar den systematiska koloniseringen vid i Sverige. Ett avtal sluts mellan de båda länderna: Renbeteskonventionen 1919 slår fast att antalet renar måste minska med 20 000 individer i området Troms fylke – ett område i Nordnorge som numera gränsar till både Sverige och Finland. Med antalet renar måste också antalet samer minska, de lever samman. Den svenska staten föreslår de ska flyttas söderut.

Dislokation kallas det på svenska. På samiska, bággojohtin – tvångsförflyttningar.

Elin Anna Labba är journalist och författare. Både hennes morfar och farfar kommer från familjer som tvingades flytta från sina egna marker. Det är, bland andras, deras historia hon skildrar i sin Augustprisbelönade bok Herrarna satte oss hit (Norstedts, 2020), en samling berättelser om den tid då renskötande samer drevs från sina hem.

– Även om jag inte använde just det begreppet, började det i en känsla av exil. Att jag stod långt borta från mig själv och min historia, jag kunde inte förstå varför jag var på en viss plats. Det började där, i viljan att komma närmare. Tvångsförflyttningarna är en del av min egen bakgrund och en familjehistoria jag länge velat förstå, säger hon.

Elin Anna Labba började med att samla på berättelser. Det var ett väldigt långsamt arbete, som pågick under många år. Under tiden hon arbetade med featurejournalistik på samiska tidningar och magasin, blev projektet med boken som en hobby. Hon intervjuade sin familj och folk hon kände, det ledde snart till  att hon också började prata med människor hon aldrig tidigare träffat. 

– Att intervjua de här personerna… det var ju väldigt fint förstås, jag visste så väldigt lite innan och det var mycket inte heller de visste, och som jag fick ta reda på. Ju mer jag lärde mig, desto närmare hamnade jag de platser vi kom ifrån. Successivt lärde jag känna de marker vi fick flytta från, även om de aldrig kommer att kännas som hemma.

Elin Anna Labba säger att hon inte haft den direkta känslan av exil hon upplevt hos äldre samer. Istället beskriver hon sig som en följeslagare, som gått väldigt nära trots att hon inte delat deras berättelser. 

– För mig var det då som att stå utanför, på distans. Jag har varit väldigt medveten om att jag har ett liv som pågår som jag inte helt har varit en del av, att mitt liv pågick någon annanstans.

Hon berättar om begreppet Ilmmiid gaskkas – att befinna sig mellan världar, mellan himlarna. 

– För mig har inte exilen känts särskilt fysisk, jag har ändå vuxit upp på en plats som varit mitt hem. Det har varit en mer kulturell och språklig exil, jag har saknat ett språk, en historia och musik … andra delar som är mer kulturella snarare än en plats, säger Elin Anna Labba.

Med tvångsförflyttningarna förlorades en plats och därmed det »jag« som föder känslan av att vara ett urfolk, menar hon. Framför allt förlorades mystiken och språket.

– Förlorar man den identiteten för-svinner mycket kunskap, urfolksideologi som varit starkt kopplad till landet och marken. Det har gått förlorat hos flera generationer. Det är mycket jag inte fått, som försvann. Den samiska andligheten är så knuten till plats och det är den typen av värden som försvinner i exil.

Efter att ha talat med sina släktingar och andra personer som varit med om tvångsförflyttningarna har Elin Anna Labba fått en ny acceptans och förståelse för sin familj. Hon berättar att det framför allt blev tydligt hur stort och öppet såret var, inte bara hos de som tvingades flytta utan också dit de tvingades.

Hur har känslan av förlust av kultur, genom förlust av plats, framträtt i berättelser du samlat?

– Framför allt har de märkts i hur de äldre pratat om “det nya landet” och “det gamla landet”. Det gamla landet är platser man tvingades lämna. Min riika, vårt land. De syftade aldrig till den plats man kommit till. Aldrig. Min riika var norrut, det förlorade gränslösa landet i norr. När de istället talade om den plats dit de flyttat kallade de den för Dat riika – det där landet. En språklig distansering.

Elin Anna Labba berättar att effekten blev att man på den nya platsen höll hårt i de kulturella yttringar som hörde det gamla landet till. Kläder, dräkter och familjefoton togs till vara på. Likaså praktik, som ett gammalt sätt att sy på. En praktik som inte kan utvecklas, säger hon.

–  Det blir som att man nästan stelnar i det som var när man lämnade sin plats. I det finns en otrolig kunskap om släkter och viljan fara tillbaka till platser. Det blir nästan allt vanligare med tiden, medvetenheten av att man lever i sin nya värld, men också i det som varit.

Men den nya världen kommer med fler utmaningar. Många samer har en känslomässig relation till sin mark som inte motsvaras av det politiska klimatet, berättar Elin Anna Labba. Än får samer ständigt flytta på sig för statliga intressen. Renskötare sitter på möten hos skogsbolag för att välja mellan två markplättar, rädda en av dem – som de under nästa möte ändå måste ge upp.

