Ordfronts demokratipristagare hotas av långa fängelsestraff när Grekland gör allvar av sina hot att sätta dit flyktinghjälpare.
Idag startar huvudförhandlingen i målet mot Ordfronts båda Demokratipristagare Séan Binder och Sara Mardini. De ställs inför rätta anklagade för allt från spioneri till människosmuggling. Deras brott? De räddade människor från att drunkna i Medelhavet. Men Sara får inte ens närvara vid rättegången – hon prövas i sin frånvaro.
– Det är helt absurda anklagelser och en skam för såväl Grekland som EU, säger Anna Wigenmark, Generalsekreterare och människorättsjurist på Föreningen Ordfront.
– Vi hade verkligen hoppats och trott att förundersökningen skulle läggas ned, men Séan och Sara blir, liksom de flyktingar som uppenbarligen hellre ska lämnas åt sitt öde, EU:s offer för den flyktingpolitik som förs. Jag hittar inte ord för hur exceptionellt bekymmersamt det här är.
Sara Mardini är själv flykting från Syrien och skapade rubriker 2015 när hon och hennes syster tillsammans med ytterligare ett par flyktingar hoppade ur en sjunkande flotte och simmande drog den och dess övriga passagerare i land på ön Lesbos. Sara har sedan dess fått uppehållstillstånd i Tyskland där hon studerar.
Sara var tillsammans med sin syster en simmare i världsklass, van vid just havssimningar. 2018 valde hon att resa tillbaka till Lesbos, trots det trauma hennes resa innebar, för att hjälpa andra i samma situation. Séan Binder är studerande från Irland och utbildad dykare. Hans samvete tog honom ner till Lesbos för att hjälpa till att rädda liv.
Séan och Sara anslöt sig till en grekisk organisation som bevakade vattnet runt Lesbos med syfte att kunna ingripa om en båt förliste. I första hand tillbaka officiell kustbevakning, men arbetet handlade mest om att värma, trösta och ta hand om stelfrusna människor som tagit sig i land på ön.
2018 greps både Séan och Sara av grekisk polis. De tillbringade nästan tre månader i häkte innan de släpptes och kunde åka hem i december samma år. Men då med allvarliga anklagelser riktade emot sig:
– Det pågår en häxjakt mot personer som engagerar sig i migrant- och flyktingrätt runt om i världen, tyvärr – och inte minst i Europa, säger Anna Wigenmark.
– Flyktingar används som redskap i en politisk maktkamp och i exempelvis Italien och Grekland går myndigheterna så långt att de inte bara hotar att åtala, utan domstolar dömer faktiskt människor som hjälper flyktingar till långa fängelsestraff.
I slutet av september dömdes den tidigare italienska borgmästaren Domenico “Mimmo” Lucano till 13 år och 2 månader i fängelse (!) för medhjälp till illegal immigration, förskingring och bedrägeri. Domen föll efter en lång, högernationalistisk, kampanj mot Lucano, styrd av Italiens forna inrikesminister Matteo Salvini.
Under sin tid som borgmästare skapade Lucano den så kallade “Riacemodellen”, som hyllats runt om i världen som en fungerande modell för att återuppbygga gamla och slitna byar och genomföra en lyckad och effektiv integration. 2017 fick Lucano Dresdenpriset, ett internationellt fredspris som delas ut varje år, för sitt arbete. Året därpå, 2018, försattes han i husarrest, anklagad för att ha bidragit till illegal immigration. Nu, när Lucano spelats ut, vill Italiens inrikesminister flytta och fördela de flyktingar som Lucano har lyckats integrera in i byn Riace till andra orter i Italien.
Domen har väckt stora protester hos civilsamhällesorganisationer – bland annat har ett 60-tal ställt sig bakom ett brev som skickats till bland andra Italiens inrikesminister och justitieminister. I brevet som är skrivet av Abolish Frontex, anser man att domen mot Lucano är skamfull och en grov attack mot Italiens kultur av solidaritet, enligt nyhetssidan InfoMigrants. Lucano själv hävdar att han inte har gjort något fel, utan att det enda han har gjort är att ställa sig på de minst tursamma människornas sida i en tid då de har behövt hjälp. Han påpekar också att italiensk maffia får lindrigare straff än vad han själv fått.
Lucano har överklagat men är fortsatt i husarrest i väntan på en överprövning.
Kriminaliseringen och hetsjakten på aktivister och migranter tar sig också andra inhumana uttryck i Grekland. I vår kommer två unga män från Afghanistan att ställas inför rätta, anklagade för dråp och medhjälp till dråp, sedan den ena mannens sexåriga son drunknat när den båt de färdades i gick under utanför Samos. För ett år sedan försökte de nå Grekland från Turkiet i en gummiflotte som de färdades i tillsammans med sina familjer. Båten hamnade i sjönöd och slog emot klipporna och kapsejsade. Alla passagerare föll i vattnet.
Trots att den grekiska kustbevakningen tillkallades tog det flera timmar innan de kom till platsen och väl där genomfördes ingen räddningsinsats. Sonens livlösa kropp påträffades i land den följande morgonen. Pappan greps för att ha utsatt sin son för livsfara och riskerar tio års fängelse om han döms.
Föraren av båten riskerar att dömas för att ha transporterat tredjelandmedborgare till Grekland utan tillstånd och för att ha riskerat alla 23 människornas liv samt ha orsakat barnets död. Mannen riskerar livstids fängelse och tio års fängelse för varje person som reste med i båten – det vill säga plus 230 år.
– Faktum är ju att det inte går att ta sig till EU på ett säkert sätt, det krävs visum vilket inte de här människorna får även om de skulle lyckas söka eftersom det enda som i princip går att få är turistvisum och det får de avslag på eftersom det finns en risk att de skulle söka asyl eller avvika när de når EU-landet, säger Anna Wigenmark.
– Det går fortfarande inte att söka uppehållstillstånd annat än när en når mottagarlandet. Det gör att människor vars liv är i fara tar till desperata åtgärder för att nå en säker plats.
– EU:s svar på att förhindra smuggelbåtarna på Medelhavet är att försöka stoppa dem från att ens komma in på europeiskt territorium, genom att skicka tillbaka människor som plockas upp på Medelhavet till avreselandet, exempelvis Libyen eller Turkiet. Men istället för att rädda liv har vi sett hur kustbevakningen till och med skjuter på båtar med människor ombord.
I september 2021 rapporterades cirka 1 400 drunknade människor på Medelhavet – det är ungefär samma siffra som för hela 2020. Antalet döda var enligt statistik från IOM som flest 2014 med över 5100 drunknade. Men det finns ett stort mörkertal menar IOM, som följer utvecklingen via sitt program Missing Migrants Project. Mellan 2014 och 2018 försvann 12000 människor på väg mot Europa, deras kroppar har aldrig återfunnits.
Séan Binder och Sara Mardini tog sig till Lesbos för att försöka hjälpa människor i nöd, rädda liv. Det gjorde de – och för det straffas de nu. Sara får inte ens närvara vid huvudförhandlingen. När hon lämnade Lesbos 2015 fick hon ett långt inreseförbud för att ha kommit till Grekland utan tillstånd. Därför kan hon nu dömas till 25 års fängelse utan att ens tillåtas närvara för att försvara sig:
– Det är helt galet att det här får förekomma, det är en mänsklig rättighet att ha ett rättvist försvar och att få kunna försvara sig. Att ens detta tillåts inom EU är obegripligt, säger Anna Wigenmark.
Under den del av rättegången som startar nu kommer de “mindre allvarliga” brotten att prövas – olaglig användning av radiofrekvenser och spioneri – vilket kan ge 8 års fängelse.
”De kommer att ställas inför rätta för att ha använt en krypterade applikation av Whatsapp, förklarar Séan och Saras advokat”, Zacharias Kesses till The Guardian. ”Detta är en exceptionell anklagelse eftersom den data de använde var offentlig och känd för hamnpolisen” tillägger han.
De övriga anklagelserna, deltagande i en kriminell organisation med syftet att profitera på flyktingsmuggling – prövas troligen i vår. Om de fälls kan domen bli 25 års fängelse.
Ordfront kommer att följa utvecklingen och hålla kontakt med Séan Binder och Sara Mardini.
Se samtalet med Sara Mardini och Séan Binder när de fick Demokratipriset 2020 här.
Läs artikeln i Ordfront magasin här.
Samuel Lind och Anna Wigenmark