ORDFRONTS LITTERÄRA MAGASIN 2021

Kvinnor, kamp och litteratur

Ledare–Så många uppslag, så lite tidning

Så, kvinnokamp? Och böcker? 

Ja, ett alldeles för enormt ämne. Men i begränsningen visar sig … åtminstone en glänta i dörren in till jätteämnet. Synd att Bang la ner: att tackla samhällsfrågor med genustänkande är mycket fruktbart. Vi gör här vårt bästa på 52 sidor. 

Vi fick med bell hooks. Och en diger lista på feministiska klassiker. Inte slutgiltig, men nyttig för den fördjupningssugna. Och kanske vårt nummer kan få vara inte uttömmande, men en aptitretare. Se bara på litteraturlistan till Abigail Sykes artikel om kvinnor i miljörörelsen och ekofeminism! Bara att dyka in. För den som vill fortsätta tänka, skriva, forska, göra journalistik av liknande ämnen bjuder vi här på ett axplock av uppslag vi inte hade tid, plats, medel för att gå vidare med:

• Att Sverige får sin första kvinnliga statsminister 100 år sedan kvinnor först kunde rösta i riksdagsval. /Hatet och hoten mot kvinnliga politiker jämfört med manliga.

• Sexköp är lagligt och sker i stor skala i länder som Danmark och Tyskland. /Tusentals skuldsatta, tvingade, sålda unga kvinnor som i misär utnyttjas å det grövsta för profit i systematiska övergrepp.

• Kvinnofientlig backlash i Europa /Att abort blivit olagligt och straffbart och att läkare låter kvinnor med komplikationer dö i Polen.

• Afghanistan i talibanernas händer och kvinnor blir närmast förpassade till egendomsstatus. /Hur ser det ut för kvinnorna i landet dit Migrationsverket tills i somras utvisade folk?  

• Att kvinnor är omyndiga och andra klassens medborgare i flera länder som ändå Sverige och EU har täta och goda förbindelser med. /Saudiarabiska journalisten Hana Al-Khamri intervjuar i »Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia« 13 saudiska kvinnor som ändå lyckats skriva som liv. Lyckas de påverka diktaturen? Hur ser det ut i andra grovt kvinnoförtryckande länder?

• Att mäns våld mot kvinnor inklusive våldtäkter är så vanligt förekommande att det formar hela vårt sätt att bete oss, tänka, leva våra liv. /Berätta om MÄN och andra medvetna maskulinitetsrörelser som försöker tackla den destruktiva manrollen. Att om bara män fick rösta i Sverige skulle Jimmie sitta i regeringen. Att om bara kvinnor fick rösta i Sverige skulle Nooshi sitta i regeringen. Att forskning visar att det ingår i den heterosexuella cis-mansbilden att inte bryr sig om miljö- och klimat.

Feminismen har, med andra ord, inte gått för långt. Vi har all anledning att återkomma till ämnena ovan under 2022. Till dess firar vi 100 år av rösträtt och att Britney Spears är fri!

Johan Berggren

ORDFRONT NÄTMAGASIN

Sedan ett par veckor har Ordfont magasin.se ett eget liv även bredvid papperstidningens artiklar: läs gärna där våra nyheter i MR- och rättvisefrågor, samt kommentarer och andra artiklar som bara kommer på nätet. Än så länge öppet för alla – snart bara för medlemmar. 

Krönika

Kvinnlig statsminister vad betyder det?

Fler kvinnor än män leder idag svenska riksdagspartier, och vi får 100 år efter den kvinnliga rösträtten en kvinna som statsminister i Sverige. Det betyder mycket, men inte allt, skriver Maria Robsahm.

Av Maria Robsahm

»När jag får frågan om när det är tillräckligt med kvinnor i Högsta Domstolen och jag svarar ›När det är nio kvinnor‹ blir människor chockade. Men det har varit nio män och då har ingen ställt frågan«

Sa Ruth Bader Ginsburg, amerikansk domare och feministisk pionjär.

Hon visste att hon provocerade. Men hennes poäng var uppenbar: under större delen av 1900-talet hade män monopol på maktpositioner i våra samhällen, och då var det ingen som blev chockad över maktförsamlingar med bara män. Först när det började dyka upp en och annan kvinna blev det en fråga.

Och idag befinner vi oss i ett läge i svensk politik när vi möjligen närmar oss Ginsburgs vision: Sex av nio svenska partiledare är kvinnor.

Vad betyder detta? Är det ens en feministisk fråga?

Få tror numera att kompetensen hänger på könet. Ännu färre förutsätter att en kvinna ska stå för »det kvinnliga perspektivet«.

Så länge bara en enstaka kvinna fanns med i politikens toppskikt kunde man se den typen av kommentarer. Motståndet från vänster mot kvinnor på topp-positioner fokuserade gärna på Margaret Thatcher: »Där ser man vad som händer när en kvinna styr!«

Men skillnaden mellan de sex personerna Sabuni, Busch, Lööf, Stenevi. Dadgostar och Andersson räcker för att ingen av dem kan sägas representera sitt kön.

Idag hörs denna typ av repliker alltmera sällan. Kvinnor är olika varandra. Faktiskt ungefär lika olika som män har tillåtits vara.

Samtidigt kan vi inte blunda för att kvinnor och män fortfarande har olika roller och positioner i det samhälle vi lever i. När det gäller makt, pengar och ledarskap.

I Sverige har vi en unik situation när det gäller kvinnors lönearbete. I flera andra länder i Europa står många kvinnor utanför arbetsmarknaden. I Italien står drygt 40 procent av kvinnorna utanför. I Spanien, Tyskland och Nederländerna cirka 25 procent och i Sverige drygt 15 procent. 

Samtidigt har vi i alla dessa länder en könsmässig löneskillnad och ett skevt ansvarstagande för hem och barn som gör att kvinnor ekonomiskt halkar efter.

Detta vet vi. Så är det i Sverige som i andra länder. Kvinnor tar hand om barnen i familjen. 70 procent som tar ut föräldrapeng är kvinnor och av dem som vabbar är 61 procent kvinnor.

Detta syns mycket tydligt i det pensionssystem som kallas »könsneutralt«, Kvinnor är i majoritet bland fattigpensionärerna. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. År 2019 hade den kvinnliga genomsnittspensionären 15 800 kronor att leva på före skatt enligt Pensionsmyndigheten. Motsvarande siffra för män är 22 900 kronor. Detta beror på att kvinnor har en lägre pensionsgrundad inkomst genom livet – och den omläggning av pensionssystemet som skedde på 1990-talet.

Denna omläggning slog hårt mot kvinnor. Det tidigare pensionssystemet tog hänsyn till hur kvinnor arbetade och kompenserade för det i och med att det utgick från de 15 bästa åren lönemässigt. Men dagens system tar ingen hänsyn till kvinnors och mäns olika villkor på arbetsmarknaden.

Som all feministisk kamp handlar det om pengar och det handlar om makt och det handlar också om positioner – både för att utöva makt och för att fungera som förebilder.

Makten är central. Låt mig också understryka att frågan om våld därför alltid varit central. Så är det nu och så har det varit under mina årtionden av feministiskt kämpande.

Våld är maktens yttersta extrem.

Därför är mäns våld mot kvinnor som de har (haft) en relation till ingen liten fråga eller något som kan reduceras till en av många sociala problem, utan själva kärnan i det som jag tror är den stora grundbulten i hur vårt samhälle är organiserat.

Maktens yttersta extrem är alltid våld.

Vi måste se verkligheten. Vi måste se makten och vi måste se pengarna. Och det är inte en slump att kvinnor inte röstar på SD. 

Kvinnors rättigheter handlar inte om välgörenhet. Lika litet som någon annan fråga som hör ihop med människors lika värde och den kamp som är nödvändig för att det ska förverkligas i praktiken.

Det har gått hundra år sedan demokratin infördes och kvinnor fick rösta i allmänna val i Sverige. Men det är först nu efter hundra år av demokrati som vi får en kvinna som statsminister.

Kanske är den omsvängning som rör kvinnor och män som partiledare en större förändring. För att parafrasera Ruth Bader Ginsburg: när alla partiledare (förutom det manliga språkröret i Miljöpartiet) är kvinnor så är det tillräckligt med kvinnor bland svenska partiledare. 

Men den stora förändringen handlar inte om positioner för enskilda personer – en kvinna som statsminister eller att fler kvinnor blir partiledare. Det handlar om makt och pengar.

Fortfarande har vi långt kvar i den könsmässiga ojämlikhet som finns på arbetsmarknaden och det pensionssystem som konserverar denna ojämlikhet. Och som hör ihop med ojämlikheten i hushållen: vem som förväntas vårda barn, ta hand om sjuka gamla.

Men mycket har hänt sedan kvinnor inte ens fick rösta på partierna.

ESSÄ

hooks Förespråkar Feminism

Rafaela Stålbalk Klose pratar med Balsam Karam om en av vår tids mest inflytelserika femininistiska författare och tänkare: bell hooks.

Av Rafaela Stålbalk Klose

I den feministiska teoretikern och författaren bell hooks verk är kärleken ett evigt återkommande tema:

»Ingen kärlek utan feminism, ingen feminism utan kärlek« är ett av bell hooks många mantran.

hooks är en av den amerikanska feminismens förgrundsgestalter. Hennes böcker rör sig kring kvinnor, kamp och litteratur. Ofta handlar böckerna om imperialism, white supremacy *, intersektionalitet, ras, kapitalism och kön – och hur alla dessa fenomen vidmakthåller ett förtryckande klassamhälle.

– Jag har läst så gott som alla hooks verk, säger författaren Balsam Karam, aktuell med boken Singulariteten.

– Hennes sätt att koppla stora politiska frågor till det egna livet och ansvaret har varit livsomvälvande för mig. Hon är lite av en husgud som man alltid vänder sig till dem när man har funderingar över något.

bell hooks, som egentligen heter Gloria Jean Watkins, föddes 1952 i en segregerad stad i Kentucky. När hon började skriva på allvar tog hon pseudonymen bell hooks, stavat i gemener. Namnet kommer från hooks gammelmormor – en modig och röststark kvinna som alltid sade vad hon tyckte. Anledningen till att namnet skrivs i gemener är för att hooks ville dra uppmärksamhet till verket, inte till namnet. Men att skriva namnet i gemener blev även en protest mot det individualistiska framhävande som hooks menar präglar den akademiska och politiska världen. Det är därför som hooks istället för att säga »jag är feminist« genomgående använder frasen »jag förespråkar feminism« – I advocate feminism.

hooks kommer från en arbetarklassfamilj där pappan jobbade som vaktmästare och mamman som hemarbetare i vita familjers hem. Som barn var hooks en ivrig läsare, och hennes grundskoleutbildning i rassegregerade offentliga skolor kom att forma hennes världsbild, ideologi och litteratur. Många år senare beskrev hooks att utbildningen på segregerade skolor, trots allt, var ett slags utövande av frihet. Att få vara en i mängden bland andra svarta elever som delade hennes bakgrund och realitet, och där hon inte behövde förklara sig – något hon skulle kommat att behöva göra i de icke-segregerade skolorna – var befriande för hooks. 

När den unga hooks lämnade Södern för att studera litteraturhistoria och feminism vid det ickesegregerade Stanford University, drabbades hon kraftigt av insikten att vara en ickevit kvinna från en arbetarfamilj. Att majoriteten av lärare och elever på skolan var vita och tillhörde medelklassen, ledde till att det »systerskap« som hooks så mycket sett fram emot och haft höga förväntningar på, blev en besvikelse.

De vita medelklasskvinnornas erfarenheter och intressen för frågor som rörde feminism, skiljde sig markant från hooks erfarenheter och intressen. Till och med i det rasliberala Kalifornien fanns ett outtalat krav på assimilering till den vita majoritetskulturen. Att vara svart var acceptabelt, så länge svarta inte krävde att få prata om vad det egentligen innebar. 

– Varför är det så att varje gång vi talar vår sanning som svarta kvinnor – särskilt sanningen som har att göra med motstånd mot dominans – blir vi stämplade som arga? frågar hooks publiken i ett symposium om olydnad och motstånd som hålls på The New School, 2014. 

hooks kommer tillbaka till liknande frågeställningar i flera av sina verk. Hur kan ickevita kvinnor förväntas stödja den feministiska kampen utan att erbjudas minsta utrymme att påverka agendan utifrån sina verkligheter och utmaningar?

Under studietiden på Stanford University möttes hooks av en dyster blindhet inför hur patriarkatet och rasismen samverkade i svarta och andra ickevita kvinnors liv. Hon ansåg att det fanns en ignorans och allmän motvilja bland vita feminister att diskutera eller att ens se att de – trots att de förmodligen såg på sig själva, och av andra, som »liberala« och »progressiva« – präglades av diverse privilegier. Bland annat var det de vita medelklasskvinnornas vithets- och ekonomiska privilegier som skiljde dem åt.

– När det talas om kvinnor, läggs fokus ofta på vita kvinnor, konstaterade hooks i debatt med sina skolkamrater på Stanford University.

– bell hooks är en en av de absolut viktigaste teoretikerna vad gäller att tillgängliggöra förståelse kring white supremacy* och intersektionalism och hur de två sakerna går ihop, säger Balsam Karam.

Som svar på sin frustration, skrev den 19-åriga hooks ner sina observationer – och sin besvikelse – i boken Ain’t I a Woman. Black Women and Feminism – en 120 sidor lång bok som kommit att räknas som ett av de centrala verken för den som vill förstå feminism ur ett intersektionellt perspektiv. 

Boken kom ut 1981 och blev en klassiker direkt – en monumental text som förändrade termerna för feministiskt tänkande och politik för alltid. I boken skriver hooks dels om frågorna som hon saknade i den feministiska debatten genom att göra en egen tolkning av feminism som hon definierar som »en rörelse för att stoppa sexism, förtryck och utnyttjande av kvinnor«. Det tongivande budskapet i boken är en ståndpunkt om feministisk politik som förklarar på vilka sätt sexism, rasism och klass har format och begränsat kvinnlig identitet. Ett förtryck som socialiserat svarta kvinnor ur existens.

– Som författare är hon modig och väldigt rak i det hon vill förmedla, förklarar Balsam Karam som introducerades till bell hooks när hon som 20-åring studerade genusvetenskap.

– Jag lärde mig om bell hooks genom en vit, renodlad feministisk teori som vita feminister kan hålla på med, förklarar Karam som identifierar sig själv som »antirasistisk och socialistisk brun person som kommer från Kurdistan«.

– När jag själv började läsa bell hooks, fick jag en helt annan uppfattning av vit feminism som jag idag nästan inte upplever som feminism överhuvudtaget. Den bok som betytt särskilt mycket för mig är Writing Beyond Race: Living Theory and Practice då den hjälpte mig särskilt mycket när jag befann mig i en brytpunkt i mitt egna skrivande.

I boken Talking back: thinking feminist, thinking black från 1989, beskriver hooks sin uppväxt i den segregerade amerikanska södern och om hur hon ansågs uppkäftig när hon talade till vuxna utan att vara tilltalad. hooks beskriver hur hon fick höra att hon var en »Bell Hooks« efter att ha sagt emot en vuxen. På så sätt kom termen »talking back« att bli central i hooks böcker. Termen betecknar hur marginaliserade grupper erövrar en position som uppkäftiga subjekt som utmanar och skapar sprickor i maktens språk.

Efter att ha tagit en kandidatexamen i engelska vid Stanford University 1973, samt en masters i engelska vid University of Wisconsin–Madison 1976, började hooks själv att undervisa. Vid den här tidpunkten hade hon skrivit flera andra böcker och utvecklat frasen »white supremacist capitalist patriarchy« – det högerextrema vita patriarkatet och kapitalismen. För hooks var det viktigt att konstant påminna sig själv och hennes läsare om de sammankopplade systemen av dominans som definierar vår verklighet.

– bell hooks fick mig att förstå vilken otroligt skillnad det gör att inte prata om rasism utan att istället prata om white supremacy* och att det är ett strukturellt system där vi alla är inkorporerade på olika sätt. Och då menar jag inte att uteslutande inte prata om rasism för det gör jag ju hela tiden. Men att genom att förstå white supremacy, kan vi bättre förstå hur människor fungerar i ett system och då faktiskt också prata om konstruktionen på ett helt annat sätt, förklarar Karam.

Karams tredelade roman Singulariteten handlar om tre kvinnoöden. Litteraturkritikern Viola Bao beskrev den i Dagens Nyheter som »en gestaltning av ett slags förlustens och flyktens ontologi: ett slags tillstånd, kontinuum eller struktur som länkar samman geografier och generationer.«

– Mitt skrivande har påverkats av bell hooks särskilt mycket när det kommer till språkandet och när det kommer till att inte låta the white gaze vara det dominerande i mitt skrivande, berättar Balsam Karam.

hooks eftersträvar ett språk som konstant påminner oss om de sammankopplade systemen av dominans som definierar vår verklighet. Därför lär hon sina elever att »literacy« (läs- och skrivkunnighet) innebär mer än att bara kunna läsa och skriva. För hooks tillåter »literacy« människor – särskilt de som är marginaliserade och diskriminerade i samhället – att få ett kritiskt medvetande och därmed en slags makt att bygga samhällen där människor kan samexistera utan strukturella ras-, köns- och klassbarriärer. Vidare hävdar hooks att klassrummet ska vara en befriande livsbejakande och sinnesvidgande plats där lärare och elever ömsesidighet arbetar i partnerskap.

– hooks är ju otroligt påläst – i sina böcker refererar hon till all möjlig slags litteratur, från självhjälpsböcker till forskningsrapporter, och jag tycker verkligen att hon har en otrolig kunskap om hur människan fungerar i det samhälle som hon själv kallar imperialist white supremacist patriarchy. Där blir jag oerhört inspirerad, som författare och medmänniska, säger Karam.

– hooks gav mig ord på det som jag hade sett och upplevt men inte kunnat förklara. Om vi tänker på vårt språk och varande och på att white supremacy är inbäddat i strukturerna som hooks beskriver, så finns det många sätt man kan göra motstånd på. För att känna sig manad att göra motstånd måste man i sin tur känna accountability – ansvarighet – för det är i ansvaret som hoppet och motståndet finns. Genom små olika läckage, går det att rucka på strukturerna. Det har jag tänkt på mycket då jag skrivit mina två böcker.

1983 avslutade hooks sin doktorsexamen i litteratur vid University of California med en avhandling om Toni Morrison, en av författarna som inspirerade henne mycket. Tio år senare, 1993, kom Morrison att bli den första svarta kvinna att motta Nobelpriset.

Trots att Morrison och hooks hade liknande bakgrund och skrev om liknande teman som rör ras och klass, delade de inte alltid samma åsikter. Medan hooks texter främst behandlar begreppen white supremacy och feminism ur en kritisk ståndpunkt, behandlar Morrison liknande teman ur ett mer optimistiskt perspektiv. 

En annan författare som inspirerade hooks var Audre Lorde. I boken Sisters of the Yam, skriver hooks att Lordes essäer var katalysatorn som drev henne att skriva texter som skulle rikta sig till en bredare publik av svarta kvinnor. Det är tack vare av Lorde som hooks valde att skriva om återhämtning, och om svarta kvinnors behov och oro.

Trots att hooks hyllas som en av feminismens förgrundsgestalter, anser en del hennes åsikter okonventionella och impopulära, av bland andra Hazel T Biana, docent vid institutionen för filosofi vid vid De La Salle University. Hon kritiserar hooks verk, och menar att de är exkluderande och att hooks misslyckas att inkludera en kulturkritik av även icke-svarta personers upplevelser:

– Hon har blivit kontroversiell för att hon inte blivit en inställsam person. Hon säger ibland saker som ingen tycker är roligt att höra, förklarar Karam.

– Bland annat har hon kallat Beyoncé för terrorist och därefter mycket utförligt förklarat vad hon menat. Uttalandet gjorde att bell hooks fick mycket kritik och blev mindre populär i en tid då hennes tankar och analyser mycket väl kunnat få enorm spridning.

Men för Balsam Karam är bell hooks självklar och hon anser att hooks böcker – i skrivande stund drygt 30 stycken – är underskattade.

– Hon har en kontrollerad, fantastisk ilska som jag tycket är en otrolig motor i skrivande, säger Karam.

Med teman som rör kvinnor, kamp och litteratur, tillämpar hooks sin kritiska analys på de mest kontroversiella och utmanande frågor som feminister står inför idag, bland annat reproduktiva rättigheter, våld, ras och klass. Med sin sedvanliga insikt och skonsamma ärlighet, formar hon både människor och samhällen. Och hon kräver en feminism fri från splittrande barriärer men rik på rigorösa debatter.

Med ett språk som är både ögonöppnande och inspirerande, uppmuntrar hooks oss att kräva en struktur fri från patriarkala, rasistiska och homofobiska system.

Rafaela Stålbalk Klose är frilansjournalist som – ur ett socialt perspektiv – skriver och gör radio om frågor som rör kultur, identitet och kön.

bell hooks i urval:

Ain’t I a Woman?: Black women and feminism. 

Feminist Theory: From Margin to Center. 

Talking Back: Thinking feminist, thinking Black.

Sisters of the yam: Black women and self-recovery. 

Reel to real: race, sex, and class at the movies. 

Feminism is for everybody: passionate politics

Where we stand: class matters

Salvation: Black people and love.

We Real Cool: Black Men and Masculinity. 

Writing beyond race: living theory and practice.

47 feministiska klassiker – kvinnolistan

Vad är en feministisk klassiker? Frågan uppstod mitt i sammanställandet av en lista över feministiska klassiska böcker som skedde på kvinnohistorikern och professorn Ulla Wikanders Facebook i ett par pratglada trådar under ett par dagar i oktober. Här är hennes fältrapport. Och listan, såklart.​

Av Ulla Wikander

»Ge mig förslag på feministiska klassiker – en räcker bra!«

Det bad jag mina Facebook-vänner i slutet av oktober. 

Omedelbart föreslog Catherine Dahlström Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter. 

Såklart! Så rätt!  Den kom för första gången på svenska 1997, nästan 200 år efter att författaren avlidit i komplikationer efter sin dotters födelse. Nu finns den i pocket  på svenska sedan 2018.  A Vindication of the Rights of Woman finns ständigt att köpa på engelska– numera. 

Därnäst skrev Ann Ighe Kvinnorummet av Marilyn French.

Helena Streiffert föreslog Det andra könet. (Hon förutsatte att vi visste att den skrevs av Simone de Beauvoir.)

 Lovisa af Peterséns val var Sylvia Plath, Glaskupan. 

Anne Brügge nämnde Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman.

Sådär rullade det på. Det fanns en underförstådd förståelse för vad jag ville se!

Så här såg listan ut efter två dagar, sammanklämd på några rader, istället för efter varandra som en riktig lista ska vara. Drygt 20 författare nämndes, alla kvinnor, med ett undantag. Stephen King var den ende manlige författaren på listan. Men flera män kom med förslag.

/Tvådagarslistan/Samlat på FB i slutet av oktober 2021/

Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft; Kvinnorummet av Marilyn French; Det andra könet av Simone de Beauvoir; Glaskupan av Sylvia Plath; Den gula tapeten av Charlotte Perkins; Barbro »Bang« Alving; Stolthet och fördom av Jane Austen; Oskuldens tid av Edith Wharton; Dolores Claiborne av Stephen King; Ett eget rum av Virginia Woolf; To kill a mockingbird av Harper Lee; Fräls oss ifrån kärleken av Suzanne Brögger; Egalias döttrar av Gerd Brantenberg; Dirty Weekend av Helen Zahavi; Den kvinnnliga eunucken av Germaine Greer; Sexualpolitiken av Kate Millett; Mörkrets vänstra hand av Ursula K Le Guin; Familjen H*** av Fredrika Bremer; Scum Manifesto av Valerie Solanas; Foxfire av Joyce Carol Oates; Jane Eyre av Charlotte Brontë, Jane Eyre; The Manipulated Man av Ester Villards; Brud av Bente Clod; About Love av bell hooks, Det kallas kärlek av Carin Holmberg, The Right To Sex av amian srinivasans; Pengar av Victoria Benedictsson; Grannarna av Fredrika Bremer,Kristin Lavransdotter av  Sigrid Undset, Alberteböckerna av Jenny och Cora Sandel; Fittstim av Belinda Olsson, Linda Skugge, Brita Zilg, Carolina Ramqvist m fl; Under det rosa täcket av Nina Björk.

 

»Men? Hur definierar vi en feministisk klassiker?«

Frågan ställdes till slut av Anne Hedén: »Hur definieras feministklassiker? Vilka ramar tänker du dig, Ulla?«Och jag måste erkänna att jag inte gjort någon definition. Kanske ville jag få lite hjälp av vad andra föreslog? När det dök upp böcker som jag inte ville acceptera, insåg jag att i mitt bakhuvud fanns en inte färdigformulerad idé om vad jag väntade mig. För mig var vissa bra böcker ändå inte Feministiska Klassiker. Vad hade jag menat?

Ungefär: jag tänker mig böcker, litterära eller polemiskt argumenterande debattböcker – inte vetenskapliga däremot – som kritiserade eller kritiserar sin samtids kvinnosyn. Helst riktigt tydligt! Och som har blivit lästa. Helst brett lästa. Men alla slog inte igenom i sin egen tid. Vissa blev återupptäckta senare, som Wollstonecrafts numera klassiska bok. 

Jag inkluderar också andra böcker som var lästa och uppskattade i sin egen tid men senare glömts. Givetvis är några av dem sådana som betytt mycket för mig själv; jag kan väl räknas till den Andra Vågens feminister?  (Oj! Där hamnar vi i en diskussion om hur Den Första Vågen ska definieras, och om hur många »vågor« det funnits … men den diskussionen tar vi någon annan gång.)

Sammantaget tycker jag att en Feministisk Klassiker ska vara kritisk, gärna argumenterande,  lite, eller kanske mycket, arg. 

Tvådagarslistan fortsatte att evolutionera genom fler förslag och alltmer raffinerade krav. Min alldeles egna, slutliga, lista i denna listomaniska tid ordnade jag till slut kronologiskt, som den historiker jag är. 

Böckerna står i ordning efter publiceringsåret, oavsett författarens ålder. Ingen bok före år 1792 föreslogs, så Wollstonecrafts bok utgör starten.

Det vore såklart ibland intressant att kolla när en bok blivit översatt till svenska. Några viktiga blev det inte alls. Tål att fundera på varför.

Utgångspunkten är förslagen jag fick in från fb-vänner. Stort tack! Ni  gav inspiration och  inriktning till min högst egna, slutliga, lista.  Mina tillägg är en historikers. Flera tyska böcker var betydelsefulla för mig, några franska.

En märklig detalj: vissa decennier  förblev tomma på feministiska klassiker.

Är det bara vi som har dålig information? Eller ska man lita på Kate Millett som menade att det kom en backlash, en nedgångsperiod, med början vid första världskriget, som höll i sig fram till den sexuella revolutionen på tidigt 1960-tal? Min lista tyder på att Millett har rätt.

Ulla Wikander är professor emerita i ekonomisk historia (Stockholms universitet 1996-2006) och banbrytande inom svensk kvinnohistorisk forskning.

Böcker i urval:

Kvinnors och mäns arbeten: Gustavsberg 1880-1980. Genusarbetsdelning och arbetets degradering vid en porslinsfabrik, Arkiv, 1988.

Protecting women: labor legislation in Europe, the United States, and Australia, 1890-1920 Red m Alice Kessler-Harris och Jane Lewis, 1995.

Kvinnor mot kvinnor: om systerskapets svårigheter Red m Christina Florin och Lena Sommestad, 1999.

Kvinnoarbete i Europa 1789-1950: genus, makt och arbetsdelning, 1999.

Det evigt kvinnliga: en historia om förändring, Red med Ulla Manns, 2001.

Makt och försörjning,tillsammans med
Susanna Hedenborg,Studentlitteratur, 2003 .

Feminism, familj och medborgarskap. Debatter på internationella kongresser om nattarbetsförbud för kvinnor 1889-1919, Makadam, 2006.

Ullas slutliga lista:

Till försvar för kvinnans rättigheter, Mary Wollstonecraft, 1792

Familjen H***, Fredrika Bremer, 1831

Indiana George Sand/Aurore Dupin, 1832

l’Union ouvrière, Flora Tristan, 1843 

Pengar, Victoria Benedictsson, 1885

Den gula tapeten, Charlotte Perkins Gilman, 1890 

The Morality of Marriage and other essay, Mona Caird, 1897

Die Antifeministen. En Buch der Verteidigung, Hedwig Dohm, 1902

Reformarbetet till förbättrande af kvinnans ställnin, Alexandra Gripenberg, Helsingfors. 1893-1903.

Kvinnlighet, manlighet, mänsklighet, Rosa Mayreder, 1905

Marriage as a trade, Cicely Hamilton, 1909

Pennskaftet, Elin Wägner, 1910

Kvinnan och arbetet, Olive Schreiner, 1911

The Cause, Ray Strachey, 1928

Ett eget rum, Virginia Woolf, 1929

Kamrathustrun, Dagmar Edqvist, 1932

Women and a Changing Civilisatio, Winifred Holtby, 1934

Alberte-trilogin, Cora Sandel, avslutad 1939

Det andra könet, Simone de Beauvoir, 1949

Memoirs of a Woman Doctor, Nawal El Sadaawi,  övers till eng  1960

Kvinnans villkorliga frigivning (artikel), Eva Moberg,  1962

Den femte sanningen, Doris Lessing, 1962

Den feminina mystiken, Betty Friedan, 1963

Glaskupan, Sylvia Plath, 1963

Det oupptäckta könet, Elsa Gress, 1964

SCUM Manifest, Valerie Solanas, 1967

Mörkrets vänstra hand, Ursula K. Le Guin, 1969

Jag vet varför burfågeln sjunger, Maya Angelou, 1970

Den kvinnliga eunucken, Germaine Greer, 1970

Sexualpolitiken, Kate Millett, 1970

Rädd att flyga, Erica Jong, 1973

Den lilla skillnaden och dess stora följder, Alice Schwarzer, 1975

Maken: en förhållanderoman, Gun-Britt Sundström, 1976

Uppbrott, Bente Clod, 1977

Egalias döttrar, Gerd Brantenberg, 1977

Kvinnorummet, Marilyn French, 1977

Daring to Be Bad. Radical Feminism in America 1967-1975, Alice Echols, 1989

En jävla helg, Helen Zahavi, 1991

Backlash, kriget mot kvinnorna, Susan Faludi, 1991 

Dolores Claiborne, Stephen King, 1992/

Vom kleinen zum grossen Unterschied. »Geschlechterdifferenz« und konservative Wende im Feminismus, Claudia Pinl, 1993

Foxfire: en tjejligas bekännelser, Joyce Carol Oates, 1994  

Under det rosa täcket, Nina Björk, 1996

Allt om kärlek. Nya visioner, bell hooks, 2000 

The Right to Sex, Amia Srinivasans, 2021

Listat med hjälp av Facebookvänner i oktober 2021 med tillägg av Ulla Wikander

Kommentarer om böckerna

Om Hedwig Dohm, som skrev Die Antifeministen.

Boken kom 1902 och heter Antifeministerna, med tillägget »»en försvarsskrift«. Den finns varken på svenska eller engelska, däremot i ett stort antal utgåvor på tyska. Hela boken går att läsa i Projekt Gutenberg, där viktiga tyska böcker gjorts digitalt tillgängliga.

I Sverige hittar jag boken bara i ett enda biblioteksexemplar, på Ellen Keys bibliotek på Strand. Det gladde mig: Ellen Key fick sig en rejäl och rolig utskåpning som antifeminist av Dohm som skriver respektlöst, välargumenterat och sarkastiskt om bland annat tre kvinnor, som hon etiketterar som »antifeminister«: En var Ellen Key. De andra var Laura Marholm och Lou Andreas-Salomé.

Hedwig Dohm var tjugo år äldre än Key. Hon ansåg att Keys språk var för blomstrigt och förvirrande.

Hedwig Dohm (1831-1919) gifte sig tidigt, fick fem barn och skrev en stor bok om spansk litteraturhistoria,  uppskattade teaterkomedier, romaner och artiklar. Tidigt skrev hon om jämlikhet mellan könen, i utbildning, i arbete och så om rösträtten. Från 1880-talet använde hon sin skarpa penna för att strida för kvinnors emancipation och vände sig häftigt mot den biologisering av könen som kom att svepa också över kvinnorörelsen mot seklets slut. »Mänskliga rättigheter har inget kön« står på hennes gravsten.

Lästips: det finns mycket av och om Hedwig Dohm på tyska. Från 1970-talet kommer ständigt nya upplagor; däremot hittar jag få översättningar till engelska och franska. Hon är definitivt en »doldis« utanför Tyskland men desto mer, numera – liksom från 1880-talet och några decennier framöver– uppskattad i sitt hemland. Hon är ännu rolig att läsa. Ironisk och slagfärdig. Se gärna hemsidan hedwigdohm.se där hon hyllas av radikala tyska kvinnor. 

Victoria Benedictsson, Pengar föreslogs av Eva Heggestad. 

När jag tvekade förtydligade Eva:

»Benedictssons Pengar från 1885 är absolut en klassiker. Den 16-åriga Selma får sina konstnärsdrömmar krossade, gifter sig med en betydligt äldre man och bryter så småningom upp ur äktenskapet för att stå på sina egna ben.«

Mary Wollstonecraft (1759-1797)

skrev A Vindication of the Rights of Woman (1792), främst mot den högerkritik som i England riktades mot den franska revolutionens tankar, men också för att ta debatten med Rousseaus teorier om kvinnlig särart. Mot honom argumenterar Wollstonecraft om kvinnors potential som fullvärdiga rationella varelser och ansvarstagande medborgare. Det tog mer än 200 år innan boken kom ut i en svensk översättning, år 1997, på Ordfront förlag. 

I sin egen tid blev Wollstonecraft mer uppskattad för andra publikationer, främst för Letters Written during a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark. (London: Joseph Johnson, 1796.) En personlig reseskildring om hur hon sommaren 1795 reser längs den svenska västkusten tillsammans med sin fyraåriga dotter och en fransk barnflicka. Den är skriven i romantisk stil med inslag av konkreta beskrivningar av människors förhållanden på landet och i städer, byggd på hennes resebrev hem till dotterns far i London. På svenska kom reseskildringen redan år 1798.

1996 ordnade Catherine Dahlström och jag en konferens till minnet av denna speciella resa. I Uddevalla samlade vi forskare från hela världen, specialister och entusiaster. De kom så långt bort ifrån som Japan och Australien. Många kom från de ännu kommunistiska länderna i Östeuropa.  Utbildningsminister Carl Tham invigde och en konstutställning till Wollstonecrafts ära hade kurerats av Annika Öhrner. En lyckad konferens. På senare år tycks Mary Wollstonecrafts rykte växa i världen. 

Lästips om Wollstonecraft: Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, (1978, Tidens förlag); Per Nyström, Tre kvinnor mot tiden: drottning Kristina, MW och Alma Åkermark. (Tidens förlag 1994); Mary Wollstonecraft’s Journey to Scandinavia: Essays. Eds Anka Ryall & Catherine Sandbach Dahlström. (2003); William St Clair, The Godwins and the Shelleys. A Biography of a Family. (Faber & faber, 1989, 1991).

När MW dog var hon gift med »anarkismens fader« filosofen William Godwin. Deras dotter Mary skrev senare klassikern Frankenstein eller den moderne Prometheus (1818).

Om Jane Eyre av Charlotte Brontë (1847).

Boken kom upp som förslag på en Feministisk Klassiker, men då protesterade jag och efterlyste »lite kamp, lite kritik av det bestående, lite ilska eller nåt …. Jane Eyre är för mesig?«

Det blev diskussion.

Catherine Dahlström: 

»Inte direkt mesig men för mycket av drömuppfyllelse kanske. Däremot en guldgruva för feministisk tolkning. Och inte kan jag räkna alla de unga kvinnliga studenter som inspirerats av Janes uppgörelse med Rochester.«

Anne Hedén:  

»Rochester är förstås stötestenen men Jane gör faktiskt uppror mot den gräsliga familj, där hon hamnar när hon blir föräldralös. Det är därför – vill jag minnas – som hon sedan hamnar på flickskola och då öppnar sig ett annat liv. Senare sticker hon trots allt från Rochester«

CD: 

»Brontë var inte feminist i vår bemärkelse men genom att hon insisterar på det kvinnliga subjektets suveränitet, fungerar hennes texter som katalysator för många unga kvinnor (än idag faktiskt). /Det är/ en problematisk roman. Men Jane återgår till den stympade Rochester av begär och inte dygd. Hur tveksam än boken är som feministisk text är det svårt att överskatta dess litteraturhistoriska betydelse för kvinnors skrivande sedan dess.«

Eva Heggestad:

»Jane Eyre i all ära, men i så fall hellre Jean Rhys Sargassohavet, som berättar förhistorien om hur Rochester träffade Bertha, »den galna kvinnan på vinden«. Både en feministisk och en postkolonial klassiker.«

Senare tillägg av CD: 

»För feministisk teoribildning är den galna kvinnan på vinden Jane Eyres alter ego och symbolen för kvinnlig ilska och uppror, som givit upphov till otaliga tolkningar av kvinnolitteratur.«

Ett eget rum av Virgina Woolf (1929)

anses ofta vara en av feminismens viktigaste texter med sin uppmaning till kvinnor att söka ett eget rum där de kan skriva, forma kvinnliga vänskaper och till slut söker en utopisk framtid i relation till verkligheten och inte samhällets konventioner.  

Ändå menar Catherine Dahlström, som vet det mesta som finns att veta om Virginia Woolf, att:

»Three Guineas (1938) är den mest feministiska av hennes skrifter. Här finns en uppgörelse med vad vi nu kallar »toxic masculinity« och dess koppling till manligt våld och i slutändan till fascism. I ett försök att svara på frågan: ”hur kan vi förhindra krig?”  blottlägger Woolf ett olösligt dilemma. Om kvinnan ska bli riktigt fri måste hon ställa sig utanför allt som samhället representerar. Rådande förhållanden – behovet av att försörja sig – gör detta omöjligt; i all synnerhet eftersom egna inkomster är nyckeln till friheten. Inom ramen för denna begränsade frihet bör kvinnor ändå undvika den »intellektuella prostitution« som acceptans av patriarkala normer innebär: de måste vara »Outsiders«.«

Alice Schwarzer, »Den lilla skillnaden« och dess stora följder, blev hennes stora genombrott 1975.

Den innehåller 17 intervjuer med kvinnor, gifta, ogifta, hetero, lesbiska, förvärvsarbetande, hemmafruar, studerande med flera. Schwarzer analyserar hur sexualiteten förblivit den plats på vilken ett maktspel förs, som håller kvar kvinnor som underordnade män. Jag befann mig i München i Tyskland när den kom ut, och köpte den såklart. Mitt exemplar är fullt av understrykningar!

Idag vet få i Sverige något om Schwarzer; det säger en del om hur svensk kultur bortser från det som sker i vårt nära grannland i söder,. 1977 grundade Alice Schwarzer tidskriften Emma (av och för kvinnor!). Hon har hela sitt liv fortsatt skriva böcker samtidigt som hon varit chefredaktör för Emma. Ibland omstridd har hon varit ständigt verksam för kvinnors inflytande och jämlikhet. Hon har skrivit en bok om sina samtal med Simone de Beauvoir, nedtecknade under åren 1972 till 1982; hon talar flytande franska och har tilldelats Hederslegionen av franska staten. 

Just här kan jag inte fylla hela den lucka som i Sverige finns om Schwarzers verksamhet, bara livligt beklaga den. Det finns redan en biografi skriven om henne. Arg och radikal i sin välargumenterade kritik har hon fortsatt att vara. År 2002, 25 år efter sitt genombrott, publicerade hon Der grosse Unterschied: Gegen die Spaltung von Menschen in Männer und Frauen. På svenska, ungefär »Den stora skillnaden: emot en uppdelning av människor i män och kvinnor«. Ett enda ex finns att låna i Sverige, i Göteborgs universitetsbibliotek. 

Alice Echols, Daring to Be Bad. Radical Feminism in America 1967-1975. (1989),

behandlar liksom Claudia Pin i Vom kleinen zum grossen Unterschied (1993) den konservativa vändning som 1960-talets kvinnorörelse tog i mitten av 1970-talet. Det skedde i USA, i Tyskland och kom till Sverige genom import från det stora landet i Väster. Jämlikheten byttes mot berättelser om en försummad Kvinnokultur. Det blev en renässans för handarbete, parallellt med biologiska förklaringar av skillnader mellan kvinnor och män, också på arbetsmarknaden.

Själv skrev jag om kvinnorörelsen i Sverige från 1960-tal till 90-tal i antologin Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter (1999). Jag håller ännu med mig själv om att »den så kallade kvinnokulturvändningen i mitten av 1970-talet var början på kvinnorörelsens tillbakagång«; det var dess anpassning till det omgivande samhället. Än idag måste vi ständigt slåss mot stereotypa beskrivningar av kvinnligt kontra manligt, trots att 1970-talet i Sverige innebar många lagförändringar som gjort det lättare för kvinnor att få vara människor.

Dirty Weekend av Helen Zahavi, nämndes av Stefan Villkatt, som rekommenderar att läsa den på engelska.

Om den skrev Gunnela Björk, historiker, nu aktuell med bok Lust och nöd: Karin och Nils Adamsson – sexualupplysningens pionjärer: 

»Jaa! En bok som gav mig väldigt viktiga insikter om mig själv och min roll. Jag har rekommenderat den till hur många som helst. Det intressanta är, att trots att jag inte utsatts för någonting kände jag igen mig i allt, och förstod … «

Om Foxfire av Joyce Carol Oates skrev Eva Katz Larsson:

»Den handlar om ett tjejgäng som tar hämnd på patriarkatet, så den är i högsta grad feministisk. Och grym. Välkänd och läst inte minst av yngre.«

Om Dolores Claiborne av Stephen King anmärkte Ulf Ulven Remus:

   – Peter Robsahm, fantastisk bok. Men filmen är banne mig ännu bättre och dessutom ännu mer feministisk  tycker jag!

   (Dolores Claiborne filmatiserades 1995 i regi av Taylor Hackford med Kathy Bates och Jennifer Jason Leigh i huvudrollerna.)

Kvinnokamp & klimaträttvisa

Kvinnor har länge haft ledande roller i miljörörelsen. Så också i de senaste årens fördjupning och breddning av förståelsen av hur vi måste lyfta fram social rättvisa och urfolksperspektiv för att lyckas stoppa en katastrofal utveckling.

Av Abigail Sykes  

En växande rörelse har förstått att klimatfrågor måste kopplas samman med frågor om social rättvisa, som antirasism, hbtqia+-frågor, klassperspektiv, funkisfrågor, jämställdhet och global rättvisa för att vi över huvud taget ska rå på klimatkrisen. 

För att angripa orsakerna till klimatkris, andra miljökriser och sociala orättvisor behöver vi förändra på djupet – i våra sätt att tänka och leva – bortom ekomodernistiska, tekniska klimat»lösningar«. Något som inte minst kvinnliga skribenter har tagit fasta på.

Detta kan vara en utmaning, inte minst i Sverige, där ekomodernistiska tekniska lösningar dominerar i debatten, och miljö- och klimatrörelsen till stor del utgörs av privilegierade personer ur den vita medelklassen.

Men förhållningssätt som traditionellt har förknippats med kvinnor och urfolk och därmed har nedvärderats verkar vara på uppsving. Att vi alla behöver visa omsorg om oss själva, varandra och miljön, förstå att vi är en integrerad del av naturen, respektera och fira våra olikheter och arbeta tillsammans för att samhället ska bli både hållbart, rättvist och regenerativt.

Regenerativt betyder att något återbildar eller återskapar sig självt. Här visar inte minst urfolksvisdom att människan kan vara en positiv kraft på planeten och hjälpa naturen att läka och bli starkare.

Eftersom jag är en vit person utan urfolksbakgrund är det problematiskt att jag på ett begränsat utrymme försöker att ge en överblick över traditioner och perspektiv som jag bara har begränsad kunskap om. Det finns tyvärr säkert saker här som jag har missförstått, men jag hoppas ändå synliggöra urfolkspersoners röster och kunskaper och inspirera fler att söka sig till ursprungskällorna och fördjupa sig.

Ett värdefullt verktyg i sammanhanget är begreppet dekolonisering. Det handlar om tankeperspektiv som blottlägger och försvagar koloniala maktstrukturer. Kolonialism och neokolonialism handlar förstås om kolonialstaters och -strukturers ekonomiska och politiska dominans, men också om symbolisk dominans och tolkningsföreträde över exempelvis vilka kunskaper som anses värdefulla. Dekolonisering bryter även med rasism, eurocentrism, klass, patriarkala strukturer och antropocentrism, (där människan anses stå i centrum).

En del tänkare kopplar även dekolonisering till en kritik av moderniteten och dess binära och hierarkiska uppdelningar mellan exempelvis människa och natur, män och kvinnor, förnuft och känslor, vetenskap och andlighet, hjärna och kropp, vita och »de andra«, civilisation och vildhet, stad och land.

Även här är ur- och naturfolksvisdom en självklar källa för alternativa, holistiska sätt att tänka och vara. Här finns också en naturlig koppling till hbtqia+-rörelsen och dess levda erfarenhet av att gå bortom binära uppdelningar. Jag vill betona att jag inte tror på en essentialistisk eller binär könsuppdelning, däremot att många av oss har tvingats in i ett patriarkalt och hierarkiskt system som kopplar binära kön till olika egenskaper som tillskrivs olika värde.

En viktig tankeströmning som från början var essentialistisk, men som numera allt oftare queeras, är ekofeminismen. 

Den växte fram från slutet av 1970-talet ur feministiska, ekologiska och fredsfolkrörelser och delar kritiken mot modernitetens binära uppdelningar som listas ovan. Den menar också att det finns en direkt koppling mellan våld mot kvinnor till våld mot det globala syd och våld mot naturen.

Den indiska aktivisten, fysikern, filosofen och författaren Vandana Shiva är en av världens mest kända ekofeminister. I boken Ecofeminism definierar hon och den tyska sociologiprofessorn Maria Mies ekofeminism som en holistisk, ekologisk feminism som utgör ett alternativ till patriarkala, kapitalistiska strukturer. Ekofeminismen sätter livet främst, förstår att människan är en integrerad del av naturen, uppvärderar ödmjukhet, mångfald, samarbete och en känsla av tillräcklighet, och verkar för fred, hållbarhet och rättvisa. Människan behöver enligt författarna jordas och känna omsorg och ansvar inför Moder Jord och alla hennes varelser och deras rättigheter.

I sitt arbete kopplar Vandana Shiva samman ekofeminism och social rättvisa med sin kamp för framför allt Indiens lantbrukare och mot genmodifierade grödor, monokulturer, bekämpningsmedel och patent på fröer.

En annan miljöförfattare som satt fokus på växtgifter är Rachel Carson, som många kanske tänker på som den första tongivande kvinnliga miljöskribenten med sin banbrytande bok Tyst vår från 1962. Den handlar också mer allmänt om människans negativa påverkan på miljön. Det är en av tidernas mest kända och inflytelserika böcker om miljöfrågor, som kan sägas ha lagt grunden för just ekofeminismen, men också gav inspiration till en hel generation av miljöaktivister.

Många ser Elin Wägner som en ännu tidigare ekofeminist. »Männens kamp för herraväldet för jorden har gått jämsides med deras kamp för herraväldet över kvinnan«, skriver hon i boken Väckarklocka från 1941, vilket kan sägas vara grundtesen i ekofeminismen. Wägner betonar också en syn på jorden som levande, behovet av gemenskap, ömsesidighet och mångfald samt insikten att människan inte kan härska över naturen, utan är en del av den och beroende av den. »Människans hälsa går tillbaka till jordens«, skriver hon i Väckarklocka.

I pamfletten Fred med jorden 1940 skriver Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm att fred, jord, hälsa och befolkning är frågor som behöver lösas tillsammans. »Den ena som den andra måste gå med i en omvärdering av människans förhållande till jorden, till livet och verkligheten, vilket betyder ett systembyte med allt vad därtill hör av samhällsomvandling.«

Ännu tidigare än Wägner är Elsa Laula, senare Elsa Laula Renberg, en samisk aktivist som idag ibland också beskrivs som tidig ekofeminist. I skriften Inför lif eller död? från 1904 sätter hon fokus på hur ledande män i Sverige, Norge, Finland och Ryssland koloniserade Sápmi (Sameland) och lyfter fram samernas rätt till mark, vatten, utbildning och rösträtt. Hon pekar på orättvisan i att samer inte hade rätt att äga och bo på de marker som de betalat skatt för, samtidigt som nybyggare söderifrån fick mark att bruka i norra Sverige.

Elsa Laula Renberg var också en viktig förkämpe för samiska rättigheter i allmänhet och samisk feminism i synnerhet – trots att hon mötte ett dubbelt motstånd som både same och kvinna. Bland annat grundade hon den samiska kvinnoorganisationen Brurskankens samiske kvindeforening som tog initiativ till det första samiska landsmötet i Trondheim 1917. Detta landsmöte blev avgörande för att föra samman samernas kamp i Norge och Sverige och årsdagen den 6 februari firas sedan 1993 som samernas nationaldag. Elsa Laula Renbergs födelsedag den 29 november är en annan av totalt tolv samiska flaggdagar, vilket visar hennes betydelse.

Bland de främsta förespråkarna för klimaträttvisa i det globala nord finns kanadensiska Naomi Klein. I boken Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet från 2014 gör hon kopplingen mellan klimaträttvisa och kolonisering, där det globala nord inte bara har lagt beslag på det globala syds naturresurser, utan även på deras utrymme för koldioxidutsläpp.

Hon betonar urfolks viktiga ledarskap i rörelserna som håller på att växa fram. Hon tar också upp specifika initiativ som inspirerats av urfolksvisdom, som permakultur och förbud mot storskalig miljöförstöring, så kallad ekocid, och skriver att »mänskligheten har en livsbefrämjande roll att spela«. Vi behöver demokratiska, cirkulära och ömsesidiga system präglade av mångfald, lokalisering och småskalighet, resiliens och regenerativitet, snarare än ekomodernism och tekniska lösningar.

I sin senaste bok för vuxna, I lågor: ett brandtal till världen för en Green New Deal från 2020, inspirerad av Greta Thunbergs tal om att vårt hus brinner, tar Naomi Klein ställning för globala ungdomsrörelser som Fridays for future och Sunrise movement. Hon citerar IPCC:s rapport om vikten av att satsa på max 1,5 graders global uppvärmning istället för 2 grader, som inleds med att det som krävs är »snabb, långtgående och aldrig tidigare skådad förändring i alla delar av samhället«. Och så drar hon slutsatsen att »budskapet ifrån skolstrejkerna är att ett stort antal unga människor är beredda på den här typen av djupgående förändring«.

En rykande färsk bok om klimaträttvisa från grundaren av ungdomsrörelsen Rise up climate movement är Vanessa Nakates
A bigger picture: my fight to bring a new African voice to the climate crisis, som kom 28 oktober i år. 24-åringen var Ugandas första klimatstrejkare och hamnade i det internationella rampljuset när bildbyrån AP klippte bort henne ifrån ett foto på Greta Thunberg och tre andra vita företrädare för Fridays for future.

I boken konstaterar Vanessa Nakate att människor från det globala syd och människor som rasifieras ofta osynliggörs i klimatdebatten, trots att de generellt har bidragit minst och drabbas hårdast av problemet, och hon argumenterar för att detta måste förändras om vi på allvar ska möta klimatkrisen.

Skolstrejkernas initiativtagare Greta Thunberg är förstås inte främst känd för sina skrifter utan sina tal. Ett urval av dessa har givits ut i bokform i samlingen No one is too small to make a difference från 2019. Hon har konsekvent betonat att Fridays for future är en samskapad global rörelse där kollektivet och samarbetet står i fokus, och hon har successivt blivit allt mer tydlig i sitt budskap om klimaträttvisa.

Greta Thunberg påpekar också att genomgripande förändring är nödvändig inom bland annat politik och ekonomi:
» Vi behöver ett helt nytt sätt att tänka… Vi måste sluta tävla mot varandra. Vi behöver börja att samarbeta och att dela på de resurser som planeten har kvar på ett rättvist sätt.«

En viktig svensk bok som ger konkreta inblickar i vad klimaträttvisa innebär i praktiken är Shora Esmailians Ur askan: om människor på flykt i en varmare värld från 2012. Det är fortfarande den enda boken på svenska om klimatflyktingar och lyfter fram både hjärtskärande enskilda människoöden och gemensamma samhälleliga drag. Det blir tydligt att även när extremväder drabbar länder i det globala nord som USA eller Tyskland, blir konsekvenserna inte desamma som i det globala syd – både de enskilda invånarna och länderna som helhet är generellt mer resilienta och motståndskraftiga, inte minst ekonomiskt.

I Sverige är en av de mest kända förespråkarna för urfolksaktivism och dekoloniala perspektiv aktivisten, folkbildaren och folkhögskoleläraren Carmen Blanco Valer, vars föredrag om dekolonisering jag har utgått från i början av denna text. Hon har rötter hos urfolket quechua och har varit med och skrivit boken Pengarna eller livet: om Sumak Kawsay – ett annat sätt att se på livet tillsammans med Anika Agebjörn och Anna Nylander 2016.

Boken ger en pedagogisk introduktion till urfolksfilosofin Sumak Kawsay, »buen vivir« eller det goda livet som finns hos flera urfolk i Latinamerika. Grunderna är balans, måttfullhet och ömsesidighet i relationerna med både sig själv, andra människor och naturen. Harmoni, samarbete och mångfald står i centrum. »Kampen för långsiktig hållbarhet handlar inte enbart om praktiska frågor. Den gäller i lika hög grad frågor som livssyn, människosyn och världsuppfattning«, som författarna skriver.

På engelska har urfolksperspektiv generellt fått mer uppmärksamhet. Robin Wall Kimmerer, som tillhör det nordamerikanska urfolket Potawatomi, har fått ett stort genomslag i alla fall i USA för sin fantastiska bok Braiding sweetgrass: indigenous wisdom, scientific knowledge, and the teachings of plants. Som titeln antyder utgår den ifrån vad växter kan lära oss och flätar samman berättelser om att vara mor, lärare, odlare, medborgare och nyinflyttad med andliga perspektiv och urfolksvisdom. Några exempel är den »hedervärda skörden« (honourable harvest, med konkreta tumregler för att inte skörda mer än naturen klarar eller du behöver), tacksamhet samt språk där naturfenomen som stenar och vikar är både verb och släktingar. Det handlar inte minst om att återskapa en ömsesidig relation till naturen där människor spelar en avgörande roll för naturens välmående.

Även i den mångfacetterade och inspirerande antologin All we can save: truth, courage, and solutions for the climate crisis från 2020, med essäer, dikter och illustrationer av kvinnor och flickor i USA samt Ayana Elizabeth Johnson och Katharine K. Wilkinson som redaktörer, är det kanske urfolksskribenterna som gör starkast avtryck.

Först ut är den unga aktivisten Xiye Bastida från urfolket Omtomi-Toltec, som konstaterar att Greta Thunberg inte är den enda ledaren för de globala ungdomsrörelserna för klimatet. Tvärtom är många ledare rasifierade och representerar de hårdast drabbade grupperna runt om i världen. Hon lyfter också fram urfolksperspektiv som att vi behöver förändra vår kultur och vårt sätt att tänka till en som tar hand om jorden, eftersom jorden tar hand om oss.

Det finns en viss tendens i det globala nord att se urfolkstraditioner som opolitiska och i någon mån »ofarliga«. Tara Houska-Zhaabowekwe, från urfolket Couchiching, och hennes skarpa bidrag till All we can save påminner om att det inte stämmer. Hon kritiserar de värderingar som genomsyrar merparten av klimatrörelsen, som hon menar präglas av ojämlikhet och separation, och argumenterar istället för att leva de värderingar vi eftersträvar, i vår aktivism och i vår vårdag.

»Jag undrar vad som skulle hända om miljörörelsen verkligen stod upp för marken som den pratar om, och stod sida vid sida med de lokalsamhällen som bär den största bördan i klimatkrisen.«

Tara Houska-Zhaabowekwe efterlyser också tydligare ställningstaganden och konstaterar att förändring bara kommer att ske om vi går utanför våra bekvämlighetszoner. Hon påminner om att många urfolk har olika slags ceremonier som utmanar kroppen, som en fysisk påminnelse om hur sårbara vi är, hur beroende vi är av vattnet och maten som naturen ger oss. »Jag tror inte på att det kommer att räcka att sätta upp solpaneler eller rösta oss ur den här krisen om vi inte också radikalt omdefinierar vår relation med vår Mor«, skriver hon.

En central röst i antologin är Sherri Mitchell/Weh’na Ha’mu Kwasset, från urfolket Penawahpskek, som påminner om att urfolk utgör runt 5 procent av världens befolkning samtidigt som deras marker innehåller runt 80 procent av jordens biologiska mångfald samt jordens största kollager. Urfolkens inflytande, kunskaper och kulturer är alltså helt avgörande för att mildra effekten av både det pågående sjätte massutdöendet av arter på jorden och av klimatkrisen. Det handlar inte bara om markerna. Ännu viktigare är kanske urfolkens roll som förebilder i att leva i balans med Moder Jord och alla våra medvarelser. Detta kräver att människor som inte tillhör urfolk står med dem och värnar deras rättigheter, marker och vatten.

En viktig kunskap från urfolk är att människor är släkt med alla andra varelser och bör lära oss av dem. När vi känner ett släktskap med allt levande känner vi också respekt, ansvar och omsorg, skriver Sherri Mitchell/Weh’na Ha’mu Kwasset:

»Förlusten av mångfald inom majoritetssamhällets system och strukturer har skapat en spricka i våra samhällen som nu måste läkas, genom att en mångfald av röster medvetet och systematiskt inkluderas i samhällsdebatten, inklusive röster ifrån naturen.«

Antologin som form speglar i sig ett feministiskt och dekolonialt angreppssätt där naturvetenskap, aktivism, andlighet och kultur vävs samman, med en mångfald av röster och perspektiv, och ett underliggande budskap om att det är tillsammans som vi är starka.

Min bild är att detta även gäller miljö- och klimatrörelsen som helhet. På senare år har nya allianser bildats, precis som efterfrågas, som när miljöorganisationer som Fältbiologerna, Urbergsgruppen och Extinction rebellion står i solidaritet med samiska aktivister för att hindra skogsskövling i Juoksuvaara eller gruvdrift i Gallók/Kallak, eller när klimatkonserten Climate live samlar både Fridays for future och den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra.

Klimaträttvisan har blivit allt mer självklar inom nya rörelser som Extinction rebellion, Ende Gelände och Fridays for future, liksom vid protesterna vid Standing Rock mot Dakota access pipeline, och initiativ för att dekolonisera permakulturen.

Jag upplever också att allt fler betonar att det är våra grundläggande värderingar som måste ändras, att ekomoderna lösningar som elbilar och solpaneler inte räcker för att skapa ett verkligt hållbart, rättvist och regenerativt samhälle.

Även om det är flickor och kvinnor som i stor utsträckning tar täten här, finns det självklart plats för människor av alla kön. Här är det viktigt att belysa hur transpersoner och ickebinära har osynliggjorts i ekofeminismen liksom i den breda miljö- och klimatrörelsen.

Däremot är män överrepresenterade bland både de politiker som fattar klimatskadliga beslut och de chefer som driver klimatskadliga verksamheter. Och de är tyvärr underrepresenterade i klimatrörelsen och miljörörelsen. Låt oss se det som att här finns en stor potential till positiv förändring: parallellt med att mansnormerna förändras kan fler män bli del av en konstruktiv kraft, en del av lösningen. En väg kan vara att bli allierade, inte ta för mycket plats utan att istället bidra till att förstärka rösterna från MAPA:s – Most Affected People and Areas – det vill säga de som påverkas mest av klimatförändringarna.

För den som vill utforska sin egen relation till koloniala perspektiv och modernitet på djupet rekommenderar jag Vanessa Machado De Oliveiras nya bok Hospicing modernity: facing humanity’s wrongs and the implications for social activism. Där delar hon generöst med sig inte bara av personliga anekdoter och urfolksvisdom, utan också av reflektionsövningar för läsaren.

Det här är ingen bok att läsa passivt, utan en handbok för en djupgående förändringsprocess. Det handlar om att ifrågasätta grundläggande värderingar och tankemönster som har tagit mänskligheten till dagens krisläge, och om att vänligt men bestämt hjälpa oss att hantera vår osäkerhet och smärta – helt enkelt att göra det arbete som krävs för att växa upp.

Abigail Sykes är journalist, översättare och pedagog med fokus på omställningen till ett hållbart, rättvist och regenerativt samhälle.

Litteraturlista

Böckerna i artikeln och andra nyckelverk av kvinnor inom klimaträttvisa och ekofeminism

lsa Laula – Inför lif eller död?, 1904

Elin Wägner – Väckarklocka, 1941 och Fred med jorden 1940, med Elisabeth Tamm

Rachel Carson – Tyst vår, 1962

Carolyn Merchant – The death of nature, 1980

Vandana Shiva – Ecofeminism, 1993, med Maria Mies

Val Plumwood – Feminism and the mastery of nature, 1993, och Environmental culture, 2001

Polly Higgins – Eradicating ecocide, 2010, och Earth is our business, 2012

Shora Esmailian – Ur askan: om människor på flykt i en varmare värld, 2012

Naomi Klein – Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet, 2014, I lågor: ett brandtal till världen för en Green New Deal, 2020, och Så förändrar vi allt, 2021, med Rebecca Stefoff

Looby MacNamara – 7 ways to think differently, 2014

Robin Wall Kimmerer – Braiding sweetgrass: indigenous wisdom, scientific knowledge, and the teachings of plants, 2015

Carmen Blanco Valer – Pengarna eller livet: om Sumak Kawsay – ett annat sätt att se på livet, 2016, med Anika Agebjörn och Anna Nylander

Rebecca Solnit – Hopp, 2017

Greta Thunberg – Scener ur hjärtat, 2018, med Beata och Malena Ernman och Svante Thunberg och No one is too small to make a difference, 2019

Sherri Mitchell/Weh’na Ha’mu Kwasset – Sacred instructions: indigenous wisdom for living spirit-based change, 2018

Leah Penniman – Farming while black: Soul fire farm’s practical guide to liberation on the land, 2018

Joanna Macy – Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, 2019, med Chris Johnstone, och Coming back to life: the updated guide to the Work that reconnects, 2014, med Molly Brown

Frida Hylander, Kali Andersson och Kata Nylén – Klimatpsykologi: hur vi skapar hållbar förändring, 2019

Arundhati Roy – My seditious heart: collected nonfiction, 2019

All we can save: truth, courage, and solutions for the climate crisis, redaktörer Ayana Elizabeth Johnson och Katharine K. Wilkinson, 2020

Maja Rosén – Flygpratarguiden, 2020

Vanessa Machado De Oliveira / Vanessa Andreotti
– Hospicing modernity: facing humanity’s wrongs and the implications for social activism, 2021, Developing stamina for decolonizing higher education: a workbook for non-indigenous People, 2021, med Sharon Stein och Bill Calhoun, och Towards braiding, 2019, med Elwood Jimmy och Sharon Stein

Vanessa Nakate – A bigger picture: my fight to bring a new African voice to the climate crisis, 2021

Kim Nicholas – Under the sky we make: how to be human in a warming world, 2021

Klimatsamtal och vardagsmotstånd, 2021, av kollektivet bakom Vardagens civilkurage och Klimatprata

Poddarna The yikes podcast med Mikaela Loach och Jo Becker samt Dismantled med Leah Thomas

Av män och blandade kön kan nämnas:

Permaculture one: a perennial agriculture for human settlements av Bill Mollison och David Holmgren, 1978

Satish Kumar – Soil * soul * society: a new trinity for our time, 2015

Bayo Akomolafe – These wilds beyond our fences, 2017

Charles Eisenstein – The more beautiful world our hearts know is possible, 2013, och Climate: a new story, 2018

Ecological masculinities av Martin Hultman och Paul M. Pulé, 2018

Tyson Yunkaporta – Sand talk: how indigenous thinking can save the world, 2019

Naturens rättigheter: att skapa fred med jorden av Nikolas Berg, Ingrid Berg och Martin Hultman, 2019

Poddarna From what if to what next med Rob Hopkins samt The great humbling med Dougald Hine och Ed Gillespie

INTERVJU

ETT LIV I KAMP För rättvisa och rättigheter

Ordfronts stridbare före detta chefredaktör och VD Leif Ericsson ger nu ut boken Som om en förändring var möjlig – det tar så lång tid att bli människa. Det är hans egens historia – och Ordfronts – som berättas. 

Av Anna Wigenmark

Grattis Leif, i dagarna finns din självbiografiska bok om dig – och Ordfront – i handeln. Hur känns det?

– Spännande. Lite pirrigt. Nyfiken på vilka reaktionerna blir. 

– Jag tänker att jag skrivit ett minnesmärke över våra generationer som försöker att ändra historiens gång. Ett tag tänkte jag att bokens titel skulle vara Förlorarnas bok, men … jag ser oss inte som förlorare, bara att motståndet hittills varit svårt.

– Under 1960-talet skapade författare och aktivister en ny annorlunda syn på världen. 68-generationen bar på övertygelsen att det var nödvändigt att i grund förändra världen. Men massmedierna och politikerna klamrade sig fast vid en förstelnad bild av världen. 

– Hundratals ungdomar dömdes i Sverige för att de protesterat mot Vietnamkriget. 10 000 stockholmare demonstrerade 1972 för en bilfri innerstad, men den opinionen knäcktes.

– Minnet är så kort. Massmedia stympar ständigt minnet. Vem minns idag att Göran
Persson stödde USA:s krig mot Irak, att folkpartiets Jan Björklund ville skicka svenska soldater till kriget? Jag är stolt över att Ordfront arrangerade demonstrationen som samlade 100 000 människor.

– Min berättelse är ett sätt att förlänga vår generations minne.

Boken skildrar både viktiga händelser i ditt privata liv och för Ordfront. Hur kom du till insikten att det här behöver sättas på pränt?

– Vi har levt och verkat under en av de kanske mest avgörande perioderna i mänsklighetens historia. När jag var tonåring läste jag att vi var den första generationen med kunskap att ta ansvar för hela världen. Jag läste om hur vi förstörde jorden och klimatet. Och att vi bara hade ett drygt halvt sekel på oss att stoppa klimatförändringen. Den tidsfristen har nästan löpt ut nu.

– När Ordfront bildades 1969 var det en fortsättning på U-aktionen som arbetat mot ojämlikheten i världen. Mainstreammedias – DN, SvD, Expressen, Rapport med fleras –  bild av världen tyckte vi var en skenvärld. Så såg den verkliga världen inte ut. Därför behövdes Ordfront. Den uppgiften har vi aldrig ångrat. Massvälten är lika omfattande idag som på 1960-talet!

– Jag var inte beredd på det motstånd vi mötte. Under min värnplikt 1965 mobbade befälen mig för att jag kritiserade USA:s krig i Vietnam, så att jag föll i gråt inför kaptenen. När jag och några vänner bildat Ordfront skuggades vi genast av SÄPO som anklagade oss för att vara »samhällsfiender«.  

– Också privat var det dramatiskt ibland. Pappa Ragnar och jag rök ihop ibland och min mamma Greta blev förtvivlad när jag och min bror Lasse JO-anmäldes av en överstelöjtnant och hon förmanade oss gråtande med Luthers ord om att »överheten bär icke svärdet förgäves« och att »den som sätter sig upp emot överheten han sätter sig upp emot Gud«. 

– Det har varit dramatiskt mest hela tiden. I tio års tid arbetade vi mot USA:s krig i Indokina. När kriget tog slut uppdagades att de röda khmererna i Kambodja begått folkmord på sitt eget folk. Delar av vänstern förnekade det. För Ordfront var det en brytpunkt, vi fokuserade på böcker om demokrati och drev mängder av studiecirklar om försvar av mänskliga rättigheter. 

– Vi gav 1983 ut krigsflyktingen Willy Strzelewicz bok De mänskliga rättigheternas historia. Han förklarade för oss att vi måste vara beredda på att de mänskliga rättigheterna skulle komma att föraktas och förnekas – att försvara rättigheterna var den stora uppgiften.

– Hur rätt skulle han inte få! 2003 bröt en jättekonflikt ut med Ordfront i stormens öga. Vänsterikonen Noam Chomsky förnekade att ett folkmord hade begåtts i Srebrenica och förklarade att jag var en skam för den internationella vänstern. Många i den svenska vänstern köpte Chomskys resonemang. Dagens Nyheter och ett tjugotal mainstreamtidningar såg chansen att gå till stormangrepp mot Ordfront och påstod att vi var nazister, bruna! Media kan konsten att skapa skenvärldar.

Var det någon avgörande händelse som fick dig att ta dig an uppgiften att skriva din självbiografi?

– Jag har uppmuntrats av vänner att berätta, att skriva medan jag ännu var upprörd och arg.

–  Jag tror att jag formats som människa av det motstånd jag har mött. Och av att jag haft turen att arbeta tillsammans med engagerade människor. 

Ordfront – och du personligen –  har ju haft både framgångar och motgångar genom åren. Vad var svårast att skriva om?

– I slutet av 1970-talet drabbades jag av ångestattacker över mitt liv. Jag fick till och med för mig att jag var gasförgiftad. En gång ramlade jag ner på tunnelbanespåret i T-centralen men lyckades kravla mig upp på perrongen innan tåget kom.

– Jag har fört dagbok under större delen av mitt liv. Men att skildra mina ångestattacker långt efteråt var svårt. Jag letade efter minnesfragment. Det tog lång tid och jag tvingade mig att återuppleva ångestattackerna. Jag har försökt att vara ärlig i skildringen i hopp om att jag själv – och läsaren – ska förstå vad som hände. Bättre än jag själv gjorde för 40 år sedan. 

Var du och redaktören Jan-Erik Pettersson alltid överens?

– Oftast. Manuset var från början mycket längre och Jan-Erik ansåg att jag måste stryka. Jag insåg att det var nödvändigt men det var ibland svårt. Min syn på skrivandet var att jag skulle vara så ärlig att när det var plågsamt att skriva hade jag kommit nära sanningen. 

Du har valt att namnge personer som både gjort bra och – i ditt tycke – dåliga saker för Ordfront. Tvekade du någonsin över det?

– Personer som jag har haft konflikter med har jag också berömt: min pappa Ragnar, Björn Eklund, Noam Chomsky med flera.  Och Jan Myrdal och Sköld Peter Matthis, som sorgligt nog är döda nu. Vi har rykt ihop tidigare så det var ju ingen nyhet för dem. Jag har inte monopol på vad som är rätt och riktigt. De tycker förmodligen att jag har haft fel. 