– Det är en väldigt stor diskrepans mellan ett urfolks sätt att betrakta mark som något som är heligt och ska förvaltas, och den svenska synen på naturen som något som ska brukas. Du måste alltid flytta på dig, säger hon och fortsätter:

– Så jag tror att många upplever det som en exil och en ständig oro och rädsla. Att det alltid finns ett tryck över dig som går ihop med det historiska arvet du bär på. En sorg som alltid ligger där som aldrig får läka.

Och det finns också en kollektiv känsla av att Sápmi kommer att gå förlorat. Genom språket, den svenska politiken och genom den globala uppvärmningen. I Sápmi är klimatförändringar inte en utmaning inför framtiden – det händer nu. Renskötare, och andra som lever i och av naturen, har fått ställa om ännu mer än de brukar.

– Det är nog den stora orsaken till varför folk är oroliga över om det finns en samisk framtid överhuvudtaget. Det är många som inte vet om det är värt att fortsätta med renskötsel, om det kommer att finnas kvar, säger Elin Anna Labba. 

Vilka förändringar krävs för att det samiska folket och kulturen ska komma ur exilen?

– Sverige har inte någonsin gjort upp med sitt historiska arv från den politik som man har fört gentemot samerna som folk, och det gör att arvet lever kvar. Att det fortfarande idag finns en dagsaktuell politik som bygger på just det arvet. Förutom politik för klimatet drömmer jag om stora reformer där den samiska kulturen blir mer tydlig. Det kräver mer medel till kulturen. Som kulturarbetare jobbar vi väldigt hårt för en levande samisk kultur, att den samiska litteraturkanon ska bli en del av den svenska. Och i nuläget har jag svårt att se det hända.

Men just där finns också en ljusglimt, i den samiska litteraturen, konsten och framför allt språket. Samiskan har alltid legat som bakgrundsljud i Elin Anna Labbas liv, men hon började tala språket först vid 25 års ålder. Och liksom många andra har hon nu börjat kunna lägga pusselbitar i den väldigt trasiga historien om samisk kultur. 

– Jag skulle inte säga att jag är i någon slags exil i dag. Min erfarenhet är att det, att ta tillbaka sitt språk, är en öppen dörr ut ur exilen. Kan man inte sitt eget språk står de dörrarna stängda. I språket sitter så mycket kunskap och samiska är ett språk som har öppnat upp stora världar för mig, säger hon och fortsätter: 

– Och jag ser att medvetenheten ökat. Det finns en väldigt stark rörelse i Sápmi mot att ta tillbaka sin historia på många plan, genom litteratur, konst. Och språket. Det är en fin våg som pågår oavsett politiskt landskap och klimatförändringar, och den är oerhört betydelsefull.

Clara Wanders är journalist med en bakgrund i utvecklingsstudier. Under hösten praktikant på Ordfront magasin.

Läs mer om samisk kultur och historia

Ǽdnan
(2018) Albert Bonniers förlag, Linnea Axelsson.

Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure
(2007), Emma Publishing, Udtja Lasse/Lars Norberg.

De tvångsförflyttade: en roman om samer och nybyggare som tvingades lämna sina hem
(2013), Birger Ekerlids förlag, Birger Ekerlid.

Inifrån Sápmi: vittnesmål från stulet land
(2021), Verbal förlag, ed.: Patricia Fjellgren och Malin Nord.

När vi var samer
(2021), Ordfront, Mats Jonsson.

Stulet land: svensk makt på samisk mark
(2010), Ordfront, Lennart Lundmark.

Stöld
(2021), Romanus & Selling, Ann-Helén Laestadius.

Queering Sápmi
(2013), Qub, Elfrida Bergman och Sara Lindquist.

En fri stad är en trygg hamn i en ond tid

Av Clara Wanders

Hundratals förföljda författare och andra kulturutövare får skydd och hjälp i exilen av det globala nätverket fristäder. En bostad, kontakter, en rätt att stanna – så kan demokrati och yttrandefrihet stavas i praktiken. Clara Wanders har träffat Mahsa Malekmarzban från Iran, ICORN-fristadsförfattare i Linköping.

Det började med en fatwa. 1989 utfärdade Irans ledare Ayatollah Khomeini en religiös dödsorder, en fatwa, över den iranske författaren Salman Rushdie som levde i exil i Storbritannien, som straff för boken Satansverserna. Det despotiska tilltaget fick stor uppmärksamhet, och satte ljuset på förföljelsen av konstnärer och författare världen över, en ond antidemokratisk tradition. Salman Rushdie och en grupp andra författare beslöt sig för att agera: ett nätverk bildades, som uppvaktade städer runtom i mer toleranta delar av världen. Många av dessa ville gärna erbjuda förföljda kulturarbetare en säker plats att bo och verka. I detta det första fristadsprogrammet ingick 25 städer.

2005 lades dock projektet ned. Men återuppstod nästan direkt då många av fristäderna ville fortsätta verksamheten, vilket de gjorde med stöd från PEN Norge och internationella PEN. Antalet skyddade och städer ökade till och med. 2006 hölls det första mötet för detta nya nätverk, redan i full gång. ICORN (International Cities of Refugee Network) var grundat.

Idag finns 70 fristäder runtom i världen, där över 200 kulturarbetare bor och arbetar under stadens och ICORNS beskydd. I Sverige är 22 stycken kommuner och regioner aktiva i programmet. En stor skara har fått skydd genom åren – ett handfast slag för intellektuell frihet och yttrandefrihet och demokrati. Den kanske mest kända i Sverige är Svetlana Aleksijevitj, som bodde i Göteborg 2006-2008, och fick Nobelpriset i litteratur 2015.

Det ska kanske förtydligas att alla möjliga konstnärer och intellektuella tas emot av ICORN nuförtiden, allt från fotografer till bloggare. 

Rent praktiskt erbjuder den svenska kommunen bostad, ett startstipendium och annan ekonomisk hjälp, och kontakter till kulturutövare och uppdragsgivare i staden.  Eftersom de flesta efter två års vistelse inte kan återvända till sitt hemland, har Migrationsverket, Kulturrådet och PEN kommit överens om att en fristadskonstnär som försörjer sig själv efter de två åren automatiskt får stanna i Sverige, efter ansökan om permanent uppehållstillstånd. Eller, så har det varit hittills. Vad den nytillträdda högerregeringen med uttalad avsky till permanenta uppehållstillstånd tänker hitta på med detta, återstår att se.

En sak som gör ICORNS verksamhet så pass livskraftigt är just detta, att den inte främst lutar sig mot stater, utan städer. En sådan är Linköping. Där bor idag Mahsa Malekmarzban från Iran som fristadsskyddsling. Jag samtalar med henne på telefon, sms och mail (då det snöade på SJ).

Mahsa Malekmarzban berättar att hon är född och uppvuxen i Irans huvudstad Tehran. Där kom hon att arbeta som tv-reporter, nyhetsankare i ett program på Irans statstelevision. Men, förklarar hon, det finns inga alternativ för den som vill jobba med teve i Iran. Alla medier är statsägda och – kontrollerade.

– Att vara ett teveankare gav mig stora problem, i både mitt privatliv och i större sociala kretsar. Det arbetet kommer med hård censur av alla områden. När du börjar arbeta i statliga medier kontrollerar de allt, dina ordval, din klädkod, vem du umgås med på fritiden. Även dina personliga åsikter utsätts för censuren.

– På så vis är det en plåga att arbeta inom media i Iran, berättar Mahsa Malekmarzban.

Efter 18 år som TV-ankare sa hon upp sig. Innan hon tog tevejobbet hade hon studerat engelsk översättning, och nu ville hon fokusera på att vara författare och översättare, inte minst för att hon kommer från en släkt som alltid värderat skrivandet högt, Mahsa Malekmarzban farfars farfar var örtläkare och poet.

För att slippa den Iranska statens censurapparat, för att kunna verka i yttrandefrihet, tog Mahsa Malekmarzban beslutet att söka fristad utomlands via ICORN. Idag bor hon och hennes man i Linköping, där hon arbetar som översättare och journalist på en Londonbaserad nyhetsbyrå. På sitt populära Instagramkonto har hon nyligen rört sig från mer personliga teman till att också dela protestbudskap från upproret i Iran. 

– Vanligtvis postar jag på Instagram om böcker och översättningar, lifehacks, och mitt nya liv i Sverige, och då mer specifikt om Linköping, livet och människorna här. Om hur jag har hittat en ny version av mig själv här och vilka mervärden jag har fått av att leva sida vid sida av dessa milda människor. I kallt klimat, men med varma hjärtan. Men jag har nyligen också börjat använda plattformen för att främja revolutionen i Iran. Jag skriver historier, översätter nyheterna till engelska och publicerar viktiga budskap från protesterna i Iran. 

Du är väldigt positiv till Linköping?

– Att flytta just hit var inte ett planerat, men det visade sig vara ett trevligt slumpartat beslut. Och svenskarna har varit vänligare och hjärtligare än jag någonsin trott de skulle vara. De har verkligen välkomnat oss och uttryckt sin oro och sitt stöd. Trots att framtiden fortfarande är oviss känner jag mig trygg och rofylld, mycket tack vare Linköping kommuns myndigheter, politikerna och beslutsfattare.

Hur tycker du det är att leva i exil?

– Exil har aldrig varit ett exotiskt koncept för mig, eftersom att jag upplevt en 43 år lång exil i min hemstad Tehran. Islamiska republiken har erövrat vårt land från oss under decennier, och hela tiden betraktat oss som utomjordingar. I Iran blir vi sedda på som andra klassens medborgare, de som tänker annorlunda och står area, särskilt under de nästan tre senaste månaderna, är inget annat än grova brott. Deras handlingar och reaktioner gör det tydligt att Irans regim betraktar Irans medborgare som fiender, eller gisslan. Vad som händer i Iran är en uppenbar humanitär, där förekommer massmord, massakrer, och barnamord. Regimens ohyggliga brott visar tydligt att de är olagliga inkräktare, och att Irans folk är de fördrivna och förtryckta, även de som bor kvar inom landets gränser.  

Vad krävs för en ljusare framtid för folket i Iran?

– Först och främst hoppas jag på seger för det iranska folket. Att kunna leva i ett säkert, fridfullt och fritt samhälle är vad alla människor förtjänar. Särskilt mitt folk kan jag känna, efter så många år av förtryck, efter all kamp.

– För att uppnå fred och välstånd för hela världen krävs infrastruktur som säkerställer yttrandefrihet. Idag sker inte mycket framsteg för att främja det. Stater måste ta sitt ansvar för att försvara demokrati och yttrandefrihet. Fristäderna är ett undantag från den här mörka trenden. Jag hoppas det blir fler fristäder och andra tillflyktsorter så att folk kan fly från diktaturernas förtryck.

Clara Wanders  är journalist med en bakgrund i utvecklingsstudier. Under hösten praktikant på Ordfront magasin.

Sveriges 22 fristäder/regioner inom ICORN

Dalarna, Eskilstuna, Gävle, Göteborg (första svenska fristaden, 1996), Helsingborg, Karlstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Piteå, Region Jönköping, Region Skåne, Sandviken, Skellefteå, Stockholm, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Västra Götalandsregionen, Växjö, Örebro och Östersund.

Fristäderna har genom åren tagit emot frikonstnärer från 24 olika länder världen över.

Och plötsligt var jag i exil

Flykt var enda sättet att överleva när Ryssland plötsligt anföll. Den ukrainska poeten Daryna Gladyn vittnar om den påtvingade exilens overkliga verklighet.

Av Johan Berggren och Eugene Wolonsky

På Författarförbundets scen på Bokmässan i Göteborg i september 2022 sitter två poeter och framför dem klagomässande dikten Panika. Bara 9 månade tidigare levde och verkade paret i lugn och ro i en lummig anonym förstad till Kyiv. Dikten beskriver vad Daryna Gladyn och Lesyk Panasiuk kände när missilerna började slå ner i kvarteret.

För Putin och den ryska krigsmakten hade bestämt sig för att starta krig, och gav deras hemstad Butcha den sämsta sortens världsberömmelse. Paret flydde. Lesyk Panasiuk bor fortfarande kvar i Ukraina, till arméns förfogande – han har fått specialtillstånd för en blixtvisit till Sverige.

Men Daryna Gladyn lämnade sitt hemland, och nu pratar hon med sin svenska förläggare Michael Nydahl om de olika nyanser av exil hon hunnit uppleva. Och hur den påverkat hennes skrivande. Hon har hunnit beta av Polen, Österrike, och nu USA.

Det är ens kropp har flytt men en del av en stannar hemma, beskriver Daryna Gladyn. Hon berättar hur hon i Österrike började skriva igen, mer än tidigare, först för att ge röst åt andra exilukrainare, men också för att isolerad av att inte behärska språket i landet hon var i, måste hon använda sitt eget. Och:

– När jag skrev på ukrainska, stannade jag i Ukraina på något sätt.

Så långt Bokmässan. Två månader senare
ber vi Daryna Gladyns landsman, Ord-fronts egen Eugene Wolynsky, ytterligare loda hennes tankar om författarskapet i exil – på ukrainska då:

Eugene Wolynsky: Är det svårare eller lättare att skriva i exil?

Daryna Gladyn: På det hela så blir det svårare i exil än hemma. För att nu blir jag tvungen att adopteras, anpassa mig till en ny social roll, i ett främmande samhälle. Det är inte lätt. Fast det största hindret jag har nu är depressionens tilltagande. Jag kan ligga och glo i taket dag efter dag. Att skriva dikter är det enda som jag kan göra oavsett omständigheter. Men jämför man det kreativa arbetet hemma och nu, så upptäcker man att det blev mycket svårare att skriva. Hur paradoxalt det än låter så hade jag mycket lättare att andas och skriva i juli, i ett krigshärjat Ukraina, än i detta fredliga utland.

Eugene Wolynsky: Vad betyder exil för poeten och för Ukraina?

Daryna Gladyn: För mig är exilen en prövning. Jag är delad i olika delar och befinner mig i exil enbart fysiskt. Jag umgås fortfarande med samma vänkrets som jag hade i Ukraina, jag lever i ett ukrainskt inforum. Det känns som att jag lever flera parallella liv. Min kropp blir utmattad av det.  

För Ukraina betyder exilen av landets konstnärer ett sätt att bevare den ukrainska kulturen. Ibland känner jag mig själv som ett konstobjekt som är inlämnat för säker förvaring i ett annat lands bank. Och dikterna som jag skrev i exil är räntan.

Eugene Wolynsky: Ukrainsk kultur har erfarenhet av exil men det måste vara helt ny erfarenhet av ett sådant här krig?

Daryna Gladyn: Förr, när jag läste om konstnärer i exil historiskt, tänkte jag att det här kan aldrig bli min erfarenhet. Jag inbillade mig att Ukrainas suveränitet garanterades av hundratals länder runtom i världen, och att det betydde att ingen någonsin kommer kunna tvinga mig att lämna Ukrainas territorium. Innan den fullskaliga aggressionen började i februari bodde jag i Bucha och kände mig helt i trygghet och säkerhet. Nu känner jag mig inte i säkerhet någonstans överhuvudtaget.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
Eugene Wolynsky är poet och musiker. 

Krönika

#Booktok. Litteratur på vift i sociala medier

AV CLARA WANDERS

På Tiktok växer fenomenet som matar barn med lättpornografiska noveller – men ibland också kvalitetslitteratur. 

