Efter flera år av fredlig organisation och fredliga protester mot diktatorn Alexander Lukasjenkos regim, visade Belarus oppositionsrörelse under våren att den är redo att tillgripa mer drastiska metoder. När ryska trupper rörde sig genom Belarus för att angripa Ukraina, saboterade oppositionella krafter järnvägen.
– Att Lukasjenko tillät ryska armén att angripa Ukraina från Belarus, betyder att han gett upp all självständighet, säger Andrei Yahorau, rådgivare till Belarus oppositionsledare i exil, Sviatlana Tsikhanouskaya, under ett seminarium på Palmecentret i Stockholm under torsdagen.
– Belarus är idag en proxystat till Ryssland, fortsätter han. Järnvägen saboterades av belarusier som är motståndare till kriget och Lukasjenko.
Det handlade om direkt fysiska sabotage av räls, men också av ”cyberpartisaner” som hackade och tog över järnvägens interna kontrollsystem. Trafiken ska har störts upp till två veckor. Andrei Yahorau tror att sabotagen hade del i att den ryska offensiven mot Kyiv misslyckades. Regimens respons blev att skärpa redan drakoniska lagar ytterligare. Idag är det dödsstraff bara för att planera sabotage på infrastruktur. Det kallas förstås terrorism. Ett 30-tal gripna är gripna för dåden, cirka 20 jobbade inom järnvägen.
Lagskärpningen är bara den sista i en kedja av hårdare tag sedan de stora folkliga resningarna i Belarus 2020. Efter ett val där Sviatlana Tsikhanouskaya sannolikt fick flest röster, utropades ändå Lukashenka åter som landets ledare. Trots att protesterna var massiva, var de också decentraliserade och spontana, och möttes med hård repression: massgripanden, misshandel, tortyr, godtyckliga gripanden, uppsägningar och svartlistningar. Idag sitter officiellt 1200 politiska fångar i Lukashenskas fängelser, men:
– Det kan vara så många som 2400 säger Jon Fridholm på Östgruppen, som moderar samtalet med Andrei Yahorau.
Folkresningen trycktes tillbaka, oppositionella och de som kunde för att de hade internationellt gångbara yrken, som programmerare, flydde landet.
– Cirka 300 000 belarusier har lämnat landet sedan 2020, säger Andrei Yahorau. Han själv är en av dessa.
Men det betyder inte att oppositionen har kvävts. Den har flyttat under jord. Den organisation som gjordes under de senaste åren finns kvar. Under åren fram till 2020, men även efteråt, har företag och alla möjliga organisationer lösgjorts sig från statliga band. Men de måste vara försiktiga på grund av repressionen: man riskerar få sparken, blir gripen och åtalad. Många av de som arresterades 2020 väntar idag på rättegång:
– Lagarna används godtyckligt av regimen, berättar Andrei Yahorau. En vän som är journalist arrangerade pengainsamlingar för folk som bötfällts i protesterna – han står åtalad för landsförräderi.
Många hotas av 10, 15 eller 20 år i fängelse för sitt politiska engagemang. Men om protesterna varit helt fredliga fram tills nu, blev ryska arméns användning av Belarus som transitland och område att anfalla Ukraina ifrån början till ett mer partisanliknande motstånd, med då bland annat järnvägssabotage. Det visar att oppositionen i Belarus är allt annat än utplånad, menar Yahorau. Den bidar sin tid. Annars är den belarusiska allmänheten, enligt opinionsundersökningar, kluven i frågan om vem som har skulden i kriget.
– Man måste förstå att den enda informationen som tillåts officiellt är den ryska propagandan, säger Andrei Yahorau.
Han menar dock att framtiden är ljus. Även om Belarus under Lukasjenko nu hamnat på fel sida en ”ny järnridå” tillsammans med Ryssland, innebär kriget förr eller senare ett slut på diktaturen, tror han:
– Jag ser det som att Ryssland förlorade kriget på strategisk nivå efter tre dagar – när de inte snabbt lyckades omringa och ta Kiyv. Även om kriget kan dra ut kommer inte Ukraina att falla. Detta betyder slutet för det ryska imperiet, även om det kan ta 15-20 år. Och det betyder också slutet på den makt som hållit Belarus diktator under armarna.
Johan Berggren