– Jag har inte tvekat att skildra våra strider. Det skulle blivit en falsk historia annars. Både dem jag angriper och jag själv klarar att bli kritiserade. Jag har bemödat mig att vara noggrann i skildringen av striderna, och att inte försköna mig själv.

– Jag har försökt att följa mina egna spår. Var gick jag vilse? Att utforska sitt minne är att vara upptäcksresande i sig själv. Ibland kunde jag uppleva mitt minnesarbete som ett tungt grovarbete. Men förhoppningsvis lönande.

– Jag har tagit med dråpliga minnen av Sara Lidman, Anders Carlberg, Jan Myrdal, bokmässans grundare Conny Jacobsson och Bertil Falck, med flera.

– Många, många har tillsammans med mig skapat Ordfront. Ofta har jag tänkt att det är kvinnor som spelat avgörande roller. Birgitta Hjärpe som brukade säga att Ordfront blir aldrig något paradis, Ingegärd Waaranperä som likt älvan Tingeling dök upp och räddade Ordfront i kritiska situationer, Eva Stenberg som tassade till Ivar Lo när han satt och korrade sitt manus i vårt fikarum, Christina Hagner som försvarade Ordfront när tokvänstern gick till angrepp, Gertrud Åström som krävde att DN skulle be Ordfront om ursäkt utan att få svar, Anna Wigenmark och Caroline Matsson som hållit fast vid inriktningen på mänskliga rättigheter. Och många fler. 

– Till mina roligaste minnen hör när Pål Rydberg och Annika Elmqvist skrev och ritade boken Farliga tankar. De hade tidigare med några vänner ritat Historieboken som blev vår första bestseller. 

Boken är ett tidsdokument över en av Sveriges äldsta demokrati- och MR-organisationer, sett ur en grundares ögon. Hur tror du att den tas emot?

– Sverige har i grunden förändrats under mitt halvsekel. Än är den historien inte skriven. Carl Bildt avskaffade full sysselsättning och införde den massarbetarlöshet vi ännu har. Massarbetslöshet är som en bulldozer som river upp samhället. Jag hoppas att min bok bidrar till en sannare skildring och att läsaren förstår mer om varför Sverige förändrats.

– Men jag är realist och befarar att de dominerande tidningarna kommer att förtiga eller baktala boken. Men de som varit med och försvarat välfärdssverige och mänskliga rättigheter kommer att känna igen sig och rent av ha roligt!

Osten om Osten I tre revolutionära akter

Suzanne Osten, 77, banbrytande inom svensk barnteater, skapare av scenen Unga Klara på Stockholms Stadsteater, filmregissör, professor
i regi vid Dramatiska Institutet, har skrivit sin självbiografi Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? på Ordfront förlag. 

Hej Suzanne! 

När kom du på att du ville skriva din självbiografi?

– Några olika förläggare har ställt frågan under åren, men jag har sagt nej förut, inte varit redo, inte levt tillräckligt länge, eller så gillade de inte mitt förslag på upplägg. Så när Pelle (Andersson) frågade för två år sen, då hade jag redan ett upplägg färdigt. Så gör jag ofta med mina föreställningar: jag har en idé, malt på en grej, sen gäller det att någon kommer och säger: ska vi göra det här!? Då går jag igång på alla reaktorer!

Vad är det för upplägg?

– Det är inte ett direkt kronologiskt berättande, tidsaxeln består istället av vad man kalla mitt CV, som ligger bredvid berättelsen, som jag skrivit i tre delar, i tre akter: Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Franska revolutionens paroller. 

De står för barndomen, vuxenskapet och kvinnokampen, och slutligen kampen för jorden, för rättvisa. Och i min idé ingick också att jag ville ha många röster. 

Varifrån kommer titeln? 

– Den har jag lånat från ett program på Sveriges television jag var inblandad i, »Vem tror jag att jag är?«, där gjorde vi en massa research jag använt i boken sedan också, och så .. .namnet! Vad finns i ett namn? Jag ville ha med det.

Två år från förslag till färdig bokutgivning, rätt snabbt?

– Jag har ju skrivit sex böcker förut, så det är inte främmande för mig att uttrycka mig i skrift, även om att skriva om sig själv, sitt eget liv, är något väldigt speciellt. Jag är tacksam för att jag haft Helena Lindblom som redaktör, det har varit ovärderligt att bolla tankar med Ida Kronholm … Om jag får ge ett råd, om du som skriver har möjlighet, skaffa dig en mottagare, någon som tror på dig.  Det gäller att inte blir rädd, ge sig in i det och ha roligt.

– Jag är ju van vid att jobba med ett team som regissör, så det kanske är extra viktigt för mig. Men textarbetet har en alldeles egenkraft, texten tar sina egna stigar, blir inte alltid som man tänkt. 

Boken kom just till läsarna. Vad händer härnäst för dig?

– Dels ska jag läsa in den som ljudbok, själv, det ser jag fram emot, och förstås att åka runt i landet och ha samtal om boken, möta läsarna. Men något mer självbiografiskt kommer jag inte skriva – denna bok känns komplett!

Läs ett utdrag ur Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? här. 

Av Johan Berggren

Utdrag ur Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?

SUZANNE, VÅR HUVUDPERSON, över 70 år gammal, är uppe på nätterna 2017 med en yngre man som spelar upp alla tonarter ur sitt musikbibliotek. Denna
Suzanne verkar inte intresserad av kronologi eller självbigrafi, hon samlar på tillfälliga sinnliga erfarenheter och ropar

»aldrig förr« och »nu har det hänt«, man hör henne mumla »mirakel«.

Suzanne som ett luftväsen, splittrad som alltid mellan allt som finns att ta in, men nu med någon sorts lugn. Hon må bråka om sin film med storbolaget, delta i kvinnors tvärpolitiska protestmöten mot hedersvåld, samla material om en rysk poet, resa och tala om barnets syn på sin moders psykos.

HON UTSTRÅLAR GLÄDJE, 

det har inte alltid varit så. När hon fyllde 73 år föll hon nerför ett högt berg i norra Italien. Därunder väntade stupet med vassa klippor och döden hade farit dit för att ta emot henne. Steg på såphal lera. Hon såg döden. Grep tag i en gren. Fönstret slogs upp. En snöstorm kastade om alla bitar i biografin.

xxx

Före dödsgudinnan coronas ankomst virvlar det allt snabbare för jaget i vår fiktiva autofiktion. Vi hör i intervjuer och rappoter:

– Jag är inte besviken på feminismen.

Intrigerna i de patriarkala hierarkierna är ungefär desamma, men nya män växer upp med längtan efter jämlikhet, barn födda i mödrarnas tidigare strider.

Tempot är ett sätt att inte sjunka. Men jaget börjar ana att i broderskapet kan synteser göras, vänner blir allt viktigare. Ofta har intervjuerna med detta jag fotograferats av yrkeskunniga som gör fantastiska bilder.

Dafne säger alltid, en aning avundsjukt

– Du är snygg – på bild.

Utan min egen teaterensemble bestämmer jag mig för att flyga runt och RÄDDA teatern i Sverige. Och undervisa i många länder om teater med barnperspektiv: dvs den konstnärliga processen. Samarbetet kallas »flum« i undervisningen, i vården, i teatern blir det återkomst för industrimodellen jag kämpade emot, en dröm om en säker vinstmaskin, en lyckad pjäsprodukt, utsålt.

Mardrömslikt, Chaplinartat, dras tempot upp – maniskt planerade produktioner ser ut som mässlingsutslag i teaterbolagets Excelark, människor byts ofta ut, det starka ensembleavtrycket får blekna. Spela spela spela. BYT UT. KASTA.

TYSTNAD.

Jag känner mig som om jag sovit i 35 år i min konstnärliga gruppering, ensembleteatern Unga Klara. Jag kikar ut.

Hur ser det ut i omvärlden, hur värderas skådespelarkonsten där ute? Eller lärarnas kunskapsprocess, de estetiska ämnena stryks ner till förmån för »riktiga« ämnen. Bild, musik, teater. Som är barns föda.

Vilka barn får spela teater? Se? Uppleva?

Vet publiken något om svensk teaters historia? En historia om passion och bildning?

– Vad kul att du gör det här projektet i Göteborg. Kul plats att välja stora scenen, Publiken av Lorca, fräckt namn, och hur mycket har du satsat själv på grejorna?

Ung fräckt klippt grönblond entreprenörstjej om en uppsättning jag gör. Hon är ute med sina glada väninnor, har bett om mitt personliga intro till projektet. För det får jag ett glas champagne 2004.

– Girl, detta är din teater, du är skattebetalaren, detta är DIN TEATER, jag är regigästen.

Har inte satsat privata pengar här.

Jag fortsätter guida skolklasser i stan jag en gång rymde två gånger till. Vi blickar ner i det varmt sammetsröda. Scenarbe- tare flyttar om till kvällens föreställning, de ser ut som leksaksmänniskor från vår höjd. Salongen har djup.

– Detta är en scen med 800 platser, du ska använda den och tänka på den som din. En tonåring visslar till.

Här borde jag nog skriva mer om kampen för att rädda all levande teater, arbetet med filmen Love duet, om regissörerna, kärleksparet Ingmar och Suzanne, och läget för den envist filmande Fataneh, hon som ville bevisa något med min historia, innan jag störtade nerför det italienska berget och överlevde.

Men MIN GAMMKATT DOG, dvs herr katt, MITT HJÄLP – JAG i 20 år. Komma hem till ett väsen hjälpte mig till mig.

MAT/SOVA/KATTLEK. Mina tår var värda att bitas i.

Gerds och mina lekar under täcket var en förbindelse jag var medveten om. Tår ska bitas av katt.

Mitt jobb varje dag som jag ser det är ju att

RÄDDA VÄRLDEN, SKAKA DEN, PÅVERKA DEN (pappa) 

RÖRA MIG, BEREDD ATT BYTA LIV (avantgarde)

RÄDDA LIV: DET KRÄVDES VISST MOD OCH ETT REJÄLT TUNNELSEENDE (terapi)

Se framåt.

Jag sprang fortare än någonsin.

Hemma i mitt lager av teaterrekvisita kände jag mig ofta som en gråvit smutsig skakig kakadua, en rekvisitafilmfågel som ylade efter något slags sammanhang, uppställd på dammig hylla. En gråvit uthyrningsfågel som hyresdirektören tyckte skränade för mycket och som nu får bo längst in i sitt museum för icke realiserade och nerlagda projekt, de stora filmerna, några epokgörande moderna tv-serier, där skräpar i en hörna en ogjord opera för spädbarn, och hon, gojan, tronar ovanpå de sju vietnamesiska tunna gyllenbruna flätade korgarna.

HÖGST på en pyramid. I de korgarna finns inga »gevär«, men inuti de flätade sjunger alla Dafnes akvarellfärgade rap- porter om allt som hände mig och mina egna tusentals anteckningar och skisser på människor jag lyssnat till och drömmar jag skissat, föreläsningar jag inte fattat, hela utbildningen i gruppterapi, nertecknade ärr i svart tusch, collageklippta pjäser, tecknade hämndarior, från korgarna brummar frågor bland dikter och linjer:

– Finns jag?

– Vem är jag?

– Jag som är så förbannat avundsjuk och känner mig lätt förfördelad och ylar när andra får medel att skapa för …

Vännen säger

– Du, jag tror inte att du är begåvad för avundsjuka. Det är förlust du talar om.

Jag bläddrar. Alla ärren jag ritat i livet på min hitintills otatuerade kropp talar om krockar. En del blåmärken bärs osynliga.

Och jag tecknar med denna distanserade blick på allt. Skrattar när jag rafsar igenom ett tjugotal stora anteckningsböcker med tjocka plastomslag, vita sidor med fasta spiraler, en sorts teckningsböcker med olinjerade blad som tyvärr tog slut i någon bolagssamordning på Ordning & Reda. Det är, ser jag nu, seriealbum, passionshistorier som ibland lyfter till Edward Goreys svarta komik, min stora tecknarhero från 1972.

Ok, livet är orättvist för fler än mig, det har alltid varit min enkla utgångspunkt, men nu börjar jag se slutet på mina privi- legier. Jag virvlar, salsar vidare. Jag har fyra resväskor i olika storlekar packade under sängen: weekendväska, Sverigesemi- narium, en större för en vecka i Europa, workshops, visningar, en ännu större för längre bort, kallt, varmt, mediciner. Behöver stoppa ner hela paketet, utbildning, uppvisning, dvd-skivor, böcker, bilder, masker.

Min återkommande mardröm är att jag blir av med mitt bagage. Handväskan med allt tappade jag i verkligheten på Odenplan i en flytt -96.

Resväskor – framtiden – förekommer i alla mardrömmar. Tappar, förväxlar, mutar tulltjänstemän på små grusiga jord- plättar med rostiga grindar i Nordafrika.

Reser mellan kontinenter, filmpitchar i Toronto, filmvisning och workshops i
Mexico City, världens farligaste stad för kvinnor. Inköper osannolika designskjortor från tidiga, »indigenous«, textila traditioner, samma dag ser jag en naken avantgardekoreograf inför en publik som kan se in i hennes kön. Vi sitter i det tunna tältet, jag fasar för att en man i publiken plötsligt ska ta fram en kniv, hämnas på friheten, utanför marscherar hundratusentals festfirare under Día de Muertos. DÖDSKALLEN grinar uppmuntrande.

Jag letar efter Leonora Carrington, pjäsförfattaren jag arbetar med, hennes andar ska blåsa liv i min sista uppsättning på min teater. Året är 2014. Jag har lärt mig ta ajö i många terapier och nu öser jag ur min exotiska garderob av surrealism över skådespelarna. De – mina skapande poeter – klär jag i min ritual, de har fått en hög plagg som anonym gåva. De klipper och ändrar efter sina idéer. De vet ännu inte att kläderna kommer från min 80- och 90-talsgarderob. De ska gå i mina kläder men skapa en egen rollkostym, fram med saxen.

xxx

Byter parfym för att villa bort alla som följt mina doftspår i 40 år.

OMGESTALTA SIG.

Utbildar mig till gestaltterapeut och hoppas bli människa till slut, det inre och yttre ska väl mötas någon gång. I hela mitt liv har jag styrt grupper, nu vill jag bli omformad i en. Jag far på kurser i Danmark, Finland, Estland, möter minst tio fenome- nala utbildningsterapeuter och många grupper där vi tränar på varandra, och jag ska lära mig tillit och förstärka kunskapen om vår rädsla för varandra.

Bli en i gruppen. Vem är jag?

Jag slits i två riktningar:

– Vilket flum, jag tänker bra själv, bra som det är, viktigast är att förbli intakt.

Och:

– Ompröva alla mina strategier, lära känna mina verkliga gränser.

Vem är jag utanför gruppen? Eller när jag inte styr och inspirerar en grupp? Frågan var inte ny, jag hade mött den existen- tiella gruppterapin i teatersammanhang och bevittnat hur de andra erövrade frihet i det konstnärliga arbetet.

2000-talets gruppterapi förnyar teatern och utrustar mig, jag följer här skådespelarna som försöker bli kvitt sina hierarkier, följer med dem in i deras frihetsarbete. Hör mina medresenärer i terapiarbetet stöna – what about fucking me? – i denna existentiella väckelse som startats av den finländska skådespelaren och teaterprofessorn Marcus Groth. Han har utvecklat gestaltterapeutiska verktyg som hjälp för artisten att iaktta jaget i den skapande grupprocessen. Hjälpa jaget att sätta upp spärrar och säkerhetsnålar mot alla oss på utsidan, att inte hindra oss från våra sanna impulser.

Kort sagt börjar jaget ta kommando över sin skapande process och kan möta estetiska krav från regissören som ju håller i analysen och är mera förberedd. Helt klart blir detta mycket utmanande för mina regikollegor, makten över skådespelaren, makten är ett tillfredsställande kontrollspel.

Marcus trodde inte så mycket på rollen för övrigt, och förmedlade befriande idéer. Rensade bort romantiskt lidande, bråte som flyter i vår teatertradition: sant, äkta, dåligt, bra, rätt typ för en roll …

Regirollen i sig är hela den en jättekliché och en myt – många regissörer bågnar under bördan att dölja allt de inte kan, oför- mögna att skapa i naken dialog.

Min beskrivning av mitt privata själv har varierat förvånansvärt lite ser jag:

– Jag är tråkig. Jag läser. Jag är lat. Eller lite mera peppigt:

– Jag är inte rädd för något. Jag fantiserar vilt, leker. Någon gång det för många helt förbluffande:

– Jag är blyg.

Jag valde bort skådespeleriet när jag inte kände något gensvar i salongen. Då var jag 23 år. När vi började jobba med Marcus lärde jag mig att detta yrke är de blygas. Rollen, texten, är lögnen du kan tala sanning bakom.

Till en början i min utbildningsterapi flyter allt bra, van som jag är som akademiker att beundra andra och ta till mig idéer. Men det blir inte lättare för mig. Jag är tränad som arbetsledare sen barnsben, lekledaren, alltid ansedd vara expressiv, idérik och envis, dominant. Mina initiativ tas emot och jag får gehör. Mina nya lärare ser min dominanta persona. De kan också känna konkurrens. De vill bryta ner. Och jag kan kämpa emot.

– Lägg ditt huvud på stolen.

– Det kan jag inte.

Spiralblocket vittnar. Jag ritar i svarta kraftiga svingande linjer en kvinna med huvud, som har lagt ett huvud på en stol.

Lustigt nog visar teckningen mitt stora verkliga motstånd – jag gör som ni säger, men med huvudet på skaft. Försvar.

– Ja, det är vad livet går ut på, säger jag och deflektar vant. Den uppmaningen återkommer på olika listiga, varma, dum-

ma, kärleksfulla sätt. Jag ruggar upp mig, försöker skydda mitt gamla vakna huvud. Tecknar, tecknar. Mina böcker fylls av det jag ser, iakttar. Ju närmare de kommer desto mera ritar jag.

– Vad känner du? Visa dig, vad vill du? Vad önskar du?

– Säg vad du behöver. Nu.

Isiga sjöar av tystnad fyller mig. Katatoni. Jag har inga inre önskningar för mig. Jag känner mig övergivet tom.

DU ÄR FÖR GAMMAL

Sägs inte direkt, utan först

– Vi tror att den här utbildningen är för tuff för dig.

Den gamla rödkindade danska utbildningsledaren tänder en cigg på kullerstensgården utanför sin egen tvåvinklade kursgård. Omkring gården ligger plattland och han stirrar mot avlägsna gårdar med grisbönder. Lukten kommer farande i kvällsbrisen. Men

– Du är nog för gammal.

Jag hickar till. Att terapi skulle vara för svårt för en 60-åring? Det stiger i mig en hetta (raseri?) och jag bestämmer mig för att, fy fan, kämpa (gråtkänsla?) och biter ihop med mina mycket yngre kurskamrater. Rädsla?

Här ska du lära dig att du är en människa. Du ska släppa din fasad.

Din styrka ska omformas.

Här i gruppen ska du lära dig tillit.

– Nej det kan jag aldrig i livet göra med dig, din galt! säger jag inte. Men jag känner att jag är erfaren med all min ideologi. Isiga, ömsesidiga projektioner, förlamning, trots, kommer i stötar. Och plötsligt visar jag avundsjuka som ett tjutande barn.

– Fan vad ni gullar med min manliga kollega, alla kvinnor älskar honom. Ber honom gråta ut, vaggar honom, tröstar honom. Medan jag.

Och jag visar prov på modiga, men omåttliga rättvisekrav.

–Alla unga terapeuter tittar bara med sexuellt begär på de unga kropparna i gruppen. Varför har ni ingen feministisk diskurs här? Vem ser mig? Min kropp. Begär mig? Vi är tre äldre kvinnor, vi behöver bli sedda. Ni behöver oss.

Jag utvecklar attacker och satirer och vi gör parodier på lärare som behandlar oss som osynliga köttvarelser.

Jag ger mig på den rödkindade. Han är stark. Vi kan fajtas. Han och jag kommer från 60-talets ungdomsuppror, han kan slåss men det kan jag med. Han står kvar. Han bestämmer.

Jag är inget lamm. Men dryga farbröder ska få vad de tål.

Den bärande idén när jag började min sex år långa weekendterapiutbildning i gestaltterapi var att bli kamrat med rädslan. Bära rädsla i arbetsprocessen. Och aldrig svika skådespelaren när jag leder hen in i något nytt. Som vildhästen jag en gång krävde skulle klara mitt eviga uppdrag – gå in och överleva psykosens fasa. Hen var outtröttlig, tog emot allt, kastade sig på uppgiften, och det lika engagerat som de andra. Så entusiastisk inför publiken att rösten försvann. Ett varningstecken.

Nu hör jag att vildhästen har slutat med teater, försvunnit in i livet, flyttat, skaffat nytt yrke. Jag får för mig att jag sände hen in i psykosen för att rädda mig. Trevandet in i detta sinnesutvidgande hallucinatoriska rike med den rollen, jaget som spejare, kräver sina säkerhetsrutiner.

Den gamle skådespelaren talade redan i akt II om min mörka kraft under ungdomstiden när jag inte fattade min energis påverkan. Den sändare jag bar på, kunde jag verkligen sända skådespelaren in i världar som var farliga?

När en skådespelarmamma hade en liten dotter hemma och spelade mamman till en sjuk liten flicka som kom till doktorn med hemska mardrömmar i pjäsen, en psykotisk två och ett halvtåring – då snurrade det runt. Vi försökte övertala henne att inte ställa in de utsålda föreställningarna. Men mamman – eller barnet? – kunde inte somna.

I arbetet, i rollarbetet, i fiktionen, i överenskommelsen, gör verkligheten sig gällande, men min fråga är obehaglig: Har jag skickat någon som en kanariefågel in i ett gruvsvart mörker jag inte själv törs gå in i? Jag använder min starka regiprojicering. Var brast jag?

Mina metoder, säger jag alltid, är etiska, förnuftiga och lekfulla. Mina teman är dock de starkaste. Utsatthet för ett barn, vi skapar en virvel. Fantasin. Och det stora omedvetna, och det ensemblen arbetar med, fiktionen utlöser nya laddningar.

Hävdar alltid att jag inte gör terapi utan teater, men krafterna, makterna som Strindberg talade om, är starka. Jag ber skådespelaren att inte ta om hand om publiken, men kan jag hindra att de kommer i kontakt med publikens omedvetna i ett öppet spel?

Ofta när vi spelade två föreställningar för spädbarn på en dag fick skådespelarna huvudvärk. Det är krävande att stå öppen i nuet.

Själv är jag en voyeur. Jag ryser. Och fortbildar mig. Vill färdas med flera in i tunneln av mörker och ljus. Minska skräcken

– den fasta komponenten i skapandet. Går det? Kan jag spänna säkerhetsnätet om jag arbetar igenom min historiska rädsla?

När du är som mest ömtålig och du möter någon du inte känner, någon som ser dig i ögonen och som svarar dig, kärleksfullt, ovillkorat, får du uppleva en verklig vändning.

EN FRÄMLINGS BLÅ ÖGON.

Vi är en grupp i ett främmande rum, lågt i tak, på kursgården i Danmark.

Jag har just gjort ett utelämnande arbete. Vi ska få feedback som det heter på detta arbetsspråk. Ge svar på vad vi själva upplever av den andres lidande. Och det är ingen artighet, det är den andre som ser dig. Hela din Gestalt. Jag möter nu ett par ljusa, blå, berörda ögonpar i cirkeln som omsluter mig. Möter den djupa blicken från en ung finsk kvinna, hon svarar mig som en mor.

Och säger

– Jag älskar dig.

Jag får en chock. Det är som om jag föds igen. Blir emottagen. Årens textade lappar med teoriuppgifter på vårt utbildnings-språk engelska är lagrade som nyckelord under huden. Är min kropps, själs, erfarenhet av alla övningar med andra kroppar och temperament något som stannat som förnimmelser – upprepande erfarenhet?

Det skrämmande i mötet, umgänget med den andre, har förändrat MIG. Möta en främling har blivit att lära sig att känna igen sig själv. Nötta papperslappar med lärokoder fladdrar ur mina flätade korgar, anteckningar om betydelser, försök att göra dem fysiska och konkreta. Till erfarenheter som ska synas i våra handlingar.

NOW, vara i nuet, vi försöker, ser jag i tecknade kroppar i kvällssolen, jo jag minns våta gräsmattors doft, minns hur vi lär varandra meditationen, lyssna inåt och registrera utåt. Övar, leder varandra.

TRACKING, spårar som slättfolk, spanar  på  varandra  för att se och uppleva det fullt synliga kroppsliga meddelandet. Prat, prat, men det fysiska språket under det talade språket är det vi registrerar nu. Våra kroppar meddelar den andre små röksignaler. Vi registrerar här som arbete och jagar tecken i varandra.

NEED, efter att inte ha lyssnat och formulerat detta hos mig under så många vuxna år, verkar det ändå inte finnas någon bristupplevelse att tala om. Klarar mig själv rätt bra nu, men i själva verket styrs jag omedvetet av en enorm hunger, mitt behov väcks nu och kommer ibland att skrämma mig. Till hicka.

Skulle jag drunkna.

Min mardröm, sjunka medan alla simmar bort och jag får in vatten i munnen och sjunker som en sten. Ingen märker hur

Suzanne 17 år försvinner mot botten i den kaklade simbassängen i Uppsala. Min drunkning. Jag är under vatten. Inte ens Dafne såg mig i bassängen. Sparkar mig till räddning. Går på botten till kanten. HÄVER MIG UPP.

SELFSUPPORT, ja detta att kunna ta hjälp, stödja sig själv, som inte betyder sparka sig till bassängkanten oräddad, utan här på min kurs tvingas jag inse och försöka, kunna be om att få hjälp, hur många år i en stor jävla stökig gruppsamvaro skulle detta ta, och vågade man tro att någon fattade mina förvridna signaler?

Puff puff – det behövs inte. Puff – jag står över.

Puff – nej jag vill inte vaggas, kramas, vyssjas. Puff – JO jag vill.

Men hur var det med TRUST, att våga ha tillit till andra?

Insikten att andra kan stödja mig, ja det där förtroendet var rätt illa tilltygat. Maktkampen om min skapelse teatern och lögner i veka livet av min sk bästa vän.

Visste att jag kunde hålla andra och mig själv stången, leda, förleda, men att våga vänta, att vara på tur, tro på att jag får, hur gör man det? Jag var en jävel på att fixa själv, snabbt äta upp, innan maten tas ifrån bordet. På den tiden levde jag inte mycket med min kropp i den yttre världen. Jag står i kön för te eller kaffe. Maskinerna står på en stålbricka. Jag låter teet rinna ur tekokaren utan att stänga av med pipen, som om den var placerad med en djup diskho under.

– Oj shit, jag trodde att metallstället hade ett annat metallställ under!

Jag hade aldrig sett noga på föremålen. Jag ritade till det jag behövde. Teet rinner, jag tänker, hör »shit det är vått överallt på golvet«.

Jag vaknar upp.

 Var har jag varit någonstans i hela mitt liv? Jag är 60. Lärarna har rätt, allt är för sent.

Deltar i det yttre i övningar där många håller i en kropp och jag imiterar att jag gör som de, kämpar mig framåt, försöker se att så kan jag också göra. Imiterar som ett litet barn. Prövar. Härmar.

Slår i en kudde. Känner liten ilska.

Att ta denna plats känns farligt. Ser emellertid på vännen – vilket stort utrymme han tar.

Att på en scen bestämma och igenkänna andras känslouttryck är en sak, men att i verkligheten känna är farligt, för vart leder det?

Vi övar på att känna intrång, lägga sjalar, ta toapapper till hjälp för att förnimma – var är min gräns för närhet?

Jag mår illa.

BORDERS, gränser, jag var som en invaderad stad.

– Jag kommer närmare … Alltid:

– Välkomna, visst, kom bara.

– Nu ska du öva, när vill du att jag inte kommer närmare?

Erfar du det nu kan du säga nej.

Flyktvägen, stoppa, gå, smita, stoppas.

Jag vill klamra mig fast vid några Nära Vänner eller Någon eller MIN Terapeut. Men här övas CHANGE NIPPLE, suga på ny vårta, bryta mönster. Ta tilliten med dig.

På teatern ser jag precis.

I min situation här har jag ingen kropp.

– Får jag sitta hos dig en stund?

Är jag på städkurs? Dessa uppenbara saker driver mig till vansinne ibland, men jag får medge att jag blir hjärtängslig när någon pekar på mig, känner strupen snöras ihop, tryck över bröstet. Mig? Vad har jag nu gjort, sagt?

– Jag vill tala med dig.

Vi tar fram stolar, sätter oss mitt emot varandra. Ser jag dig, eller min mor Gerd? Mammas förbannade, ständiga, obegripliga förhör.

Vad hade jag sagt? Gjort fel, sagt fel. Menat. Vet inte. Började fabla något.

Fel. Nya frågor. Ibland gråta mig ur det. Mamma sa ibland lite mildare

– Gå och lägg dig.

Men jag fick lära mig några färdiga svar:

– Faderskomplex! Det handlar om det mamma …

Och att humorisera bort allting, Monty Python, kom mina bästa riddare, mina bröder i psykosen, skämta bort allt! Avbilda allt idiotiskt. Mera död, bomber, krig och trivsamt skitsnack.

And now for something completely normal.

Vi ligger ner på golvet och skriker av skratt. Komplex humor, överraska, escape artist Osten. Houdini, hjälp mig bort ur detta välmenande hyggliga konsensus.

Favoriten: DEFLECTION, min svaghet, stöta bort allt, gärna med humor, snabba svar som kampteknik. Mitt ritande, jag skyddar mig. Har byggt mina system.

Får man inte försvara sig? Jo, allt är inte på liv och död. Allt här är på övning, skjuter vår rädsla på hyggliga medmänniskor.

Existentiella frågor. Morgon middag kväll. På kvällen dansar vi loss.

Hur att leva?

Nu tänker jag på skådespelaren som jag sände över gränsen, hen som lämnade teatern efter att ha arbetat två gånger med mig. Hen har eget ansvar. Och valde annan väg, annat yrke. Mina fantasier över min skuld visar kanske mera på mina överdrivna tankar om min betydelse för alla »alltid«, även efter åratal av tystnad tar jag ansvar för livsval andra gör, som om det handlade om mig. Jag grubblar på min del. I förhållande till vad då, till mig förstås, och min kärlek till att få leva i den här konstformen. Vilka härliga storhetsfantasier jag bär på.

Fortsätter följa skådespelaren som vill vidare men befriar mig själv och regissören från det överdrivna kontrollerandet och ansvaret.

Ajö.

Det var det svåraste vi övade, och vi övade det varje dag. Kanske ses vi inte mer. Säga ajö. Avsluta. Gå. Jag sliter med detta.

Vill ju alltid förbinda mig, inte släppa taget. Vill säga »vi ses, vi hittar på något«.

Terapeuterna arbetar med att få förnimmelserna och impulserna att träda fram, begära sitt utrymme, det talas mycket om viljan att arbeta, att ha något på hjärtat. Ge sig ut. Vad dominerar? Vilken figur träder fram ur bakgrunden? Och vill framträda?

Jag har stampat ner min bardoms-
mamma i en tjock matta, förvandlad till fimp, jag har mött lilla dockpappa i blåställ med sin tyska brytning och sin depression på en stol, vi tog ajö, det ajö jag aldrig kom att ta, jag har slagit många kuddar för att slå ur mig vrede – inte gråt – mot otrohet och lögner och känt mitt ursinne. Som en mur har de andra varit när jag kämpat ner dem, vrålat för att äntligen få känna och höra krafterna. Inte bara barngråten.

Hela gruppen arbetar med. Publiken driver på.

»Lägg huvudet på stolen« kom att bli det hatmantra jag bekämpade tydligast. Mitt huvud har alltid försvarat mig väl. Min är- riga kropp har svikit bra många gånger, och om hjärtats starka känsla är ett omdöme har det också lett mig vilse rejält.

Egentligen har jag det oförskämt bra med mitt huvud. Kan bara inte fatta varför jag inte levt mer självständigt oberoende och fritt som den feminist huvudet är, och konstnären är ju distanserad och fränare än mollusken, jaget, hon ser och tecknar allt hon ville vara.

Med mitt huvud har jag rest i 65 länder och kommit hem igen, någon gång var det livsfarligt, de unga männen visade oss nytagna foton med likdelar, de var studerande läkare och hade fotograferat obduktioner, sa de, och som en pervers lek ville de visa sina nekrofila vibbar på närmare håll, och jag låtsades jätteintresserad. Stod på en skitig busstation i Tel Aviv och kollade på det ofattbara: avstyckade människodelar på färgkort.

Mitt huvud med utsidans kraftfulla näsa och olika stora öron har lett mig till jaktmarker där jag lagt ner den ena tanken efter den andra, samlat på mig och skrivit upp andras teorier, blandat in visioner som jag suggererat andra med genom att stirra med mina siamesblå runda ögon. Huvudet är min kropp, fast en del av kroppen.

Som ung lekte jag som en Artemis, jaktgudinnan som romarna kallade Diana har nog hjälpt mig nosa upp och skjuta på tabun

jag behöver för min stora oros skull. Som Pallas Athena, sprungen ur gudens panna. Hon den visa, den krigiska, har varit min mentor. Min far var ingen Zeus men han var motståndsman, och jag var motståndsmannens gudadotter med det stora uppdraget: förhandla mellan de stridande för den sanna saken. Idag har jag flera gudinnor i mig än under det sakliga 70-talet, de som talade och målade gudinnor då och målade födslar och mäktighet föreföll inte moderna. Huvudena var för små och kropparna för stora, den andliga dimensionen verkade främmande.

År 2009 lägger jag fram min uppsats On contact och inser att under hela tiden jag utbildat mig i min egen gruppterapi, börja- de babyn – det är ju jag – växa fram till en dramatisk gestalt där skarpaste villkor gäller. Den nyfödda människan som kommer till livet har allt med sig för att ta det – livet. Vi kommer utrustade med starka estetiska behov, käkar gärna sinnlig skönhet, lever på kontakt. Vad får vi, hur klumpigt möts vi?

Blir examinerad, uppsats, föreläsning. Och är arg för att jag inte fått mer beröm. Vännen som kör dit skapar en mottagnings-
kommitté, har köpt vin och räkor för att fira mig och min presentation AV SPÄDBARNETS FÖRSTÅELSE AV KONST, och uthärdar allt mitt missnöjesgnäll under kvällen.

Vännen säger lugnt

– Det gick jättebra.

Samma år diplomerades jag som gestaltterapeut, där lade jag fram min konstnärliga forskning. BABYDRAMA, pjäsen, före-ställningarna, publikarbetet pågick i fem år. I detta medfödda kroppsligt och själsligt märkvärdiga hur du/barnet blir till och är en publik för mig, finner du min tro och vetenskap.

xxx 

We are all terribly afraid most of the time.

As culture we are obsessed with the 

notion of safety.

 bell hooks

 
Den svarta feministen som skriver sitt namn med små bokstäver, bell hooks, hennes bok All about love är för mig en andlig text.

Hur ska människan finna sin kärlek? Känna igen den? Praktisera den? Vårda den?

Det började som snöskred, ett brev, och sen började det töa. Klimatförändring skedde genom orden. Länge var jag fullkomligt omedveten om avklädningen jag gjorde av mig själv i svaren, sen medveten och sen besvärad, sen skygg, ängslig. Börjar backa.

Som grodan måste jag känna hur skinnet beter sig i den nya temperaturen mot huden. Det var att gå från ett bra liv till okänt. Tveklöst.

Rösträtten 100 år!

Med humorn som vapen

För 100 år sedan erövrades kvinnlig rösträtt i Sverige. Aktivisterna använde inte sällan humor och satir för att visa på svagheten och ihåligheten i motståndarsidans argument.

På Här följer Frigga Carlbergs syrliga uppgörelse med dåtidens manschauvinister. 

Några skäl varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt Monolog av en motståndare 

Av Frigga Carlberg 

Allra först får jag be mitt ärade auditorium att inte anse mig för gammalmodig. Jag smickrar mig med att vara en fullt modärn nutidskvinna. Jag tror på allt möjligt frisinnat men inte på politisk rösträtt åt kvinnor, ty det vore att förneka mitt kön.

Politisk rösträtt åt kvinnor är revolt mot naturen. Betrakta dessa damer som sitta här i salen! Giv akt på deras fysiska svaghet, deras andliga oförmåga, deras tankars ostadighet och allmänna bristfällighet! Icke skulle de kunna gå till en valurna för att nedlägga en politisk valsedel däri. Naturen säger nej. Mannens lagar bjuda nej. Guds röst ropar nej – och så gör även jag. En kommunal röstsedel är ju något helt annat. Den är inte emot naturen.

 

Det är politisk rösträtt som gör mannen till man. Och frånvaron av politisk röst-rätt som gör kvinnan till kvinna. Om kvinnorna fingo politisk rösträtt skulle man ju inte längre veta vem som var man eller kvinna – och tror ni inte att livet då skulle förlora något av sin poesi och romantik.

Mannen måste förbliva man. Kvinnan måste förbliva kvinna. Om mannen an- stränger sig för att bli lik kvinnan; om kvinnan anstränger sig för att bli lik mannen, så uppstår en sådan villervalla och det blir så svårt att förklara för våra barn. – Låt oss taga ett praktiskt exempel. Om en kvinna tar på sig en mans rock och byxor och tar hans käpp och hatt och cigarr och går ut på gatan – vad händer då? Jo, att polisen tar henne och kastar henne i fängelse. Varför inte hellre bli hemma?

Ni måste förstå hur starkt jag känner i denna sak, men jag har även skäl, grundade på logik. Naturligtvis är jag icke logisk. Jag är en impulsiv varelse med instinkt och intuition – och det är jag stolt över. Men jag vet att mina skäl äro grundade på logik, ty jag har fått dem av män – stora statsmän och professorer i riksdagen.

Det första argumentet mot rösträtt är att kvinnorna skulle inte begagna den, om de hade den. Mitt andra argument är att om kvinnorna blevo politiskt röstberättigade, så skulle de försumma sina hem, övergiva man och barn och tillbringa all sin tid kring valurnorna. Ni invänder att valurnorna äro inte öppna året runt. Men jag känner kvinnorna – de äro sådana vanemänniskor. Få de gå till valurnan en dag på året, så var viss om att de också gå dit de övriga 364 dagarna. En professor i vältalighet, som jag har äran känna, har också i riksdagen varnat för den »rännarevana« bland kvinnorna, som politisk rösträtt skulle medföra.

Mina manliga vänner ha försett mig med många olika argument, alla lika bevisande, så att om man inte tycker om det ena, kan man välja ett annat, motsatt.

– Hör på nu! Om kvinnorna finge rösträtt skulle de rösta som sina män och endast fördubbla röstsiffran. Om ni inte tycker om det argumentet, så tag detta: Om kvin-norna fingo politisk rösträtt, så skulle de av ren kitslighet rösta emot sina män och följden skulle bli familjetvister och äktenskapsupplösning utefter hela linjen.

Ett av argumenten är att kvinnorna äro änglar och deras vingar få icke besudlas av politikens dy. Min man kallar mig ofta ängel. Därför är jag en motståndare – »jag mina vingar ej fläcka vill, ty deras renhet hör mannen till.« – Tycker ni icke om det argumentet, så kanske detta passar? Kvinnorna äro depraverade och skulle ha ett demoraliserande inflytande på vårt nationella liv. Fjärde skälet: Kvinnor förstå icke politik. Om de fingo politisk rösträtt, så visste de inte vad de skulle göra med den. – Och så: Om kvinnorna finge rösträtt, så skulle de snart ta de bästa och indräktigaste platserna från männen, vi skulle i ett nafs ha kvinnliga landshövdingar och biskopar, kvinnliga generaldirektörer och statsråd – ni skulle få se att Anna Whitlock knuffade undan statsminister Staaff och satte sig själv på hans taburett. Och jag vill se den som kör bort henne. Ett annat skäl – med motskäl. Den politiska rösträtten är så överskattad. Den har aldrig gjort någon den ringaste nytta. Det har så många herrar sagt mig. – Motskälet är: Det är rösträtten som gör mannen. Den ger honom värdighet och överlägsenhet gent emot kvinnor. Om nu en hustru också har rösträtt, så kan hon ju inte se upp till sin man.

Jag har talat med så många rösträttskvinnor och alla äro lika oresonliga. Jag säger så ofta till dem: »Här är jag, övertyga mig!« Jag ber om bevis. Och så kommer de dragande med Wyoming och Australien och Norge och Finland och vad kvinnorna där ha gjort för att förbättra arbetarkvinnornas och barnens ställning. Men vad betyder väl det? Det är ju fakta – och inte bryr jag mig om fakta. Jag vill ha bevis.

Så säga de att i Sverige finns 700 000 kvinnor som försörja sig själva. Än sen då? Det är ju statistik – fakta och statistik vill ingen sant kvinnlig kvinna befatta sig med.

Jag vill på sant kvinnligt sätt anföra bevis mot rösträtten. Personliga exempel – det är min övertalningstaktik. En gång såg jag en kvinna som körde en häst – och hästen skenade med henne. Är det inte likt en kvinna? En annan gång läste jag i tidningen om en kvinna, vars hus brann, att hon kastade ut barnen genom fönstret och bar sängkläderna utför trappan. – Visa dessa båda exempel politisk mognad, kanske?

– Och de här suffragetterna! Rösträttsfurier och hyenor i kjolar, säger tidningarna. Skulle ni vilja vara en hyena och gå klädd i kjolar?

Nu tror jag att jag bevisat tillräckligt emot rösträtten. Och jag har gjort det på ett kvinnligt sätt utan att nedlåta mig till att använda ett enda faktum eller argument eller statistik.

Jag är förkunnaren av en ny idé. Ingen har hört den, förrän en av våra få stora statsmän gav mig den, då jag på riksdagsläktaran lyssnade till hans läppars evange- lium: »Kvinnans plats är i hemmet«, sade han. Det är lika skönt som det är nytt, och lika nytt som sant. Tag denna tanke med dig och du skall ha nytta därav i ditt dagliga liv. Tanken är kanske för ny och stor att fattas genast, men så småningom skall dess innebörd bliva dig klar.

Jag känner till rösträttskvinnornas invändning att industrien berövat dem hem- sysslorna. Men så mycket större skäl att något stannar kvar i hemmet – låt det bli kvinnan! Dessutom, om de modärna uppfinningarna tagit sysslor ur hemmen, så ha de också fört nya sysslor dit. Tänk på telefonen! Vem skulle svara i telefon, om kvinnan vore borta från hemmet.

Vi motståndare ha så rik fantasi! Ibland tycker vi oss höra små slumbarn gråta. Vi se bleka, trasiga och undernärda barn i fabriker och gränder, se hur de räcka ut sina händer emot oss och vi se svältavlönade kvinnor – vi höra hur alla dessa med en röst bedja: »Rädda oss från kvinnornas politiska rösträtt!« – Icke underligt att de bedja så, ty tänk om deras ställning bleve förändrad genom kvinnornas politiska makt.

Vi motståndare anse icke att några förhållanden skola ändras utan att allting är bra som det är. Om det är elände i världen, så är det försynens vilja – låt det vara. O detta elände trycker några kvinnor hårdare än andra, så är det därför att de behöva denna tuktan. För min del har jag alltid haft det bra, men det är därför att jag ingen tuktan behöft. Naturligtvis är jag bara en svag, okunnig kvinna, men det finns en sak jag grundligt förstår: Guds avsikt med kvinnan. Och den är att hon skall stanna i hemmet hos make och barn.

Vad jag också har emot rösträttskvinnorna är att de lägga sig i så mycket som inte angår dem. T. ex. barnavård och sjukvård och hälsovård och fattigvård – och det är bara för att göra sig viktiga och väcka uppseende. I stället för att dessa tusentals kvinnor skulle var och en sitta i sitt trevna tjäll och skapa människolycka åt en äkta man. Ni svarar kanske att det är ont om sådana, men om kvinnorna försökte litet allvarligare, så skulle de nog finna en eller annan karl att ägna sig åt. Det heter ju: »Söken och I skolen finna!« Och när jag ser mig omkring bland männen, så förstår jag att vår Herre inte menat att vi kvinnor skulle vara så sparsmakade.

Kvinnor, systrar! Inte behöva vi politisk rösträtt för att få vår vilja igenom. Vi har ju så många andra sätt. Först och främst att smickra, så att lirka och om det inte hjälper – tårar. Förslår inte tårar, så ställ till en scen, gör hemmet till ett litet helv. – ni förstår – men gör det på ett kvinnligt sätt. Det är så mycket värdigare och finare än att lägga en bit papper i en valurna. Kan ni inte inse det!

Och vem skall diska porslinet? Någon måste ju göra det. Tycker ni verkligen det passar sig, att mannen, skapad i Guds beläte, skall vika upp rockärmarna och diska tallrikar. – Det vore ju hädelse. Jag vet att jag är bara ett revben, därför diskar jag eller avlönar ett annat revben för att göra det, vilket kommer på ett ut.

Har några riktigt stora män i historien eller nutiden velat ge kvinnorna politisk rösträtt? Talade Abraham om att ge Sara politisk rösträtt? Ropade profeten Jonas på rösträtt för kvinnor, när han låg i valfiskens buk? Eller Jeremias i sina klagovisor? Ville Salomo ge sina 700 hustrur politisk rösträtt? Ville Paulus ge kvinnorna rösträtt? Eller professor Thyrén? Eller kejsar Vilhelm? Eller amiral Lindman? Eller Andersson i Skifarp? Detta måtte väl vara avgörande.

Missförstå mig inte! Jag tror visst att kvinnan kan gå till valurnan och lägga dit en bit papper, men besinna verkan på hennes svaga, ömtåliga nervsystem. Tycker ni inte det skulle vara obehagligt att bli omhändertagen av polis och hemförd i en ambulansvagn och att runt omkring er höra hysteriska kvinnor gråta och skratta och skrika och ha svimningsanfall. Är det inte bättre för en kvinna att ha sina nervanfall i hemmet än på en offentlig plats? Och dagen efter? Vilken fantasi kan måla alla dessa olyckor. Äktenskapsskillnad och död, brott och förhärjande sjukdomar öde- lägga landet. O, mina vänner, jag känner – jag känner så intensivt, att jag – kan – inte tänka –. Vatten! – Vatten!

Kultur

Istället för klimat, klonmat

Gravar plundrades, och snart kunde man börja klona några av historiens mest framträdande män och kvinnor. Caesar, Shakespeare, Hitler, Marie Curie, Robespierre, etc etc. Till och med självaste urtidsmänniskan Lucy kom att se dagens ljus igen. Alla dessa celebriteter klonades i förstone för att slåss mot varandra i stora stålburar inför publik. Livestreamade dödsmatcher utkämpades – Einstein slet struphuvudet ur båda bröderna Kennedy, Marilyn Monroe krossade Gandhis kotpelare, Stephen Hawking bet örat av prinsessan Diana, men blev sedan prompt ihjälslagen med sin rullstol. Det hela var naturligtvis mycket lukrativt, och bara reklamblocken inbringade oräkneliga miljarder. Det blev en rejäl och efterlängtad skjuts för världsekonomin. 

En restaurangkedja i New York marknadsförde sig med kändisbiff, men anklagades för att appropriera den melanesiska kannibalkulturen, så den lades ner tämligen omgående. En intellektuell försökte sig på att problematisera det hela, »denna konsumism omintetgör de inkarnerade objektens symboliska dimension och löser upp dem och oss i en diskursens konnotationer«, men efter en dräpande och mångtusentummad tweet från Elon Musk (»var fick du luft ifrån?«) upphörde kritiken. 

Här i Sverige var det en särskild kittling … Wallenbergarna lät en klonad Fredrika Bremer skura golven i släktens våningar. Vidare gick det rykten om att en nyrik kritiker vid en ansedd dagstidning hade en Edith Södergran hemma, och att han amputerat armarna på henne så att hon inte kunde skriva. Hon låg i en ljudisolerad låda under hans säng och grät, och han lyfte bara av locket när han stod värd för någon av sina oregelbundet återkommande och mycket exklusiva bjudningar.

Nere på kontinenten anordnades nöjesjakt på kvinnor som Sophie Scholl, Rosa Luxemburg, Louise Michel, Rosa Parks och andra: de släpptes ut nakna i de mörka skogarna utanför Stettin, och troféerna (främst huvuden, men även bröst och fötter), som monterades av lokala hantverkare på finaste ädelträ, betingade skyhöga priser. 

Inledningsvis förekom viss diskussion, främst på kultursidorna, om huruvida det var »moraliskt riktigt« att låta några av berömdheterna spela in mer eller mindre sofistikerad pornografi, men ganska omgående insåg man hur fåfängligt – och rentav reaktionärt – det vore att stå i vägen för utvecklingen. Så snart läkemedelsindustrin fick bukt med bieffekterna av tetrodotoxin och datura (framförallt »återvändarnas« tröga tafatthet och rätt avtändande gutturala läten) kunde kassasuccéerna avlösa varandra: Moder Theresa gangbangad på en soptipp, Churchills Black Dawg och en serie filmer där bland andra Maya Angelou och Neil Armstrong framträdde som särskilt progressiva (men föga sparsmakade) djurvänner. Liberalt sinnade finansmän som Gates, Bezos och den tidigare nämnde Musk investerade (och mångdubblade) sina förmögenheter, och när Vatikanen äntligen öppnade budgivningen om DNA från svepningen i Turin firades det med fyrverkerier i alla världsdelar – för opulensen sipprade också ner, enligt välkänt samhällsekonomiskt mönster, till alla de hängivna entreprenörer som sålde t-shirts och planscher eller bara stansade plastleksaker i Fjärran Östern. »Jag kom, jag såg, jag kom igen.« »What, me führeious?« »I killed Laura Palmer!« När några eldsjälar i Kina till slut lyckades ta fram en hybrid mellan gris och Kristus firades det som en första jul på jorden.

Av Andreas Lundberg 

Nordpolen på Djurgården, igen.

»Expedition Konst«
Prins Eugens Waldemarsudde. 30 oktober 2021 – 20 mars 2022

I över 100 år har polarexpeditioner uppvisade på Djurgården varit med och skapat vår bild av polartrakterna, och oss själva. »Expedition Konst« ingår i den traditionen. En vacker begravningsakt där varken mördarens namn nämns eller vrede över dådet får plats.

En del av Sveriges identitet är att det är kallt och vilt och farligt och ödesdigert och ödeland och hisnande. I tanken Sverige finns tanken Nordpolen med. Vi seglade Nordostpassagen. Vi skickade en folkkär kille att dö i ballong. Vi har en myndighet som heter Polarforsknings-sekretariatet.

De svenska polarexpeditionerna hade pågått i över 100 år innan denna myndighet bildades 1984. Den har enat forskning och resurser, och nästan från början också tagit ett folkbildande ansvar: på alla dess expeditioner erbjuds antingen lärare eller konstnärer att följa med.

Det är frukterna av den senare kategorins resor som nu visas upp på Waldermarsudde. En välhängd utställning, väl värd att se bara för konstens kvalitet – men motivet gör att det även blir en samhällskommenterande angelägenhet. Polarområdena. På Djurgården. Igen.

Härom året knäckte Nordiska museet (på Djurgården) klimatförändringsvallen inom den svenska arktiska museidiskursen: den påkostade utställningen »Arktis – medan isen smälter« anträddes genom sprickan i ett glaciärblock.

Waldemarsuddes »Expedition Konst« blir en slags del 2 av den utställningen. Här den pågående katastrofen redan etablerad: ett anslående och plakatartat stycke konst fångar strax besökarens öga på Waldemarsuddes övervåning: en kvartett vinterdäck lutade mot en uppstoppad liggande isbjörn.

Det är konstnärsduon Bigert&
Bergströms »object trouvé«, en stycke upphittad verklighet. Inte i Arktis men på Biologiska muséet, bakom kulisserna: en kasserad isbjörn från en tidig polarexpedition med någon museianställds vinterdäck. Plakatintrycket viker för en intressantare och djupare trippelexponering: 

Biologiska muséet ligger också på Djurgården. Liksom, som av en händelse, Polarforskningssekretariatet tills för två år sedan. Och Nordiska. Och Waldermarsudde.

Sveriges växelverkan med de nordliga vidderna, verkar nästan mer statiskt än Arktis själv (nuförtiden). Bemärkta svenskar gör expeditioner dit, tar med artefakter till Djurgården. En upplyst borgerlig stockholmsallmänhet kommer och blir ännu mer upplyst, informerad och underhållen. Och så återskapar vi gång på gång idén om Sverige och Polarområdena. Men vårt varma förhållande till Arktis hotas av att vi gjort det för varmt.

»Expedition Konst« har liksom utställningen på Nordiska en (adekvat) air av hederstal på en dödsmärkt kär väns sista födelsedag. Vemodet understryks av skönheten i Lars Lerins akvareller, Svenerik Jakobssons vackra plankton i len sten, Hanna Ljunghs genomtänkta mineralversionen av en isbrytare och dess expeditionsmedlemmar. Det är omsorgsfullt gjort, briljant tänkt, ärligt menat.

Men endast i den arga knäppheten i John Bulls »ett par apfot-skor använda i inspelningen av filmen Apornas planet som står i en parabolantenn och omges av kolsyrerök« (konstverket heter nåt annat) återfinner jag någon slag återkoppling till den oerhörda elefanten i rummet: denna utställning är en begravning, ett valhänt farväl av en mördad världsdel.

Mördaren nämns inte här, liksom den inte gjorde på Nordiska. Vad är orsaken till de kära polartrakternas radikala förändring, hädangång? Konstnärerna ger inget svar. Var de inte nyfikna på att utforska det? Kanske är inte utställningar rätt fora för den rimligaste av reaktioner på mordet på Arktis: att bli vansinnigt arg.

Av Johan Berggren

Ordfront förlag

Krönika

Jag satt häromdagen och läste min tidning. Ja, precis som Mikael Wiehe en gång gjorde och jag läste om gängkriminalitet och skjutningar, sedan läste jag om avundsjuka, om avsaknad av offentlig service i glesbygden, om taskig självkänsla, om segregation, om en sjukvård på knäna, om en skola som inte lyckas… och jag tänkte att var är Sverige på väg. 

Jag ska förstås inte dra för stora växlar på nyheterna, det ska man nämligen inte alltid göra, för nyheter produceras också på en marknad, ungefär som naturvetenskapen och allt annat vi läser och upplever – marknaden styr allt vi gör. Dock är vi ju en del av den. Vi, folket, med våra behov och våra begär. 

Det syns mig som om många av våra problem bygger på orättvisa och att orättvisan är marknadens bästa vän. Utan orättvisa kan man inte skapa de begär som verkar driva både Hanna Hellquist (DN 7/11) och unga män som snabbt, helst med revolver i hand, ska vinna respekt och pengar – men också oss andra.

Och med Instagram, Facebook och andra social medier har ju marknaden fått den absolut bästa jämförelsemanicken i världshistorien – vi lägger ut våra lyckade dagar, våra lyckliga stunder och visar upp oss i våra vackraste kläder, på våra längsta stränder, med våra svampkorgar, på våra stugtrappor och bryggor – och visst är det oskyldigt och ofta bara menat som en hälsning till våra vänner. 

Men det är också ett bekvämt sätt att manifestera sin lycka och framgång. Man kan ju alltid klippa bort den ledsna dottern, den mer framgångsrika vännen, den kärlekstörstande sonen, den rostiga cykeln, kravet från banken, kronofogden eller den mycket besvikna pappan – diskrepansen mellan livet vi delar och det vi lever kan vara stor. 

Men detta både driver och drivs på av orättvisan. Den är ett gissel. Men den får, som sagt kapitalismens hjul att snurra. Men är det rimligt att den samtidigt ska få både planetens resurser att ta slut, driva människor in i kriminalitet – och driva Hanna Hellquist till att hata sina vänner?

Men ett uppvaknande är på gång.

Samma dag som jag läste min tidning, hörde jag på radion att tusentals demonstrerar mot klimatförändringarna. Jag hörde någon rapportera om socialdemokrater som något ville om orättvisan. Jag hörde en vänsterpartist säga ifrån. Jag hörde om folk som medvetet arbetat väldigt konkret i Malmö mot våld, skjutningar och direkt med ungdomar – och att skjutningarna minskat. Jag hörde en polis tala om att vi måste satsa på skolan, socialtjänsten – bygga bort orättvisan.

Men för att förstå, göra om och göra rätt – så måste man läsa böcker. Speciellt böcker som djupdyker i vart vi är på väg. Det kan förstås göra på många olika sätt, både genom fackböcker om specifika ämnen, romaner eller genom livsberättelser. Vi på Ordfront förlag har denna höst haft vad vi kallat »biografihösten« – med otroligt många fina, arga, upproriska och sorgliga livsöden. Till exempel den Augustnominerade När vi var samer av Mats Jonsson, Sara Dambers En handelsresande i godhet eller En engagerad dåres näst sista suck där Stefan Jarl beskriver livet genom minnen ur ett rikt filmliv.

Dessa livshistorier ger ofta den där breda och djupa förståelsen av vad det innebär att vara människa och man upptäcker ofta att vi alla bär sår från uppväxten eller senare som borde kunnat fälla oss omkull, tvinga ned oss i mullen för evigt – men oftast kan vi resa oss.

Det är därför extra spännande att läsa om Suzanne Ostens liv – en mer komplicerad och unikt svår uppväxt är nästan omöjligt att tänka fram, men hon har använt denna erfarenhet till ett konstnärskap som är ett av de största vårt land känner. Men inte bara det, hon har använt sin kraft för att värna andra, för att undersöka vad det är att vara barn – och genom det vad det egentligen är att vara människa.

I sin självbiografi i tre akter Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? så blir det extra tydligt att vi är produkter av en massa omständigheter, inte minst våra behov och begär. 

En annat, outsägligt sorgligt öde – som vi också har läst mycket om i tidningen – är dödskjutningen av Eric Torell den där mardrömsvarma sommaren 2018. 

För det är inte bara gängkriminella som skjuter varandra. Också polisen har sedan 1990 skjutit ihjäl 44 personer varav många varit psykiskt instabila – och förmodligen är de »hårdare tagen« en av förklaringarna, men också att polisen inte tar sitt ansvar och undersöker var det går snett. 

Inte ens den brutala skjutningen av Eric Torell ledde till en större undersökning av vad som gick snett, ingen polis blev dömd, ingen hade begått tjänstefel. Det är anmärkningsvärt med tanke på att 25 skott avlossades mot en oskyldig ung man med Downs syndrom. I boken 25 skott – dödskjutningen av Eric Torell och polisens ansvar går Gabriel Cardona Cervantes och Rune Engström till botten med fallet. 

De tecknar samtidigt ett väldigt fint porträtt av Eric Torell, denna levnadsglada, nyfikna och alldeles underbara yngling som simmade likt en fisk i vattnet i vännernas pool, som busade med samma vänners hund och som såg storögt upp på poliser. Eric var en ung person precis som alla andra unga personer som nu faller offer för kulor i gängskjutningar. Ibland är dessa en del av en kriminell värld som vi inte tagit itu med, ibland råkar de bara gå förbi eller leka i närheten av en uppgörelse i den undre världen, som det ofta heter i tidningen som jag brukar läsa. 

Det som skiljer Eric var att han sköts av polisen, de som är satta att skydda oss från de kriminellas kulor. Varför ska inte polisen, precis som de kriminella, ta ansvar för sina skott?

Det ligger en djup, djup orättvisa i detta.

Precis som det ligger en djup orättvisa i att våra levnadsomständigheter ser så olika ut. Att vi överger så många ungar, låter dem växa upp i fattigdom, i rädsla och våld. Eric växte upp i kärlek, den kärleken tog polisen ifrån honom och familjen. Det är orättfärdigt. Orättvisan är oftast orättfärdig. 

Av Pelle Andersson, förläggare på Ordfront förlag

Specialerbjudande till Ordfronts medlemmar

Som Ordfrontmedlem kan du köpaVem tror hon att hon är, Suzanne Osten? och 25 skott till specialpriset 399 kr inkl. frakt.
Mejla din adress och telefonnummer till maja@ordfrontforlag.se och skriv »Ordfrontmedlem + 25 skott + Osten« i ämnesraden
så skickas böckerna till dig inom några dagar.
Det går även bra att beställa via post:
Order, Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm.

Min historia ändras hela tiden. Det beror på varifrån jag ser mig. Från mitt nu, mina minnen av minnen eller är det själva tiden som förändrar vem jag är och blir? En bokförläggare vill ha mitt livs historia, ja han frågar mig om och om igen vad är din historia?

Så inleds Suzanne Ostens memoarer. Hennes raka, ärliga, arga, snälla, fria berättelse om sitt liv. Det är berättelsen om en av vårt lands största regissörer, som på flera plan har omformulerat och omskapat vår teater, och vars unika sätt att tala till barn inte bara blev ny teater, det blev ny vetenskap.

Det är en bok där alla jag ska med – barnet, den unga, den medelålders, den äldre Suzanne förstås men också skribenten, dramatikern, filmaren, författaren, forskaren, vetenskaparen och teaterchefen. Och mamman, modern, kvinnan, älskarinnan och hustrun. För att inte glömma några alter egon.

SUZANNE OSTEN är känd som en av de ledande pionjärerna inom teater för barn och unga, även med stor uppmärksamhet internationellt. 1975 grundade hon en speciell avdelning inom Stockholms stadsteater för detta ändamål, Unga Klara, där hon verkade som regissör och konstnärlig ledare fram till 2014.

I augusti 2018 sköts 20-åriga Eric Torell med Downs syndrom ihjäl av polisen när han var ute med sitt leksaksvapen i centrala Stockholm. Sammanlagt lossade poliserna 25 skott. Drygt ett år senare friades poliserna från alla brottsmisstankar.

Journalisten Gabriel Cardona Cervantes och polisen Rune Engström granskar händelsen som berörde hela Sverige. De kartlägger de många taktiska misstag som polisen gjorde före skottlossningen och lägger ihop det ansvarspussel som aldrig färdigställdes efter Erics död. Boken berättar också vem Eric var innan han blev känd som pojken med Downs syndrom. Den tecknar ett engagerande porträtt av Kungen av Vasastan, simguden och showmannen Eric.

Rune Engström vittnar om en felaktig utbildningsmiljö och offensivt agerande med vapenfixering påverkad av amerikansk polis. Boken beskriver också polisens och Åklagarmyndighetens mörkning av polisiära dödsskjutningar, där i stort sett alla fall läggs ner och blir sekretessbelagda. Om Polismyndigheten hade varit bättre på att dra lärdom av sina brister hade många dödsskjutningar, som denna, kunnat undvikas.

Föreningen ordfront

Ordfront på Mänskliga Rättighetsdagarna

Årets tema är »MR + demokrati = sant!« 

Ordfront håller en rad seminarier under mässans två dagar. Vi pratar bland annat med Barakat Ghebrehawariat, Maria Leissner och Elena Namli om hur mänskliga rättigheter och demokrati egentligen hänger ihop, och hur självklara är ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i en demokrati? Upphör en demokrati att vara demokrati om den regim som styr landet kränker grundläggande mänskliga rättigheter? 

I år firar Sverige 100 år av demokrati med anledning av att lika och allmän rösträtt infördes i september 1921. Hur ser det ut idag? Hur viktig är representation och vilka grupper saknar representation idag? Med ett minskat demokratiskt utrymme generellt – hur ser framtiden ut, finns det ett hot mot demokratin – och mot kvinnligt deltagande i politiken? Här medverkar bland andra Teysir Subhi, partiledare FI och Barbro Westerholm, riksdagsledamot L. 

Ordfronts Demokratipris kommer att delas ut till årets vinnare Arne Müller, journalist och författare som dessutom medverkar i seminariet Tidningsdöden och demokratin – om hur det svenska medielandskapet har kraftigt förändrats de senaste tio åren. 

Under seminariet Går det att bomba fram en demokrati? pratar Lisa Hultman, forskare i freds- och konfliktkunskap i Uppsala, Jan Hallenberg från UI och Anna Ek från Svenska Afghanistankommittén om hur Afghanistan 20 år efter att USA inledde ett anfall mot landet lämnades och åter föll i talibanernas makt. Vilken acceptans har militärt ingripande till skydd för mänskliga rättigheter och demokrati idag? Finns det reella planer på demokratisering av säkerhetsrådet?

Enligt statistik från forskningsinstitutet Variety of Democracy vid Göteborgs Universitet lever idag 68 procent av världens befolkning i icke-demokratiska stater.
Vanessa Boese från institutet presenterar i ett seminarium deras senaste rapport och ger oss en förståelse för vad som behövs göras för att skydda liberala demokratier. 

Dessutom samtalar vi med representanter från PAX om åtalet mot Lundin Oil, och hör vittnesmål från överlevare på länk från Sydsudan. 

Detta och mer gör Ordfront under Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg. Mer information om våra seminarer hittar du på ordfront.se

MR-dagarna, Göteborg, 6-7 december.
Besök oss gärna i monter H:22 på Svenska Mässan.

100 år av allmän rösträtt – kvinnorna, politiken och demokratin

Höstens samtalsserie där Ordfront träffar kvinnliga toppolitiker är i full gång! 

I samtalsserien, som hålls med anledning av att det i år är 100 år sedan införandet av allmän och kvinnlig rösträtt, träffar Ordfronts Anna Wigenmark politikerna Alice Bah Kuhnke, Barbro Westerholm och Teysir Subhi. Hur har politikernas väg in i politiken sett ut? Om utmaningar och framgångar, makt och vanmakt, och om vart de tror att demokratin är på väg. Från den 2 december kan du se kan du se samtalen på ordfront.se

Samtalserien görs i samarbete med Diskrimineringsbyrån Gävleborg.

Skriv bra och säljbara reportage!

Johan Berggren, chefredaktör på Ordfront magasin, håller i en kurs i litterärt reportageskrivande där han delar med sig av sina tips och erfarenheter från över 20 år som reporter och redaktör.

Pris: 2000 kr för Orfrontmedlemmar
2500 kr för ickemedlemmar

Begränsat antal platser.

Fem onsdagkvällar under våren med start
den 23 februari.

För mer info: ordfront.se

Releasesamtal En aktivists historia

Ordfront bjuder in till releasefest för Leif Ericssons bok Som om en förändring är möjlig – Det tar lång tid att bli människa, (Föreningen Ordfront).

För över 50 år sedan grundade Leif Ericsson tillsammans med några vänner det som sedan skulle bli Ordfront. Det blev en många gånger hård kamp mot förtryck och orättvisor och för mänskliga rättigheter och solidaritet. Nu kommer Leifs bok om sitt liv i Ordfront. Berättelsen tar oss från de tidigare årens strid för en-procentmålet för svenskt bistånd, till de inre striderna som många gånger hotade att splittra organisationen. I Leifs självbiografiska berättelse blir Ordfront utgångspunkten för en alternativ, svensk historiebeskrivning.

 – Under 1960-talet skapade författare och aktivister en ny och annorlunda syn på världen. 68-generationen bar på övertygelsen att det var nödvändigt att i grund förändra världen. Men massmedierna och politikerna klamrade sig fast vid en förstelnad bild av världen. 

 – Min berättelse är ett sätt att förlänga vår generations minne, säger Leif.

Samtidigt är boken en personlig beskrivning av en hur utsatt en människa kan bli i kampen för rättvisa. 

Välkomna på releasefest den 13 december kl 18:00 på Karlbergsvägen 66A i Stockholm! 

Ordfrontmedlemmar får köpa boken till specialpris.

För mer info och anmälan, besök ordfront.se

ordfrontmagasin.se – nu med nyheter!

Vi tar nytt grepp på nätet med fler och mer av vår gedigna journalistik från papperstidningen, och dessutom nätegna nyheter och kommentarer. Allt i Ordfronts progressiva och oberoende publicistiska anda!

Många texter ligger öppna för alla att läsa såhär i början. En del bara i något dygn från publicering, och andra behöver du vara medlem i Ordfront för att kunna läsa. Vi vill förstås att du blir medlem! Då får du pappersmagasinet hem i brevlådan ett helt år, och kan läsa allt på hemsidan när du vill! Plus medlemsböcker, erbjudanden, kurser – och du blir en del av en progressiv demokratirörelse!

Samverkan med Skeppsholmens folkhögskola

Från den 1 oktober är Ordfront en del av huvudmannaorganisationen för Skeppsholmens Folkhögskola tillsammans med ett antal privatpersoner och organisationer såsom Humanisterna och Sveriges Körförbund. 

Detta innebär ett ansvar för skolans utveckling. Riksdagen har gett folkbildningen i uppdrag att bland annat stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Det är därför naturligt att Ordfront engagerar sig som medlem i skolans huvudmannaorganisation. 

Förhoppningen är att skolan och Ordfront genom medlemskapet ömsesidigt utvecklar sina verksamheter. Detta kan ske genom att Ordfront förlägger seminarier, kurser och andra aktiviteter i skolans lokaler; aktiviteter öppna också för skolans personal och kursdeltagare. Längre fram – om bidragsutrymme finns – kan Ordfront och skolan komma att genomföra samverkanskurser.

Åtal mot Lundin Oil

Den 11 november väcktes åtal mot Lundin Oils företrädare Ian Lundin och Alex Schneiter. Ordfront har följt utvecklingen i en rad artiklar och samtal. Anna Wigenmark, människorättsjurist och Föreningen Ordfronts generalsekreterare, kommenterar åtalet:

Det är viktigt på så många sätt att Lundin Oils agerande har utretts straffrättsligt och att detta sedan lett till åtal. Dels förstås därför att det kan leda till någon form av upprättelse för alla de människor som utsatts för obeskrivliga människorättskränkningar, dels för att det kan leda till större försiktighet när företag funderar på att kliva in i en väpnad konflikt för att utvinna naturtillgångar.

Vi ska veta att de folkrättsbrott företagsledarna misstänks vara medhjälpare till är attacker mot civila, spridande av terror och utsvältning som en krigstaktik, omfattande omplaceringar och utnyttjande av barnsoldater. Mer än 10 000 människor gick under i oljekriget i det område där Lundin Oil hade tillåtelse att prospektera för olja. Det är oerhört allvarlig brottslighet.

 
Det är samtidigt extremt ovanligt att företag och/eller företagsledare åtalas för sin inblandning i folkrättsbrott – inte bara i Sverige utan internationellt . På senare år har dock ett par domar fallit för delaktighet i krigsbrott där företag till exempel har sålt krigsmaterial eller produkter som använts i dödliga attacker mot civila, till exempel i Irak och Syrien.

Utvecklingen är viktig och nödvändig –
 stater kan inte längre blunda för sitt ansvar att skydda civila från kriminellt eller människorättskränkande agerande av företag. Att utreda anklagelser om folkrättsbrott är ett sätt – ett annat är att  stifta lagar som håller bolagen ansvariga civilrättsligt för människorättskränkningar. En sådan kan vara på gång via ett EU-direktiv.

På Ordfront.se och Ordfrontmagasin.se hittar du artiklar, och ett samtal med
Petter Bolme, projektledare för Global Idé och redaktör med Global Reporting, som spelades in sommaren 2021.