Från företagsledare till opinionsbildare till vänster hittar Alf Hornborg en hoppfull förvissning om att »grön teknik« ska rädda oss från klimatkatastrofen. Men den obekväma frågan är oundviklig: Är drömmen om att vi skall kunna bibehålla vår moderna rörlighet och konsumtionsnivå utan att det för med sig globala hållbarhetsproblem helt enkelt en illusion?

Text Alf Hornborg

Vi möter dagligen debatt-inlägg om klimatkrisen och vikten av att dramatiskt reducera vår förbrukning av fossil energi. För många debattörer verkar det vara en relativt enkel fråga om att byta teknik. Hos andra finns en djup misstro mot att den nya, gröna tekniken ska rädda oss. Till de sistnämnda hör Heather Rogers, som 2010 gav ut boken Green Gone Wrong: Dispatches from the Front Lines of Eco-Capitalism. Året efter kom paret Michael och Joyce Huesemanns bok Techno-Fix: Why Technology Won’t Save Us or the Environment, och året därpå Ozzie Zehners Green Illusions: The Dirty Secrets of Clean Energy and the Future of Environmentalism. Avslöjanden om den gröna teknikens blindspår och villfarelser har alltså duggat tätt under det gångna årtiondet, och för stunden verkar vi mera insnärjda än någonsin i den fossila kapitalismen.

I denna essä vill jag reflektera över några av de ståndpunkter som har presenterats i de senaste årens svenska debatt om en hållbar energiteknik. Min avsikt är inte i första hand att försvara den ena eller andra ståndpunkten i debatten, utan att reflektera över på vilka olika sätt löften om ny och hållbar teknik anammas av politiker, företag och bekymrade medborgare. Eftersom liknande resonemang om teknik kan föras av människor ur alla dessa tre kategorier är det uppenbart att själva föreställningen om tekniska problemlösningar kan fylla skilda behov – ideologiska, kommersiella och existentiella. Genom att närma oss »teknik« som ett grundläggande begrepp i den moderna människans världsbild kan vi kanske urskilja några av de historiska missuppfattningar som gör att vi befinner oss där vi nu är – handlingsförlamade inför tanken på en klimatkatastrof av ofattbara proportioner.

En lönsam revolution?

Jag bläddrar i en broschyr från energibolaget Eon. Den presenteras som ett »hållbarhetsmagasin« och har fått rubriken Alla är revolutionärer, med underrubriken Möt människorna som ska göra världen hållbar igen. Visst är du en av dem?. På 35 sidor samsas intervjuer med bland andra Johan Kuylenstierna (chef för Stockholm Environment Institute) och Marc Hoffmann, vd på Eon. De verkar vara överens om att vägen till en bättre värld går genom tekniken. Efter Kuylenstiernas föreläsning inför »alla tungviktare inom svensk stålindustri«, i vilken han bland annat beräknar hur mycket stål som kommer att behövas till framtidens postfossila mångmiljonstäder, föreställer sig Eons journalist Jan Gradvall att publiken tänker: »Aha … att tänka miljövänligt kan också vara väldigt lönsamt«. Till Gradvall säger Kuylenstierna att »omställningen till ett fossil-fritt samhälle är på väg att lyckas«. Marc Hoffmann berättar att Eon inom några år ska ställa om till 100 procent »förnybar och återvunnen energi«. Det är ju solceller och elbilar som är framtiden.

Bredvid Eons reklambroschyr läser jag Johan Ehrenbergs bok Hoppet, med underrubriken Bara du kan rädda världen!.
Ehrenberg är ansvarig utgivare för den rödgröna dagstidningen ETC. Den 25 maj 2018 har hans ledare i ETC rubriken Solrevolution – på riktigt!.  Den argumenterar för att installation av solceller är »politik på riktigt«. Och den 29 juni, när han frågat sig själv varför han skriver en ledare om ett teknikhus, svarar han, »Det handlar om vad jag tycker politik ska vara«. Den 17 augusti konstaterar han att det inte är »radikalt att säga att vi måste ›byta det ekonomiska systemet‹, det är att ge upp här och nu för det ekonomiska systemet rullar ju på«.  Han fortsätter, »Det tar bara 11 år att byta ut all olja, kol och gas mot förnybart baserat på sol och batteri. Vi VET detta, vi vet att det bara handlar om mängden, inte om tekniken«.