»Det är uppenbart att det inte är kärlek vid första ögonkastet mellan Tate och Miles. Kanske kan man inte ens kalla dem vänner. Vad de däremot upptäcker att de har, en obestridlig och laddad attraktion för varandra. De enas om det perfekta upplägget: hon vill inte ha ett förhållande och han vill inte ha kärlek. Då kvarstår sex.«

 Förbannade kärlek av amerikanska författaren Colleen  Hoover är översatt till svenska. Baksidestexten gör det tydligt att barn inte var romanens målgrupp. Ändå är det just barn som gjort att titeln återfinns på bestsellerlistor världen över.

 Detta har skett via Tiktok – det sociala medie som berättar om världen med korta, grälla videor i ett aldrig sinande flöde.

Uppåt hälften av Sveriges 12–15  åringar använder Tiktok-appen dagligen. Och på appen växer fenomenet >Booktok< i rasande takt. Trenden, med tillhörande hashtag, består av att användare – ofta ungdomar, visar vad de läser och tipsar om böcker. Absolut en fin tanke, men Tiktoks litteraturkanon är ganska nischad och består egentligen av två större kategorier böcker: de heta böckerna och de skoningslösa. Och såklart de som blandar de tu.

 

Booktook har letat sig in i min algoritm mot min vilja (något av en kärnfunktion på Tiktok). Mitt flöde visar videos av unga tjejer som har markerat minnesvärda sidor och citat genom överstrykningspennor och små färgglada rosa lappar. De ser lärdomar för livet. Jag ser fjortonåringar som bokstavligen rodnar med boken uppslagen i knät. Och jag ser inlägg med titeln »gothic stories that made my skin crawl«.

 
Men jag ska vara ärlig, jag har inte läst Collen Hoovers böcker. Inte heller de andra Booktokromarnerna som skildrar komplicerade kärleksrelationer i dåtida eller nutida USA. Men vibbarna jag får är desamma som när jag ser Ica Maxis bokställ med erotisk litteratur för medelålders kvinnor. Böckerna vars framsidor pryds av en hjälteliknande man med fixerad blick, uppknäppt skjorta och vågigt hår som blåser i vinden. Googla Fabio Lanzoni.

 
Egentligen är inte detta fenomen så märkligt. Kombinera den senaste, inne, socialamediakanalen med väletablerade populärlitteraturgenrer som romantica och erotica , klart det slår? Booktok är stort, och har ett fyndigt namn. Men en del av mig undrar hur det går ihop. Böcker har idag fått en funktion där de konsumeras för ett aktivt avbrott från det annars påtvingade skärmtittandet. En alternativ typ av underhållning. Hur kan litteraturen då ha letat sig till den digitala sociala världen? Som den ju skulle vara ett avbrott från … 

Ja, allt letar sig dit. Särskilt när det blivit trendigt att vara alternativ, morbid, weird. Subkulturen kallas Dark Academia och föddes ur Harry Potter-världen, med estetik som är Old England, mystiska internatskolor, svarta kavajer och tartanmönstrade kjolar. Dark Academia längtar efter skumma gångar mellan bibliotekshyllor där dammiga marmorbyster trängs med tjocka sammetsdraperier i de höga fönstren, och där blommor pressas mellan gulnade boksidor. På BookTok får Dark Academy innekidsen att bete sig snudd på finkulturellt, det är helt rätt att beställa hem Shakespeare samlade verk i halvfranska band, eller för all del Stephen Kings moderna klassiker. 

 Min kunskap om Booktok  sträcker sig inte längre – algoritmer till trots är jag bara en betraktare av fenomenet. Att jag fascineras och räds, det har framgått. Kategorin människor »unga vuxna« är både skrämmande och spännande. Och jag har sett nog av BookTok, men vill ändå spekulera  i varför det blivit så stort. 

För den morbida delen av forumet måste det handla om samma sak som att True crime-dokumentärer växer i popularitet – människan är fascinerad av skräck och vill kanske förbereda sig på det värsta.

Intresset kring snusk-kulturen och Colleen Hoover är inte heller svårt att lista ut. Med sina 15,2 miljoner sålda exemplar blev El James (2012) Fifty Shades of Grey 2010-talets  mest sålda bok. Inte stod  väl dess litterära kvalitet för försäljningen, utan snarare behovet av förbjuden läsning. 

Relationen mellan den erotiska TikToklitteraturen och ungdomarna på forumet har samma relation som Tate och Miles på baksidan av Hoovers roman: en obestridlig och laddad attraktion för varandra. Och någon gång i livet ska ju dörren till Ica-Maxilitteraturen öppnas – för dagens unga vuxna blir det på BookTok.

Recension

En läxa för vår tid

Av Eva Zetterberg

Joanna Rubin Dranger – Ihågkom oss till liv (Albert Bonniers förlag, 2022)

Det finns idag många författare som i seriealbumets form skriver romaner och långa historier, helt enkelt för att den formen passar dem bättre. Graphic novel, kallas det på engelska, kanske saknas det en bra term på svenska, men serieroman duger väl så länge.

