Nasrin: Kampen för mänskliga rättigheter

Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, har filmen Nasrin svensk premiär. En till synes omöjlig dokumentär: den följer kvinno- och människorättsaktivisten Nasrin Sotoudeh under hennes arbete inne i Iran. Regissören Jeff Kaufman har samarbetat med anonyma filmfotografer på plats i landet för att kunna ge en bild av frihetskampen som inte vanligtvis porträtteras i mediekanaler i Globala Nord.

Nasrin Sotoudeh har vigt sitt liv åt kampen för mänskliga fri- och rättigheter i Iran. Hon försvarar och står upp för de som diktaturen straffar – däribland kvinnor, barn, HBTQIA+-personer, religiösa minoriteter, journalister och kulturarbetare. Och förstås inte minst för de människor i Iran som riskerar att bli berövade den ultimata rättigheten; sina liv.

Nasrin Sotoudeh utför sitt arbete med sällan skådad styrka och övertygelse; ofta gratis och dessutom med stor risk för sitt eget liv. Hennes arbete har också kostat henne den egna friheten – sedan 2018 sitter hon fängslad.

I filmen »Nasrin« får vi följa hennes kamp och hennes liv. Innan fängelsedomen arbetade hon som jurist och advokat, främst för kvinnor och barn, undervisade om mänskliga rättigheter, och deltog i protester. Även från fängelset fortsätter hon att utmana den diktatoriska regimen. Flera personer som delar Nasrins Sotoudehs kamp och själva är aktiva i den kommer till tals i filmen och några återkommande beskrivningar av henne är »en av vår tids stora hjältar«, »en av de modigaste rösterna i modern tid«, och »en röst för de som inte har någon«. Nasrin Sotoudeh har också engagerat en hel omvärld med sitt arbete; en petition från Amnesty om hennes frigivning samlade ihop över en miljon namnunderskrifter från 200 länder.
– Hon valde bort det bekväma liv hon hade kunnat ha för andras skull och för sin aktivism, säger hennes make Reza Khandan i filmen.

Även Jeff Kaufman, filmens regissör, delar denna bild av Nasrin Sotoudeh efter otaliga samtal med henne.
– Många offentliga personer gör nobla saker för uppmärksamhetens skull, men Nasrin är äkta. Hon är en oerhörd gåva, säger han till mig i ett samtal över Zoom, från hans hem i Los Angeles.

I en av filmens scener visas förtvivlan hos en mor vars son just har blivit brutalt avrättad. Kvinnan skriker och gråter i desperation, innan hon kvidande kollapsar på marken i en avgrundsdjup smärta. Vi bevittnar en människa mitt i stormens öga, och det blir tydligt att det hoppfulla i Nasrin Sotoudehs arbete sker sida vid sida med mänsklig nöd. Filmen är mer än ett hjälteporträtt – den ger insikt i varför hennes arbete är viktigt, och vittnar om den vardagliga grymheten i diktaturens Iran.

Filmen skildrar också Nasrin Sotoudeh som privatperson, och inte minst som förälder. Tillsammans med sin man tar hon hand om sina två barn, äter familjemiddagar och underhåller ett långt äktenskap.
– Vi fortsätter vara lyckliga. Lycka återfinns i en individs hjärta, säger Nasrin Sotoudeh om kärleken i hennes familj trots den utsatthet som följer av både hennes och Reza Khandans arbete för mänskliga rättigheter i Iran.

Och utsatthet har familjen sannerligen fått känna av. Jeff Kaufman berättar hur den iranska regimen har som strategi att hota och förfölja aktivisters familjer. I Nasrin Sotoudehs fall har det lett till att familjens bankkonton blivit frusna, och att deras dotter Mehraveh blivit förföljd, frihetsberövad och tillfångatagen.
– Nasrin är en sann förkämpe för sitt land, men hon är också fru och mamma, och hon oroar sig för sin familj, säger Jeff Kaufman.

Trots otryggheten står det tydligt att de är en enad front. Kärleken mellan dem lyser igenom skärmen som en mjuk kontrast till regimens stenhårda repressalier, och Nasrin Sotoudeh har sin mans fulla stöd i sitt arbete. Även han har arbetat för kvinnors rättigheter under hela sitt vuxna liv.

Idag har de båda fängelsedomar hängande över sig, på grund av deras fredliga arbete för mänskliga rättigheter. Det här är andra gången Nasrin Sotoudeh sitter fängslad, och hennes hälsa har försämrats avsevärt. En stor del av sin tid i fängelse har hon spenderat i det ökända Evinfängelset, där det bakom betongväggarna sker ständiga övergrepp i form av tortyr och avrättningar.
– Det är här friheten blöder och mänskliga rättigheter kränks, säger Nasrin Sotoudeh i filmen.

Trots filmens titel är den inte bara en film om Nasrin Sotoudeh och hennes livsgärning. Faktum är att ett krav från hennes sida för att ställa upp var att filmen skulle sträcka sig bortom henne, och även berätta om det iranska samhället och andra iranska aktivister. Detta berättar Jeff Kaufman var hans avsikt med filmen från början, och att han ville berätta en bredare historia genom Nasrin Sotoudeh.
– Genom filmen ville vi ge en bredare bild av kvinnorättsrörelsen i Iran, och ge en autentisk bild av landet. På så sätt ville vi också bidra till att minska fördomar och okunskap om Iran, säger Jeff Kaufman.

Denna strävan märks även hos Nasrin Sotoudeh i filmen. Genom hennes berättelse blir det tydligt att Iran är ett betydligt mer mångfacetterat land än det som syns och hörs i det mediala narrativet.
– Jag vill att världen ska veta att Iran är som vilket annat land som helst. Iran är inte laglöst, även om regimen bryter mot lagen, och den folkliga strävan efter demokrati är stor. Det är stor skillnad på det iranska folket och det iranska ledarskapet, säger Nasrin Sotoudeh.

Som en röd tråd, eller kanske snarare som ett vägledande ljus, genom hela filmen går det stora mod inte bara Nasrin Sotoudeh, utan hela kvinnorättsrörelsen i Iran visar. Bilder av kvinnor i hela landet, unga som gamla, som tar av sig sin hijab och vajar den som en flagga rullas upp. I en annan scen fylls Irans gator och torg av kvinnorättskämpar som protesterar mot den förtryckande regimen, och därmed riskerar sina liv för frihet. En grundläggande rättighet ställs mot en annan.
– Jag tänker inte ångra mig, och jag är beredd att betala priset, vad det än är, säger Nasrin Sotoudeh och glöden i hennes blick visar att hon menar varje ord.

Förutom att bidra till en mer nyanserad bild av Iran och fördjupa kunskapen om den iranska kvinnorättsrörelsen hoppas Jeff Kaufman att filmen ska kasta ljus på Nasrin Sotoudehs situation och skapa engagemang – något han upplever att den har gjort sedan den släpptes för första gången år 2020.
– När Nasrin blev fängslad 2018 fungerade filmen som en internationell kampanj för hennes frigivning, och bidrog till att skydda hennes liv, säger han.

Jeff Kaufman menar också att just möjligheten till påverkan är en av konstens viktigaste roller, och han uttrycker både ödmjukhet och tacksamhet inför att få ägna sig åt detta, samtidigt som han är noggrann med att understryka att det är Nasrin Sotoudeh och de andra förkämparna i Iran som gör det stora arbetet. Uppfattningen om konstens betydelse verkar dock Nasrin Sotoudeh själv dela.
– Konst gör något aktivism inte kan – den når och kan förändra människors hjärtan. Konst är det bästa sättet att fälla en diktatur, säger hon i filmen.

Jeff Kaufman passar på att ge en global uppmaning till alla världens länder: att se över hur mänskliga rättigheter efterföljs i det egna landet.
– Det är tydligt att ett arbete krävs i Iran, men det är precis lika tydligt i exempelvis USA och många andra länder, säger Jeff Kaufman, som själv är amerikan.

Han understryker också att förändringen i Iran måste komma från de modiga kämparna där som ser demokrati och frihet i slutet av tunneln.
– Det kan inte tvingas på utifrån. Det finns så mycket livfullt arbete för demokrati i Iran, som omvärlden behöver stötta men inte ta över, säger Jeff Kaufman och påpekar också Nasrin Sotoudeh och andra demokratikämpars enorma betydelse för den idag pågående revolutionen.

Filmen »Nasrin« är stundtals svår att titta på. Den berör på djupet, och de demokratiska privilegier som ofta tas för givet i ett land som Sverige blir tydligare än någonsin. Men trots filmens uppenbara djup lyser hoppet starkare.

Nasrin Sotoudeh pratar om hopp för framtiden; för den nya generationen, för demokrati, och för sitt land som hon älskar djupt. Hon pratar om ett Iran där fängelser byggs om till universitet, där dagens unga iranier har vunnit kampen, och där mänskliga rättigheter åtnjuts i frihet.
– Om vi inte kämpar och känner hopp blir situationen ännu värre, säger Nasrin Sotoudeh.

---

Hannah Mannheimer är journalist med bakgrund i freds- och utvecklingsstudier.

Tycker du om vad du läser? Journalistik är inte gratis.
Stöd oss och bli medlem i Ordfront