Tidningen ETC innehåller regelbundet helsidesannonser om Hoppet, som marknadsförs med parollen Så enkelt räddar vi det hela!.  Ett utdrag ur boken som publicerades i ETC den 6 september 2018 har rubriken Det är gratis att rädda klimatet. Ehrenbergs resonemang går ut på att det egentligen inte finns någon motsättning mellan ekologi och ekonomi. Att minska resursförbrukningen och miljöförstöringen är alltså att spara pengar. ETC marknadsför inte bara Ehrenbergs bok utan även solel, solpaneler, »världens enda klimatsnälla och rättvisa mobiltelefon« Fairphone och ett blandat sortiment av andra »gröna« produkter. Den 9 juni förra året inbjöd ETC till »Årets stora solfest!« i Katrineholm, med en blandning av föreläsningar, marknadsföring och underhållning på programmet.
Det slår mig hur stor samstämmigheten är mellan Eon och ETC – och hur flytande gränsen kan vara mellan företagsamhet och ideologi. Båda åberopar revolution och lönsamhet på samma gång. Det är knappast troligt att Eons vd och ETCs ansvarige utgivare i övrigt delar samhällssyn, men tekniken erbjuder dem uppenbarligen en gemensam utgångspunkt. Spelar övriga attitydskillnader egentligen någon roll?
Själv är jag mycket tveksam till att teknik och grön företagsamhet kan göra världen hållbar. I så fall borde ju exempelvis ett oljefattigt, socialistiskt land som Kuba ha ställt om sin elproduktion till förnybara energikällor för länge sedan, i stället för att så nyligen som 2014 till 95 procent förlita sig på fossil energi. Med tanke på det icke-kapitalistiska Kuba har jag svårt att tro att det som Ehrenberg och många andra hävdar enbart är den globala oljelobbyn och kapitalismen som bör ställas till svars för att förnybara energikällor fortfarande bara står för någon procent av den globala energianvändningen. Det är riktigt som Andreas Malm konstaterar i Fossil Capital att flödesenergi inte är förenlig med kapitalismens lönsamhetskrav, men vad är det som har hindrat kubanska staten från att investera i solkraft? Brist på pengar? Det är i så fall mycket tankeväckande att ett socialistiskt land upplever att »produktivkrafternas utveckling« begränsas av bristen på kapital. Kapitalackumulation bygger ju på exploatering av arbetskraft och nyttjande av fossil energi – är det bara så vi kan bli hållbara? Det är tydligt att vi ännu inte riktigt har förstått förhållandet mellan pengar, energi och teknik.