En författare av serieromaner som jag nyligen fått upp ögonen för är Joanna Rubin Dranger. Hon har flera framgångsrika serieböcker bakom sig, och är nu aktuell med Ihågkom oss till Liv. Den handlar om hennes judiska familj och släkt, framför allt om deras öden under Förintelsen. Det är en tjock bok, men lätt att läsa. Serieformatet lånar sig till göra ett svårt ämne tillgängligt. Författaren har gjort ett otroligt forskningsarbete under flera år, letat i arkiv och museer, och intervjuat otaliga personer. Många resor har gjorts och stundtals verkar författaren blivit helt uppslukad av sitt arbete. Barnen har fått leda henne tillbaka till familjelivet med vardagliga kommentarer.

Trots Förintelsen är inte alla berättelser i boken hemska. Här finns beskrivningar av judiska familjer som tidigt kom till Sverige och varit med och byggt upp det moderna välfärdssverige. Författarens mormors föräldrar Aron och Rebecka Katz kom i början av 1900-talet till Göteborg, de flygga undan pogromerna i Polen och Ryssland. Nära 700 pogromer rasar mellan 1905 och 1907. Aron börjar som gårdfarihandlare, men inom några år är familjen etablerad med en blomstrande affärsrörelse i Hindås utanför Göteborg, och mycket uppskattade i bygden. Någon antisemitism säger sig familjen inte ha känt av.

Författaren gräver vidare i familjehistorien och får fram skakande fakta, eller ibland talande indicier som gör att hon på goda grunder kan förstå vad som hänt dittills nästan okända släktingar, upptäckta i gamla fotoalbum. På Museet för Levande Historia i Gamla Stan i Stockholm ställs dessa bilder ut och man följa dem – ett bra komplement till serieromanen. Författaren tvingas ta långa pauser i sitt arbete: »Till slut håller mörkret på att äta upp mig. Jag inser att jag inte kan leta mer. Inte nu.«

Hos mig väcks otäcka föraningar om vad som kan komma även i vårt land. Den 9 november påmindes vi om den så kallade Kristallnatten 1938 i Tyskland då det växande förtrycket av landets judiska medborgare övergick i mord på 400 judar, nedbränning av 267 synagogor och vandalisering av judiska affärer. 20 000 -30 000 judar tvingades till koncentrationsläger.

Den 9 november 1938 riktades nazisternas våld mot judar. Det riktades snart även mot handikappade, romer, oliktänkande. Systematiskt, rasistiskt, intolerant förtryck kan förstås också drabba andra minoriteter: svarta, asylsökande, homosexuella, muslimer. Många känner igen tongångarna i det så kallade Tidöavtalet, och känner sig utpekade och osäkra när en svensk regering tagit ombord den intolerans som är SD:s kärna.

Hédi Fried, avled den 20 november. Nyligen gick även Emerich Roth bort. De överlevde Förintelsen och var några av de sista som kunde berätta om egna upplevelser av förföljelserna, och koncentrationslägren, nazisternas systematiska folkmord. Inför 9 november i år uppmanade jag i insändare, skolor och skolledningar att använda just Joanna Rubin Drangers bok för att få unga människor att förstå vad som hände i Tyskland då, den 9 november 1938, under nazisternas förtryck, under Förintelsen.

Framför allt behöver vi se framåt: stoppa uppdelningen i ett Vi och ett Dom, linjen som SD medvetet och envetet driver. Där kan historielektionen som seriealbumet Ihågkom oss till liv ger tjäna oss väl. 

 Eva Zetterberg

Föreningen Ordfront

Kriget i Ukraina, bokbål, övervakning och FN:s framtid – Ordfronts samtal på MR-dagarna

Den 17-18 november genomfördes årets Mänskliga Rättighetsdagar i Örebro. Ordfront, som är huvudman för konferensen, fanns förstås på plats med monter och program.

Det har varit en hektisk höst på föreningen. Inte bara har en ny podcast lanserats, det har värvats, arrangerats samtal, hållits kurser och utbildningar – samt förstås skrivits och redigerats artiklar till den tidning du nu håller i handen. 

En stor del av arbetet har varit riktat mot årets stora arrangemang för Ordfront; MR-dagarna. Sedan år 2000 har Mänskliga Rättighetsdagarna arrangerats av föreningen – som också är huvudman – och sedan 2006 har konferensen flyttat runt på olika platser i landet. I år arrangerades MR-dagarna för andra gången i Örebro. Under två dagar kunde drygt 2000 personer besöka ett 60-tal organisationer vid montrar och bokbord, eller lyssna på något av alla de drygt 150 samtal och seminarier som erbjöds.

Ordfront med MR-dagarnas kansli var förstås på plats både som utställare och som arrangör av seminarier.

 MR-dagarna är ett icke-vinstdrivande projekt som når såväl tjänstepersoner och politiker, som forskare, studerande, civilsamhälle och allmänheten. En stor del av konferensen är helt gratis för att så många som möjligt ska kunna ta del av samtal om mänskliga rättigheter och, i förlängningen, lära sig mer om sina egna rättigheter. 

