(English version below)
På en konferens om hållbar utveckling i Arktis träffar Clara Wanders psykologen Anna-Maria Teperi. Hon berättar om ett ofta bortglömt perspektiv i klimatdebatten – våra arbetsplatser.
Tro det eller ej, Arktis är mer än det du ser på naturfilmsdokumentärerna. Förutom dansande norrsken, isberg och valar bor här ungefär fyra miljoner människor. Och under en tid av klimatmässig och säkerhetspolitisk förändring möter regionens invånare utmaningar, och möjligheter.
På en konferens i Tromsø samlas därför runt 1 000 personer; forskare, politiker, studenter och journalister, för att – i, av och för – Arktis hitta vägar till en regional hållbar utveckling. Vetenskapen ska kopplas samman med politiken.
– Den arktiska regionen värms upp fyra, och vissa delar sju, gånger mer intensivt än resten av jordklotet. Och de som drabbas mest av klimatförändringarna i Arktis är människorna som bor där, påminner Johanna Sumuvuori, statssekreterare till den finska utrikesministern.
Tillsammans med utrikesministrarna Tobias Billström (Sverige), Anniken Huitfeldt (Norge), Thórdís Kolbrún Reykfjörd Gylfadóttir (Island), Sametingets ordförande Silje Karine Muotka och Douglas D. Jones från den amerikanska byrån för europeiska och eurasiska frågor sitter Sumuvuori på scen och debatterar Arktis roll i en tid av förändring. Den säkerhetspolitiska frågan är såklart het. Ryssland är ett av åtta arktiska länder, och med många samarbeten på paus måste de resterande nationerna hitta nya lösningar. Långsiktiga lösningar.
I debatten kommer NATO på tal, ett antal gånger. Och stödet för Ukraina. Men också inkludering av ursprungsbefolkning i klimatdebatten, affärsliv, utbildning och arbetsmöjligheter. Frågan om hållbar utveckling spretar åt alla håll när det gäller både och geo- och säkerhetspolitik.
– Det finns inga människor utan säkerhet och det finns ingen säkerhet utan människor, säger Anniken Huitfeldt när det är hennes tur att tala.
Och att klimatfrågan handlar om säkerhet – och om människor – är en utgångspunkt också för den finska psykologen Anna-Maria Teperi, som också närvarar på konferensen. Hon har en bakgrund i arbets- och organisationspsykologi och har sedan 90-talet jobbat med att strategiskt analysera förmågor på arbetsplatser – för att se vilka som är framgångsrika nog att utveckla organisationer till att bli säkra för de som jobbar där. Det perspektivet har hon på senare år försökt lyfta i klimatrelaterade frågor.
– Invånare är väldigt aktiva i klimatdebatten, likaså samhället och staten. Men de missar varandra, och det är för att det finns något mellan staten och individen, ett gap där engagemanget inte väcks. Nämligen på arbetsplatsen, på företag och organisationer, menar hon.
I grund och botten handlar det om att klimatkrisen är skapad, och måste lösas, av människan. Och då måste vi gå in i våra sinnen för att trigga igång psyket till action. Anna-Maria Teperi menar att man då behöver leta efter vad som får människor att känna sig lyckade, och inte fokusera på misstag eller risker.
– Att sitta och räkna på den typen av snäva och negativa frågor tror jag inte hjälper oss att gå vidare, säger hon och menar att det istället krävs motivation för att skapa handlingsförmåga.
I praktiken innebär hennes teori att man ska känna igen effekterna av klimatförändringarna i Arktis – vilket vi, enligt Anna-Maria, redan gör. Nästa steg blir att utifrån detta identifiera och implementera progressiva och miljövänliga rutiner på arbetsplatser och att jobba förebyggande mot nya utmaningar som dyker upp. Det ska göras från gräsrotsnivå, där arbetstagarna – som vet bäst – får komma med förslag och bli engagerade i sin arbetsmiljö, och den globala miljön på samma gång.
Anna-Maria Teperi menar att hon ser det som en win-win situation. Särskilt då hon observerat att unga personer snarare blir omotiverade till att jobba överhuvudtaget just på grund av oro över klimatet:
– Rent psykologiskt minskar bara klimatångest i de fall då vi faktiskt gör handlingar som motverkar klimatförändringar. Och om personer får vara engagerade i sin arbetsmiljö, i vardagen, får de också känslan av att de kan göra skillnad individuellt också, säger hon och fortsätter:
– Arbetsplatser kan minska utsläpp och ha en cirkulär ekonomi samtidigt som de arbetstagande individernas hälsa förbättras. Och klimatets.