Pengar, markanspråk och rättvisa

Hindren för solkraft handlar uppenbarligen inte bara om att den är dyr, eftersom inte ens de billigare solpaneler som nu produceras med lågavlönad asiatisk arbetskraft har lyckats dämpa vår stigande globala konsumtion av fossil energi.  En faktor som allt oftare nämns är dess stora markanspråk. Den kanadensiske energiforskaren Vaclav Smil har i boken Power Density utifrån nuvarande energiåtgång beräknat att en fullständigt förnybar energiförsörjning i USA skulle fordra 25-50 procent av landets markyta (jämfört med de 0,5 procent som dagens energisystem upptar). Motsvarande beräkningar för England och Tyskland hamnar på närmare 100 procent. Fysikern David MacKay visade att Europa på grund av de stora markanspråken inte skulle kunna basera sin nuvarande energi-åtgång enbart på förnybar energi utvunnen inom sitt eget territorium, utan för att bli fossilfritt skulle vara tvunget att förlita sig på kärnkraft och/eller importerad sol-el. Ändå har MacKay och Smil bara räknat med de ytor som skulle behöva täckas med teknikens egen infrastruktur, inte med de ytor som fordras för att ackumulera det kapital som krävs till investeringarna i den, eller det samlade ekologiska fotavtrycket av den arbetskraft som går åt för att bygga och underhålla den. De har med andra ord begått samma misstag som vi alla gör när vi föreställer oss att »systemgränserna« för en viss teknik sammanfaller med dess fysiska utbredning.
Ett kapitel i Ehrenbergs bok Hoppet heter»Solcialismen«. Han konstaterar att socialismens grundmålsättning är att »öka de sociala rättvisorna«. Uppenbarligen tänker han sig att satsningar på solkraftsteknik är ett sätt att göra detta. Men frågan är om solkraftsförespråkarna inser i hur hög grad den tekniken är beroende av just den ojämna inkomstfördelningen i världen. Pedro Prieto och Charles Hall visade 2013 i boken Spain’s Photovoltaic Revolution att de länder som har mest solkraft inte bara tillhör de rikaste länderna, utan också att deras förmåga att investera i solkraft kan anses subventioneras av de fossila bränslen som till 86 procent driver världsekonomin. Av den ytterst lilla andel av världens energianvändning som härrör från solkraft hörde år 2011 hela 80 procent hemma i fem av världens rikaste länder (Tyskland, Italien, Japan, USA och Spanien). Mark Hankins förklarar i artikeln »Why Africa is missing the solar power boat« att flertalet afrikaner helt enkelt inte har råd med solkraft.
Att det ojämnt fördelade kapitalet utgör ett strukturellt hinder för solkraft i fattigare länder verkar dock inte bekymra Johan Rockström, Anders Wijkman och Karl Erik Lagerlöf, som i artikeln »Solenergi från Sahara kan lösa elförsörjningen« i Dagens Nyheter den 17 november 2012 upprepade utopin att en yta av Nordafrika motsvarande »ett mindre europeiskt land« skulle kunna »förse Europa med all den el vi behöver«. Föreställningen att energiteknik likt ett magiskt ymnighetshorn ger oss tillgång till naturens överflöd blir särskilt tydlig i deras försäkran att Sahara rymmer »en rikedom som borde räcka att försörja stora befolkningar med både bröd och arbete«. Den föreställningen ligger bakom storslagna solkraftsprojekt som Desertec, som betecknande nog aldrig förverkligades. Ovan nämnda Eon tillhör de energijättar som till en början ingick i projektet, men sedan hoppade av. Att Desertec-bubblan sprack illustrerar Andreas Malms iakttagelse att solenergi inte är tillräckligt lönsam för kapitalistiska företag, men det faktum att prissänkningarna på solpaneler till stor del beror på de låga lönerna i Asien betyder att solkraftens framgångar i Europa och USA knappast är ett mått på ökande social rättvisa.

Solkommunism?

Men solkraften förkroppsligar ändå den teknologiska framtidstro som genomsyrar delar av den ekologiska socialismen. Liksom Ehrenberg spår den marxistiske geologen David Schwartzman 1996 i en artikel med titeln »Solar Communism« att solkraften är på väg att gå en ljus framtid till mötes. Den är rentav »en nödvändig förutsättning« för en global kommunistisk civilisation.  I en artikel från 2008 skriver han att om denna teknologiska vision endast skulle bygga på önsketänkande, så är det otänkbart att mänskligheten kommer att göra några framsteg under detta århundrade. I samma artikel, kan tilläggas, avslöjar Schwartzman hur långt hans teknologiska fantasi sträcker sig när han förutspår att mänskligheten en dag kommer att »expandera utåt i vårt solsystem och till och med längre ut i galaxen«.

Synen på teknik har länge delat både vänstern och miljörörelsen. Å ena sidan finns de som förordar investeringar i ny energiteknik som skall ersätta vårt beroende av fossila bränslen, medan själva energiåtgången inte behöver minskas radikalt. Här kan vissa kritiker av kapitalismen, som Schwartzman, låta som de ekomodernister som med tillförsikt ser fram emot »en god antropocen«. Å andra sidan finns de systemkritiker som betonar att vår energiintensiva livsstil i de rikare länderna måste omvandlas i grunden. Hit hör anarkistiskt inspirerade debattörer som Murray Bookchin, Ted Trainer och en lång rad förespråkare av »nerväxt« (degrowth). Motsättningen blir tydlig exempelvis när Schwartzman och Trainer i tidskriften Capitalism Nature Socialism debatterar om det är nödvändigt och önskvärt med en betydligt enklare livsstil. Gentemot Schwartzmans argument för solkraft svarar Trainer att solkraften visst bör byggas ut, men att den omöjligen kan upprätthålla mer än en bråkdel av den energiförbrukning som de rikare länderna står för i dag.  Han beklagar sig över att »vänstermänniskor är benägna att tro att tekniska lösningar som förnybar energi gör det möjligt för den rika världens välstånd att fortsätta och till och med lyfta alla människor till dessa nivåer«.

Offentligt och privat

En av Sveriges mest framträdande energi-forskare är professor Tomas Kåberger vid Chalmers tekniska högskola. Han presenteras i Universitetsläraren nr 5, 2018, som en »brobyggare mellan akademi, stat, miljöorganisationer och företag« och en förkämpe för »en energimässigt hållbar värld«. Han berättar i intervjun att han var tidigt ute med solceller och elbil, men erkänner att han på grund av alla sina flygresor till Japan och Kina betraktar sig själv som »en av världens största klimatbrottslingar«.  Artikeln har fått den skämtsamma rubriken »Klimatbrottslingen« som vill rädda världen, men det är tänkvärt att denne ledamot i klimatpolitiska rådet, som i sin ungdom hade »en tydlig vilja att rädda världen« och nu hoppas »skynda på den tekniska utvecklingen så att vi klarar att minska utsläppen snabbt«, samtidigt flyger så mycket. Paradoxen påminner om de tusentals konferensdeltagare som regelbundet flyger till klimatkonferenser runt om i världen för att diskutera hur vi ska komma till rätta med utsläppen av växthusgaser. Ett särskilt iögonfallande exempel är klimatminister Isabela Lövin, som i ETC den 2 augusti 2018 gjorde valrörelsens viktigaste inlägg, om hur den torraste sommaren i historien nu borde få oss att snabbt överge den fossila energin, men som i Expressen drygt två veckor senare avslöjades som en mycket flitig flygresenär. Som George Monbiot skriver i boken Heat (2006): »Om biosfären blir förstörd så kommer det att göras av trevliga, välmenande, kosmopolitiska människor som inser att vi måste minska utsläppen men inte kommer att ändra sin livsstil ett dugg«. Det vitt spridda fotot på några av de över 1 500 privatflygplanen som deltagaren i Davos-konferensen i januari 2019 flugit in på för att diskutera klimatkrisen illustrerar tydligt Monbiots poäng.
Isabella Lövin skriver i ETC att hon inte längre tänker »linda in« det faktum att klimatkrisen är här, att hon inte vill »invagga någon enda människa i lugn och ro längre«. Här berör hon kärnan i vårt dilemma. Tilltron till tekniska lösningar har utan tvekan en ångestdämpande funktion.
Tomas Kåbergers leende ansikte på Universitetslärarens omslag tillskrivs citatet »Man måste ha roligt för att rädda världen«.  »De som drivs av ångest i sitt klimatengagemang brukar inte vara så bra på att åstadkomma något«, förklarar han i intervjun. Men frågan är om det inte är just precis kontakt med vår ångest som vi behöver, för att bryta oss ur vår bubbla av ekomodernistiska illusioner.

Kontrasten mellan tekniktilltro och alarmism blev tydlig när Therese Uddenfeldt i TV-programmet Idévärlden den 4 mars 2018 redogjorde för sitt resonemang i boken Gratislunchen (2006). Boken har underrubriken Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut. Dess slutsats är att vår moderna civilisation förutsätter fossil energi och kommer att gå under i takt med att den blir allt mer svårtillgänglig. I ett nötskal: »Omställningen till grön energi förutsätter … en brunsvart ekonomi«. För att teknikoptimisterna ska lyckas, skriver Uddenfeldt med hänvisning till Vaclav Smil, »måste morgondagens förnybara system breda ut sig på en yta som är många gånger större än den infrastruktur som den ska försörja med energi«. Hennes två opponenter i Idévärlden var Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna. Båda är som vi sett övertygade teknikoptimister, men något övertygande motargument mot Uddenfeldts resonemang kunde de inte presentera. Hennes uppriktiga pessimism verkade göra dem obekväma. I en artikel i Dagens Nyheter den 7 maj föreslår hon att vår ovilja att acceptera vår civilisations förestående sammanbrott är besläktad med vår individuella dödsskräck. Elva dagar senare avfärdar tidningen ETC, utifrån en notis i Aftonbladet, Uddenfeldts budskap att grön energi och ny teknik inte kan rädda klimatet som »ångestskapande och oansvarigt«. Tydligare kan det inte bli att tvivel på tekniska lösningar måste uteslutas från den offentliga debatten, därför att implikationerna vore alltför existentiellt förödande.

