Äntligen ges de två flyktingräddarna tillfälle att försvara sig i domstol mot de befängda anklagelser som riktas mot dem av grekiska åklagarmyndigheter. Men dagens rättegång är bara början. Vi har pratat med Sara Mardini och Seán Binder, ofrivilliga syndabockar och/eller hjältar.
Av Anna Wigenmark
Efter att ha medverkat i räddningsinsatser på ön Lesbos i Grekland, delgavs livräddarna Sara Mardini och Seán Binder sommaren 2018 plötsligt misstanke om brott. På hösten samma år greps de och fick tillbringa flera veckor i häkte på ön Lesbos, anklagade bland annat för människosmuggling.
Den 10 januari 2023, efter över fyra års väntan på möjligheten att försvara sig mot anklagelserna, startade huvudförhandlingarna, men då bara för de mindre allvarliga gärningar som de också anklagas för: pengatvätt, bedrägeri, spioneri. Om de senare också prövas och döms för medverkan till illegal inresa och deltagande i en illegal organisation, riskerar de upp till 20 års fängelse i Grekland.
– Det är väldigt svårt att förstå att man kan åtalas för saker som man aldrig har gjort, säger Sara. Hur kan det vara kriminellt att dela ut filtar och mat till människor i nöd?
2019 och 2020 tilldelades Sara och Seán Ordfronts Demokratipris för det osjälviska och viktiga arbete som de tillsammans med andra utfört på Lesbos. Dit hade tusentals människor tagit sig för att få skydd från krig och förföljelse. 2015 var Sara själv en av dem som med risk för eget liv tog sig över Medelhavet i en knappt farbar enkel flotte, på flykt från kriget i Syrien.
De båda hjälpte människor som lyckats ta sig nära ön att ta sig i land och såg därefter till att de togs omhand fysiskt och få en plats i något av de tillfälliga flyktingcenter som fanns på ön. En del av arbetet var att hjälpa polisen och kustbevakningen att lokalisera farkoster, oftast enkla gummibåtar som var på väg in till ön. Eftersom räddningsarbetet behövde koordineras mellan de frivilligarbetare som var på plats användes en kommunikations-app och för att hitta båtar i nöd kommunicerade räddningsarbetarna över radio. Användningen av radiofrekvenser och de hemliga apparna har i utredningen hållits emot dem, stärkt misstankarna om att det de sysslade med var kriminellt.
– Ett av de brott vi åtalas för är illegal användning av radiofrekvenser, men det är inte ens ett brott enligt grekisk straffrättslagstiftning.
– Och appen som vi använde oss av – den mycket hemliga och misstänkta kommunikationsapplikationen- var Whatsapp, berättar Seán. (En app som används av miljoner människor runt om i världen.)
– Det vi nu anklagas för är saker som polisen, kustbevakningen och UNHCR bett oss om hjälp med, understryker han.
Både Sara och Seán har levt med anklagelserna emot sig i över fyra års tid och det har starkt präglat deras liv. Även om båda haft stort stöd från människor omkring dem, universitet och organisationer som bland annat Amnesty, liksom av familj och vänner har väntan på att bli rentvådd delvis krossat både framtidsdrömmar och tron på rättvisa och demokratiska värderingar.
– Det är ingen som vill anställa någon som går omkring och väntar på en rättegång, säger Seán och Sara håller med.
Seán väntar på att få börja tjänstgöra som jurist – men anklagelserna emot honom sätter just nu stopp för det. Sara säger att hon i princip inte kan göra någonting – hennes liv är satt på paus.
I denna surrealistiska men hårda och verklighet utmålas de två som »masterminds« i en illegal operation – men samtidigt är de också uppmärksammade som hjältar – och inte bara av Ordfront. I november 2022 hade spelfilmen om Sara och hennes syster Yusra premiär på Netflix. »The Swimmers« berättar om deras flykt från Syrien, hur de räddade sina medresenärer genom att simmande bogsera iland den flotte de tog sig över Medelhavet i, och hur Saras syster tävlade i OS för det så kallade Flyktinglaget – och kom fyra.