Varje år anpassas innehållet i samtalet efter ett tema. I år var det Rätten till ett liv i trygghet och säkerhet, och Ordfront anordnade sex seminarier med koppling till temat. Även om programpunkterna planeras redan på våren och sommaren innan arrangemanget fick händelser under hösten till viss del ta plats i samtalen – som Tidöavtalet och den nya lagen om utrikesspionage.

Janne Flyghed, professor i kriminologi, deltog i samtalet Övervakad och (o)säker – om integriteten som försvann. I diskussionen tecknades nutidshistoria kring den växande övervakningsindustrin och förändringar i synen på de hemliga tvångsmedel som präglat svensk lagstiftning åren efter 11 september. Flyghed konstaterade att proportionalitet och effektivitet sällan ligger bakom utvecklingen, och att tillfälliga  integritetskränkande tvångsåtgärder tyvärr alltför ofta blir permanenta. Tidöavtalet och de förslag om ytterligare utökad användning av tvångsmedel innebär ett paradigmskifte som inte ens var tänkbart för 20 år sedan.

I samtalet Efter kriget deltog Elin Jönsson (utrikesreporter vid SVT och bara kvällen innan hemkommen från Cherson i Ukraina) Jakob Hedenskog (forskare vid Utrikespolitiska institutionen) Philipp Galtsov (flykting från Ryssland och nu handläggare vid Östgruppen), Roman Horbyk (medieforskare vid Södertörns högskola) samt Anders Mellbourn (ordförande i OSSE-nätverket). De diskuterade läget i Ukraina idag, vad de tror kommer att hända både den närmaste tiden och efter kriget. Det humanitära läget och hjälpbehovet beskrevs som svårt respektive oändligt, och de pågående attackerna mot infrastrukturen: el, energi och vatten skapar enorma svårigheter för människorna. Horbyk konstaterade att mobiltelefoner är oundgängliga i ett modernt samhälle. I Ukraina skapas med dessa möjlighet att vara i kontakt med sin familj, få kännedom om pågående attacker och så vidare, men användandet omöjliggörs med de pågående attackerna mot infrastrukturen. Situationen för de som i Ryssland motsätter sig kriget blir dessutom allt värre – även om missnöjet med kriget tycks öka i takt med att allt fler mobiliseras. Vikten av att stötta demokratiaktivister inne i landet underströks.

Att med fred också skipa rättvisa blev en del av samtalet Ett utmanat FN – där det främst diskuterades hur och om FN kan fortsätta vara relevant och viktig för fred och mänskliga rättigheter. Speciellt när Ryssland, en stormakt med vetorätt i Säkerhetsrådet, bryter mot sina egna åtaganden och FN-stadgan och attackerar en annan stat.

Det visar på att en reform av Säkerhets-rådet behövs. Hans Corell, tidigar rättschef och undergeneralsekreterare vid FN, konstaterade att flera av de nuvarande permanenta rådsmedlemmarna i många år använt sin vetorätt på ett illegitimt sätt. Måns Molander (HRW) och Cecilia Ruthström (MR-ambassadör) ville dock framhålla att Generalförsamlingen

har klivit fram och agerat när Säkerhetsrådet till stor del är bakbundet.  

Parallellt med MR-dagarna pågick klimatmötet COP27 i Egypten. I samtalet med Scott Leckie (Displacement Solutions) och Alex Brekke (Amazon Watch) kommenterades mötets troliga utkomst. Ingen av de båda hade särskilt stora förhoppningar om att diskussionerna skulle bli  framgångsrika men ett steg i rätt riktning, enligt Leckie, var beslutet om att de länder och folk som drabbas av klimatförstörelse ska kunna få ersättning av de stater och länder som orsakat skadan. Leckies organisation har i många år arbetat med och för människor som tvingats bort från sitt hem, sin egendom och sitt land på grund av miljöförstöring. Antalet personer som flyr sina hem på grund av exempelvis torka eller översvämningar är redan flera hundra miljoner och snabbt växande. Han gav dock också exempel som visade att problemet – om än enormt – kan lösas. Ekonomiskt skulle det till exempel enbart krävas 1 procent av den årliga nettovinsten för de rikaste i världen.

Är det hatspråk  eller yttrandefrihet att demonstrera en politisk uppfattning genom att bränna koranen? Den frågan gavs religionshistorikern Mattias Gardell, som med sin föreläsning gav publiken en djupare förståelse för bokbålets historia. Genom en historisk resa från 1500-talets  Spanien, via 1930-talets Tyskland, fram till idag visade han tydligt att där det bränns böcker – bränns det också människor. Målet är inte att förstöra en text utan att förstöra de människor som läser och använder texterna, menade Gardell. 

Samtalen modererades av Ordfronts generalsekreterare, Anna Wigenmark.  

Under dagarna delades även Ordfronts Demokratipris ut – som i år gavs till örebro-föreningen For the People. Mer om detta på nästa sida. 

Anna Wigenmark

Unga i Vivalla får årets Demokratipris

Varje år tilldelas Ordfronts demokratipris en fysisk eller juridisk person i Sverige som i ord eller handling bidragit till att befästa de demokratiska idealen om jämlikhet, individens okränkbarhet och allas inbördes respekt samt skapat diskussion om vad demokrati är.

I år går priset till föreningen For The People i Vivalla i Örebro som genom sitt kraftfulla initiativ visar unga att det går att lyckas i livet oavsett yttre förutsättningar.

Demokratiprisjuryn, bestående av styrelseledamöter och anställda vid Ordfront motiverar beslutet på följande sätt:

»For the People startades av unga, för unga med syftet att skapa aktiviteter på helger och lov. Målet har varit att motverka den rastlöshet som kan uppstå hos unga och därmed förhindra att de hamnar i fel sammanhang som leder till kriminalitet och våld.

 Under Paludans antimuslimska provokationer i våras visade For the People att hatet går och måste mötas utan våld.  Tillsammans med andra föreningar städade föreningen upp i parken efter motdemonstrationerna och ordnade en insamling för att kunna ge husägare vid Sveaparken och polisen lite kärlek i form av blommor och choklad.

Föreningen Ordfront fördömer starkt den antimuslimska rasism och islamofobi som växer i Sverige. Hatspråk kan dock bara bekämpas med demokratiska metoder. Ungdomarna i For the People bemötte provokationerna med omtanke om förorten och dess människor, och med blommor istället för våld. Ordfront vill med priset uppmärksamma och uppmuntra For The People:s initiativ och kraft  att visa att det finns alternativa metoder att jobba mot utanförskap, ungdomskriminalitet och segregation än strängare straff och hårdare tag. Den bredaste, billigaste och snabbaste vägen till integration kan vara utstakad av unga som tror på och vill ta hand om varandra.«

Demokratipriset delades ut vid Mänskliga Rättighetsdagarna i Örebro den 17 november. 

Tidöavtalet bit för bit

Tidöavtalet, den överenskommelse som samarbetspartierna kd, m, sd och l, tog fram under sina slottssessioner efter valet, beskrivs av samma partier som ett paradigmskifte. I, underförstått, för dem positiv mening. För oss som vill se ett Sverige där alla människor har samma värde och lika rättigheter och där rättsstatliga principer råder, demokratin utvecklas inte undermineras, är den politiska vilja som presenteras i avtalet, ett helt annat skifte. I mycket negativ mening. 

I sanning är det dock så att många av de förslag som finns i Tidöavtalet i flera delar är en fortsättning på en politik som redan förts och förs.  Beslut som accepterats av riksdagen fram till valdagen har med andra ord banat väg för den människorättsovänliga politik som nu komma skall. Flera partier slogs redan före september 2022 om vem som var tuffast mot brott, vem som vill stoppa flest flyktingar från att söka asyl i Sverige, vem som kan ställa högst krav på de mest utsatta i Sverige. Feministisk och jämlikhetspolitik tycks vara död. Var och en för sig själv-politik lever.

Budgeten som lades fram månaden efter Tidöavtalet visar ännu inte riktigt på genomslag för Tidöavtalets idéer. Här finns fina skrivningar om medias oberoende, om att verka för mänskliga rättigheter och demokrati osv. Än finns till exempel inga förslag på ändrade uppdrag för MR-institutet, den nya myndighet som faktiskt försöker agera lite likt en civilsamhällesorganisation och granska lagförslag och politik med rättighetsglasögon. Men vem vet om det kommer att få fortsätta. SD lurar i vassen, eller förlåt, håller i trådarna. Och många har med rätta agerat kraftigt på Björn Söders tvittrande om att inte ge bidrag till organisationer som kritiserar Tidöavtalet – men sanningen är ju den att många organisationer redan idag, inte minst muslimska sådana men även minoritetsorganisationer, redan nekas eller får krav på återbetalning av bidrag av skäl som ofta är långt ifrån objektiva. Söders senaste utspel om att inte ge bidrag till vänsterorganisationer, tja, den har ju existerat länge där ett blått eller blåbrunt styre råder. Även för organisationer som formellt inte är vänster men som ändå klassas som det. Motståndare helt enkelt. Vi vet. Det har drabbat Ordfront mer än en gång. Hur det kommer att påverka oss de kommande fyra åren lär vi snart få se. 

Ordfront är en liten organisation med små resurser men stor vilja. Vårt uppdrag måste ändå vara att så långt det är möjligt bevaka hur den politik som beskrivs i Tidöavtalet kommer att utformas i lag och genomföras i praktiken. Vår utgångspunkt är att verka för att demokratin stärks, att alla människor har samma värde, att rättigheter respekteras för alla och att höja rösten för dem som drabbas av politiska beslut– oavsett vem som sitter vid makten. Vi kan inte göra allt – men vi kan göra något. 

Och vi måste förstås börja med Tidöavtalet – mycket har redan sagts, ofta från den egna organisationens utgångspunkter –  vi ska samla in delar av den oro som existerar. Vi tittar på kriminalpolitiken, på folkbildningen, på oron för den rasistiska politik som avtalet andas, på flyktingpolitiken, på språkkrav och kulturkanon mm. 

 Vi kallar det Tidöavtalet bit för bit. Experter, drabbade, tänkare skriver. Läs mer och följ arbetet på vår hemsida ordfront.se och ordfrontmagasin.se men även i vår pod Samtalet. 

Anna Wigenmark