Den skenbara neutraliteten

Just detta tabu mot att tvivla på teknikens möjligheter gör mig desto mer nyfiken på vad som kan dölja sig bakom vår föreställning om ingenjörskonst som räddaren i nöden. Ända sedan den industriella revolutionen har vi tänkt oss att ny teknik helt enkelt handlar om att upptäcka och tygla naturens krafter. Enligt detta synsätt bygger teknik uteslutande på uppfinningsrikedom. Dess möjligheter är en fråga om att lära sig dra nytta av vår kunskap om hur naturen är beskaffad. Att den ångteknik med vilken Storbritannien i slutet av 1700-talet lärde sig utnyttja fossil energi för mekaniskt arbete även förutsatte kapitalackumulation och ojämna resursflöden inom det brittiska kolonialväldet har inte befläckat vår föreställning om vad tekniken egentligen är. Dess beroende av ojämnt utbyte av resurser inom det globala samhället har utelämnats ur själva definitionen av teknik.
Jag har i böckerna Myten om maskinen (2010) och Nollsummespelet (2015) försökt visa att detta är ett tankefel. Stenkolsenergin skulle inte ha blivit tillgänglig för britterna om inte världshandeln i bomullstyger hade gjort det möjligt för dem att investera i allt fler och effektivare ångmaskiner. Alltså borde bomullsplantagerna i Amerika egentligen ingå i Vaclav Smils beräkningar av ångteknikens markbehov. Men än i dag lever vi med föreställningen att teknik är en politiskt neutral företeelse som enbart handlar om människans förhållande till naturen, inte om globala, samhälleliga fördelningsfrågor. Därför tänker vi oss att inte heller den moderna tekniken har någonting att göra med lönenivåer i Kina eller priset på mark i Brasilien. Därför är det heller inte konstigt att dagens visioner om förnybar energi föreställer sig tekniken »i sig« som avskild från dess globala fotavtryck.

Är omställningen på väg?

Hade Johan Kuylenstierna rätt när han inför Eons reporter försäkrade att »omställningen till ett fossilfritt samhälle är på väg att lyckas«? Eller har Uddenfeldt rätt i att det är omöjligt? Föreställer sig Kuylenstierna och andra teknikoptimister att omställningen till ett postfossilt Sverige enbart behöver handla om att byta ut vår energiteknik, medan vår välfärd och våra konsumtionsnivåer blir i stort sett oförändrade? Om vi skall tro Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, och Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, ger oss nu trycket »underifrån« – från företag och lokala samt regionala politiker – anledning att inleda »kapplöpningen ut ur fossilsamhället«. I Göteborgs-Posten skriver de den 13 september 2018 att Sverige har en »klok klimatpolitik« som sedan 1990 minskat (de inhemska) utsläppen av koldioxid med 26 procent samtidigt som BNP ökat med över 70 procent. »Visionen för Sverige«, fortsätter de, »är att vara en permanent världsutställning för ny teknik så att fler länder kan gå en genväg till fossilfri välfärd«. Dagen efter svarar Jonas Paulsson, Köttfri måndag, att Axelsson och Rockström har producerat »snömos«. Han påpekar att Världsnaturfondens miljörapport Living Planet 2016 placerar Sverige »högst upp på den globala miljövärstinglistan tillsammans med länder som USA, Kuwait och Australien«. Om alla skulle leva som i Sverige, skriver Paulsson, skulle det krävas 4,2 jordklot, »vilket är en ökning med ett halvt jordklot på bara två år«. Att vi ser ut att ha frikopplat BNP-tillväxt från koldioxidutsläpp, bör tilläggas, beror på att den åberopade utsläppsminskningen inte räknar med de utsläpp som sker i andra länder när de producerar varor för svensk konsumtion. I stället för så kallad decoupling har vi åstadkommit en miljöbelastningsförskjutning i det globala samhället.

Hur rimmar då Eons och ETCs solkraftsoptimism med vår verkliga energianvändning? I Svenska Dagbladet skriver Stellan Tengroth den 3 december 2017 att »boomen för solceller är en synvilla«. Trots att de var bäst i världen på solkraft utvann Grekland och Italien 2016 bara omkring 3,5 procent av sin totala energiförbrukning från solen, medan siffran för Sverige var en knapp promille. Uppgifterna är hämtade från BP:s Statistical Review of World Energy 2017. Enligt motsvarande rapport från 2018 (med data fram till 31 december 2017) stod solkraft för 0,7 procent av världens totala energianvändning, vindkraft för 1,9 procent och fossila bränslen för 85 procent. Av den ökning av den globala energi-förbrukningen som ägde rum 2017 stod sol- och vindkraft för 25 procent, medan fossila bränslen stod för 67 procent. Som den marxistiske miljösociologen Richard York visade i en artikel i Nature Climate Change 2012 är det alltså felaktigt att tro att förnybar energi håller på att ersätta fossil sådan, eftersom användningen av fossil energi ökar snabbare än förnybar. Vaclav Smil hävdar i en intervju i Science den 21 mars 2018 att fossila bränslen i dag står för 90 procent av världens totalförbrukning och att andelen nu i själva verket är högre än för tjugo år sedan, då vattenkraft och kärnkraft stod för större andelar.  I januari 2018 förutspår U.S. Energy Information Administration, EIA, att fossilbränsleutvinningen i USA kommer att slå nya rekord både 2018 och 2019.

Rörlighet och resursanspråk

Den fossila energins mest påtagliga bidrag är att den har möjliggjort en mycket större rörlighet – både för människor och varor. Genom att öka transporthastigheten har de fossilbränsledrivna transportmedlen minskat den tidsåtgång som fordras för att färdas en viss sträcka. Efter den industriella revolutionen var det inte längre markarealer som avkastade energi – i form av mat, foder, ved och träkol – utan energi som gjorde allt större markområden tillgängliga för kolonialmakterna. Men förhållandet mellan markutnyttjande och den stenkolsdrivna ångtekniken var ömsesidigt förstärkande: kolonialismen möjliggjorde investeringarna i ångkraft samtidigt som ångkraften förstärkte kolonialismen. Den fossilbränslebaserade rörligheten är i dag en allt mer fundamental aspekt av det moderna samhället. Vi flyger, åker bil och köper varor från hela världen – allt intensivare för varje år.
Kan vi behålla vår moderna rörlighet i ett postfossilt samhälle? Både Eon och ETC har stora förhoppningar för elbilen. Eons vd Marc Hoffman tänker sig liksom Johan Ehrenberg endast eldrivna fordon på Sveriges vägar i framtiden. När Vänster-partiets partiledare Jonas Sjöstedt den 31 augusti 2018 intervjuas av Ehrenberg i ETC lyder rubriken, »Efter 2025 ska det inte säljas några nya fossilbilar i Sverige«. I Hoppet medger Ehrenberg att bara 4000 (drygt en procent) av de nya bilar som köptes i Sverige 2017 var elbilar, men räknar med att en exponentiell ökning kommer att ge oss 250 000 nya elbilar per år så snart som 2022. Att elbilen kostar dubbelt så mycket som en fossildriven bil uppvägs enligt Ehrenberg av de lägre driftskostnaderna. Men elbilsförespråkarna verkar blunda för miljökonsekvenserna av tillverkningen av den. I Ny Teknik den 11 juli 2018 skriver Öivind Andersson, professor vid Lunds tekniska högskola, att tillverkningen av batterierna till elbilar medför så stora koldioxidutsläpp att de när det gäller utsläpp per kilometer är jämförbara med konventionella bilar. Inte nog med det, brytning av kobolt till elbilsbatterierna sker enligt Amnesty under hälsomässigt undermåliga förhållanden och med hjälp av barnarbete i gruvor i Demokratiska Republiken Kongo, där omkring 50 procent av världens förråd av kobolt finns. Arbetet med att återvinna de sällsynta jordartsmineraler som används i teknik för att utvinna förnybar energi utförs dessutom ofta av lågavlönad arbetskraft i länder som Kina och Nigeria. Kina stod 2013 för omkring 90 procent av produktionen av sådana mineraler, vilket delvis kan förklaras med att den svaga miljölagstiftningen i landet gör den förorenande utvinningen billigare än i många andra länder. Genom att importera billiga mineraler från länder som Kina, och därmed förskjuta bilismens hållbarhetsproblem till andra delar av världen, utgör även elbilstillverkarna exempel på vad man kan kalla ekologiskt ojämnt utbyte. Att de solpaneler som ska försörja oss med »grön« elektricitet nu tillverkas av en mycket kolintensiv kinesisk industri gör det dessutom mera tveksamt om en övergång till solkraft verkligen skulle innebära så mycket lägre utsläpp av växthusgaser.
En livscykelanalys kan ge oss ett helt annat perspektiv inte bara på elbilar och solpaneler, utan även på andra »gröna« och »klimatsmarta« uppfinningar. Åsa Hagelin vid Avfall Sverige berättar i en intervju i ETC den 12 juni 2018 att det vi slänger ofta utgör »en mycket liten del av det totala avfall produkterna orsakar under sin livscykel, många gånger utanför Sveriges gränser«. Produktionen av en bärbar dator ger exempelvis upphov till omkring 1 200 kg avfall som vi som konsumenter aldrig ser.

En magisk föreställning?

Hur vi än föreställer oss att ny teknik skall upphäva den äldre teknikens miljöbelastning upptäcker vi gång på gång att teknikutveckling i stället handlar om att förskjuta problemen utom synhåll. Är drömmen om att vi skall kunna bibehålla vår moderna rörlighet och konsumtionsnivå utan att det för med sig globala hållbarhetsproblem helt enkelt en illusion? Vid närmare betraktande verkar samtliga alternativ till fossila energikällor trots allt vara beroende av den världsekonomi som till uppemot 90 procent drivs med fossil energi. Är de fossila bränslena kanske sist och slutligen den unika möjlighet som vår planet har haft att ackumulera och lagra energi från solen? De fantastiska nya möjligheter som öppnades i och med den industriella revolutionen, när fossil energi för första gången tyglades för mekaniskt arbete, gav upphov till en närmast magisk föreställning om vad den tekniska utvecklingen kunde tänkas föra med sig. Denna moderna världsbild, som utgår från att den mänskliga uppfinningsrikedomen kan frigöra sig från den fossila energin – med alla dess skadeverkningar på människor och miljöer – alstrar kontinuerligt nya visioner om mirakulöst rena och outsinliga kraftkällor. Det djupt tragiska dilemma som vår art till slut ser ut att stå inför är hur den ska hantera insikten om hur oupplösligt förbunden vår moderna civilisation är med tyglandet av fossil energi, den oöverblickbart komplexa ingenjörskonst som den möjliggör och – kanske mest fundamentalt – världsmarknadens logik.

Marknadens flöden av bytesvärden fortsätter att beslöja hur den till synes oskyldiga ingenjörskonsten förutsätter ojämna globala överföringar av nedlagd mänsklig och annan energi, ianspråktagen markareal och andra resurser. Vår uppenbara oförmåga att undvika en global klimatkatastrof är det tydligaste beviset för vår civilisations beroende av fossil energi, och vår oförmåga att inse detta visar hur vilseledda vi är av de moderna begrepp – »teknik« och »ekonomi« – som beslöjar vår syn. Vi ägnar oss med dessa kulturella kategorier som skygglappar åt ett alienerat manipulerande med våra artefakter – vårt kringflyttande av pengar och experimenterande med teknik – men vi ser inte att företeelserna teknik och ekonomi i sina konsekvenser ytterst handlar om mycket komplicerade sätt att omfördela arbets- och miljöbelastning i världen. Våra skygglappar kan vara ideologiska, kommersiella eller psykologiska, men de samlar oss kring vår tids fetischer, våra avgudar. Hur orimligt det vore att försöka övertyga världens ekonomer och ingenjörer om dessa förhållanden säger något om hur långt vi är ifrån att lösa våra problem. Vår handfallenhet inför klimatproblematiken ger oss i dag anledning att undra om modernitetens omhuldade framstegsberättelse ytterst skall betraktas som ett storslaget misslyckande.

---

Alf Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet och återkommande skribent i Ordfront magasin.