Också nya lösningar som cirkulär ekonomi kan ha risker, påpekar Anna-Maria Teperi. Samarbetet mellan olika nivåer och organisationer blir därför också viktigt för att förstå och möta framtida utmaningar. Men poängen är att klimatförändringar handlar om säkerhet på samma sätt som arbetsmiljö handlar om säkerhet. Och resultatet hos de företag som använder den här holistiska synen på säkerhet har varit gott.
– Alla de här säkerhetsfrågorna har varit så negativt betingade. Men det jag har sett då man implementerat de här mer positiva vinklarna i företag är att folk blir entusiastiska och intresserade. Att kolla på vad som har gått bra har skapat ännu mer framgång. Det har öppnat fönster och sinnen, ökat viljan och medvetenheten om att säkerhetsfrågor griper över många områden.
Självklart, säger hon, bör stater och politiker uppmuntra till en mer holistisk syn genom att precisera problemen och uppmuntra befolkningen till att agera på ett visst sätt. Men ansvaret måste också komma till organisationsnivå, arbetsplatsnivå, gruppnivå och slutligen individnivå.
– Det finns metoder till hur man bygger upp en god säkerhetskultur, det vill säga hur människor och företagsledningar är engagerade och tar ansvar i säkerhetsfrågor och inte bara affärsmässig lönsamhet. Och jag tror att det kan ge hjälpa oss att bygga upp en klimatkultur.
Rör sig alltså säkerhetskulturen bortom målkonflikter till hållbar utveckling?
– Jag förstår att vi inte kan svartvita lösningar till komplicerade lösningar. Men jag vill tro att vi kan hitta kompromisser mellan teknologisk, ekonomisk, ekologisk, mänsklig och social hållbarhet om vi har multi- och tvärprofessionella forum där vi kombinerar olika syner på hållbar utveckling. Men vad vi vet är att vi aldrig når den diplomatin om vi inte samarbetar, avslutar Anna-Maria Teperi.
OM…
ARKTIS är en region i den nordligaste delen av jordklotet. Här bor cirka fyra miljoner människor, varav ungefär en tiondel är ursprungsbefolkning. Det finns åtta arktiska länder: Island, Norge, Danmark (Grönland och Färöarna), Finland, Kanada, Ryssland, USA (Alaska) och Sverige. I Arktiska rådet samlas ländernas regeringar tillsammans med sex organisationer för ursprungsfolk för att samarbeta för hållbar utveckling i regionen. Regionen påverkas snabbare av klimatförändringarna än någon annan del av världen. Hotbilden är komplex; smältande isar, mikroplaster i havet, oljeutsläpp, bottentrålning och försurning är bara delar av den.
ANNA-MARIA TEPERI är en finsk forskningsprofessor, bosatt i Helsingfors. Hon är docent vid Tammerfors universitet med fokus på >Human Factors in Safety Management< och vid Vasa University, på >Organisation and management<. Hon har jobbat med säkerhetsfrågor sedan 1993. På konferensen Arctic Frontiers närvarar hon som del av Arctic Five network (en samarbetsorganisation mellan fem universitet i Finland, Norge och Sverige).
WORKING ENVIRONMENT AS A SOLUTION TO THE CLIMATE CRISIS
At a conference on sustainable development in the Arctic, Clara Wanders meets psychologist Anna-Maria Teperi. She talks about an often forgotten perspective in the climate debate – our workplaces.
Believe it or not, the Arctic is more than you recognize from nature documentaries. Besides Northern Lights dancing in the sky, whales slapping their fins in the water, and shrinking icebergs, about 4 million people live here. And in a time of climatic and security policy change, the inhabitants of the region face challenges. But also opportunities.
Therefore, 1 000 people; scientists, politicians, students, and journalists, gathered in Tromsø in January for a conference to find ways – in, by, and for – the Arctic to develop sustainable regional development. Science meeting politics.
– The Arctic region is warming up four, and some parts seven, times more intensively than the rest of the globe. And those who are most affected by climate change in the Arctic are the people who live there, reminds Johanna Sumuvuori, State Secretary to the Finnish Foreign Minister.
Along with the foreign ministers Tobias Billström (Sweden), Anniken Huitfeldt (Norway), Thórdís Kolbrún Reykfjörd Gylfadóttir (Iceland), and the chair of the Sámi Parliament Silje Karine Muotka, Sumuvuori sits on stage and debates the role of the Arctic in a time of change. The security issue is hot, of course. Russia is one of eight Arctic countries, and with many collaborations on hold, the remaining nations must find new solutions. Long-term solutions.
During the debate, NATO is mentioned. Several times. As well as the support for Ukraine. But the participants also talk about the inclusion of indigenous people in the climate debate, business life, education, and work opportunities. When debating geopolitics and security, the term >sustainable development< is vast.
– There are no people without security and there is no security without people, says Anniken Huitfeldt when it is her turn to speak.
And that climate change is an issue of security – and about people – is also the starting point for the Finnish psychologist Anna-Maria Teperi, who is also present at the conference. She has a background in work and organizational psychology and has since the 90s worked with strategically analyzing abilities in workplaces – to see which ones are successful enough to develop organizations to become secure for those who work there. In recent years, Anna-Maria has tried to raise that perspective on climate-related issues.
– Residents are very active in the climate debate, as our society and the state. But they do not meet each other, and that is because there is something between the state and the individual – a gap where commitment is not awakened. Namely at the workplace, at companies, and at organizations, she says.
Basically, this revolves around the fact that the climate crisis is created, and must be solved, by man.
To do so, Anna-Maria Teperi believes that we must go into our minds to trigger the psyche into action. One needs to look for what makes people feel successful, and not focus on mistakes or risks.
– I don’t think calculating negative and narrow questions will help us move forward, she says, and points out that instead motivation is required to create the ability to act.
In practice, her theory means that one should first recognize the effects of climate change in the Arctic – which, according to Anna-Maria, we already do. Based on this, the next step will be to identify and implement progressive and environmentally friendly routines at workplaces, and to work preventively against new challenges that may appear.
This must be done from a grassroots level, where the employees – who know best – can make suggestions and become involved in their work environment, and the global environment at the same time. Anna-Maria Teperi sees it as a win-win situation. Especially since she observed that young people rather become unmotivated to work at all because of concerns about the climate:
– Psychologically speaking, climate anxiety only decreases in cases where we actually take actions that counteract climate change. And if people can be involved in their work environment during everyday life they also get the feeling that they can make a difference individually too. She continues:
– Workplaces can reduce emissions and have a circular economy while improving the health of the working individuals. And the climate.
Anna-Maria Teperi also points out that progress as circular economies may come with new risks. This is why collaboration between different levels and organizations becomes important – to understand and meet future challenges. But the point is that climate change is about security in the same way as the work environment is about security. And the result of companies using this holistic approach to security has been good.
– All these security-related issues have been so negatively focused. But when implementing the more positive angles in companies people become enthusiastic and interested. Reviewing what has worked well has created even more success. It has opened windows and minds, forced an increased will, and risen awareness that security issues are affecting many areas.
She mentions that states and politicians of course should encourage a more holistic view, by specifying the problems and encouraging the population to act in a certain way. But the responsibility must also come to the organizational level, the workplace level, the group level, and finally the individual level.
– There are methods for how to build a good security culture, that is, how people and company management are committed to taking responsibility for these issues and not just business profitability. And I think it can help us build a climate culture as well.
Does the security culture move beyond goal conflicts in sustainable development?
– I understand that we cannot have black-and-white solutions to complicated solutions. But I want to believe that we can find compromises between technological, economic, ecological, human, and social sustainability if we have multi- and cross-professional forums. But what we know is that if we do not cooperate, we will never achieve that diplomacy, concludes Anna-Maria Teperi.
ABOUT…
THE ARCTIC is a region in the northernmost part of the globe. About four million people live here, of which about a tenth are indigenous. There are eight Arctic countries: Iceland, Norway, Denmark (Greenland and the Faroe Islands), Finland, Canada, Russia, the USA (Alaska), and Sweden. In the so-called Arctic Council, the governments of the countries gather together with six organizations for indigenous peoples to cooperate for sustainable development in the region. The area is more quickly affected by climate change than any other part of the world. The threat is complex; melting ice, microplastics in the sea, oil spills, bottom trawling, and acidification are only parts of it.
ANNA-MARIA TEPERI is a Finnish research professor, living in Helsinki. She is a docent at the University of Tampere with a focus on >Human Factors in Safety Management< and at Vaasa University, on >Organization and management<. She has worked with security issues since 1993. At the conference Arctic Frontiers she attends as part of the Arctic Five network (a collaborative organization between five universities in Finland, Norway, and Sweden).
––––
Clara Wanders is a freelance journalist.