De delar av åtalet som prövas nu i dagarna är kopplade till anklagelser av lägre grad – förseelser enligt grekisk lag men ändå delvis allvarliga brott: pengatvätt, olaga användning av radiofrekvenser och spioneri. Tidigare anklagelser om förfalskning har lagts ner.
Utredningen kring de allvarligaste brotten – medverkan till illegal inresa (”illegal entry”, en form av människosmuggling) och medverkan i en illegal, förbjuden organisation, är fortfarande, efter snart fem år, inte klar. Det betyder att de båda, även om de frias efter de närmaste dagarnas huvudförhandlingar, måste vänta ytterligare en tid innan saken prövas i domstol. När vet de inte. Väntan är psykiskt påfrestande och mycket dyr. Dessutom har rättegången hittills präglats också av en mängd processuella fel från åklagarsidan, berättar Seán.
Men om de båda länge hoppades och trodde att åtalet skulle läggas ned – så är de mer pessimistiska idag. Fallen har, och kommer att ha, en enormt stor betydelse både för hur EU:s direktiv 2002/90/EG om definition om medhjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse ska tolkas, men det har också en vidare betydelse som handlar om att avskräcka människor från att ta sig till EU utan att först ha fått visum. Vilket inkluderar alla som flyr hals över huvud från ett krig. Direktivet är till för att förhindra människosmuggling men har kommit att användas för att kriminalisera och döma humanitärt arbete.
– Direktiven ger medlemsstaterna möjlighet att göra undantag för äkta, humanitära aktiviteter – vilket mitt och Saras arbete är – och då välja att inte åtala hjälpinsatser. Grekland har infört ett sådant undantag i sin lagstiftning.
– Om vi ändå döms så innebär det att alla som någon gång har hjälpt en människa i nöd, en person som saknar inresetillstånd, kan riskera åtal. Så det här har betydelse för många människor, understryker Seán.
Enligt Sara är själva syftet med åtalet att stoppa människor från att söka asyl i Europa mer än att förhindra människosmuggling – det finns en idé om att när det saknas räddningsinsatser på Medelhavet på grund av att människor riskerar fängelse för att delta i dem, så påverkar det människors vilja att söka skydd i Europa. Men det är en idé som hon inte tror på – och hon talar av egen erfarenhet.
– Jag korsade Medelhavet för sju år sedan. Men jag tog inte den risken för att jag trodde att det skulle finnas frivilligarbetare på stränderna redo att rädda mig. Det var inte därför jag bestämde mig för att sätta mig i båten.
– När människor gör den här resan så är det för att det är deras sista möjlighet till räddning, de har inget annat val, det är därför de gör det, säger hon.
Saras och Seáns liv är har stannat upp, helst vill de att allt bara är över, att det skapas en opinion mot de här åtalen som pågår inte bara i Grekland utan på andra platser i Europa. Men även om det pågår aktiviteter runt om i Europa till försvar för humanitärt arbete för flyktingar så har deras berättelse svårt att tränga igenom och ändra det narrativ som den så kallade flyktingkrisen skapade.
– Enligt den berättelsen så ska vi, av något skäl, överge våra värderingar och våra lagar, eftersom vi, uppenbarligen, måste skydda oss mot människor som söker asyl. Vi målar upp människor, som själva är i fara, som ett hot mot oss.
När huvudförhandlingarna nu börjar, sker det efter år av psykisk press och oro för både Sara och Seán. Och även om de inte tror att förhandlingarna nu i januari kommer att leda till att de frihetsberövas eftersom det rör sig om ringa brottslighet, så har de inte särskilt stor tilltro till att processen kommer att vara rättvis och korrekt.
– Jag ska vara ärlig, jag är rädd. Just nu vill jag bara att det här ska vara över så att jag kan börja fundera på vad jag ska göra härnäst, säger Sara.
Anna Wigenmark är generalsekreterare för Föreningen Ordfront.
Fotnot: Vill du ge stöd till Sara och Seáns försvar, gå in på freehumanitarians.org/ Förhandlingarna som startade i måndags har nu ett uppehåll och återupptas på fredag den 13 januari.
Se filmat samtal
Läs tidigare artiklar:
